Donovan uppfann brödrosten (bland mycket annat)

Någon som minns Donovan? På sextiotalet var han en "ny Dylan" i mängden och gjorde ett gäng snygga poplåtar. Hurdy Gurdy Man användes effektfullt av David Fincher i Zodiac. De flesta ser nog Donovan just så - som en artist som skrev några hits i mitten av sextiotalet. Donovan själv har lite andra och mer centrala tankar om sig själv. Det gör att han så här femtio år efter sin karriärtopp är betydligt roligare att läsa intervjuer med än att lyssna på. I senaste numret av Uncut intervjuas Donovan om sin låt Sunshine Superman. Det är "filosofi, feminism, medborgarrörelse, proteströrelse, litteratur, poesi, konst." Det var alltså inte så att han bara stoppade i sig lite LSD och skrev en låt. Som artonåring imponerar han på Allen Klein, som senare skulle göra sitt bästa för att lura skjortan av både The Rolling Stones och The Beatles. Han imponerar på Jimmy Page med sitt gitarrspel. Han känner till de stora engelska, gaeliska, keltiska, irländska och walesiska berättelserna om Arthur, Guinevere och Merlin. På så sätt påstår han sig ha inspirerat Pink Floyd, Led Zeppelin och Yes - genom att ha cembalo på Sunshine Superman. Okej.

I förbifarten skapar han den psykedeliska musikvågen också. Självklart har han en helt annan bredd än The Beatles, Dylan och The Rolling Stones. De har ju alltid låtit likadant, det har inte Donovan. Anledningen till att de är större än honom är att han blandade folk, jazz, blues och barockmusik och var före sin tid. Därför var han svår att placera i ett fack.

Allt detta enligt Donovan själv, först med det mesta och bäst för det mesta. Kul i alla fall med en intervju med honom där han inte berättar hur han lärde John Lennon spela gitarr i Indien 1968. 

Nu ska det påpekas att jag inte har något emot Donovan. Han gjorde, som sagt, några väldigt bra låtar. Men det gör inte honom till B*j*ö*r*n R*a*n*e*l*i*d. Till den nivån har han en bit kvar.

Läs mer om liknande:

Sextiotalspop för nybörjare

Bob Dylan för nybörjare

The Beatles någorlunda alternativa topp 10

Led Zeppelin för nybörjare

Om ni undrar varför jag inte uppdaterat på ett tag

Vet inte hur jag ska förhålla mig till detta. Har inte kontrakt. Slutar de höra av sig är det kört.

Trevlig sommar så länge!

Lundell i all ära, men Ossler då?

Nyligen släppte det svenska musikmagasinet Sonic ett specialnummer där de listar de hundra bästa svenska skivorna någonsin. Eftersom alla manliga musiknördar innerst inne är Rain Man har det blivit liv i luckan. 150 000 män i klimakterieåldern, många som till vardags dessutom ofta är klädda i flanellskjorta, har gått i taket över att Ulf "Öffe" Lundell inte är representerad på listan med mer än en skiva (Längre Inåt Landet återfinns på plats 66). 

 Många av dessa män har egna måndagskrönikor i Aftonbladet, vissa andra har efternamn som rimmar på Brandersson Lij, och debatten har gått fram och tillbaka. I synnerhet hävdas det att skivan Den Vassa Eggen borde varit med på listan. Skivan är vad som kallas en skilsmässoskiva och har därmed status som en svensk Blood On The Tracks (se Dylan, Bob) eller Tunnel Of Love (se Springsteen, Bruce).

En av de roligaste sakerna med en sån här tidning, förutom att upptäcka skivor man missat, är förstås att beklaga sig över alla som inte kom med.

Jag kan sakna ett popfyrverkeri som Brainpools Painkiller och något av Anna Ternheim - främst kanske Leaving On A Mayday. 

Men framförallt saknar jag den skånska gnisslaren, grubblaren och möbelsnickaren Ossler. Om 150 000 svenska män ojar sig över att Lundell inte har fler skivor på listan - de har förvisso en poäng - är vi nog två eller kanske rent av tre som undrar var Ossler tog vägen. Han har gjort sex skivor och ingen av dem är mindre bra än såinihelvetes bra. Musiken kanske gnisslar och tar sig an lite för stora frågor för att den genomsnittliga Tomas Ledin-badaren ska orka lyssna. Det ska villigt medges att Ossler inte är ett stort eller känt namn. Däremot är han en kritikerfavorit och jag är faktiskt förvånad över att han inte är med på listan.

Huvudkandidat är Ett Brus från 2008. Här finns ett gäng fantastiska låtar som heter saker som Svinbesättningen, Borra Hål, Svartare Än Blå och Elvis På Institution. Språket är högst eget, kommer från de privataste av tankar och framförs på den mjukaste av helsingborgska. Titlar är något av en specialitet, tidigare i år släpptes Stas.

Ossler har insett att han aldrig kommer nå ut till en stor publik och istället för att se det som en nackdel vänder han det till sin fördel. Fördelen är att han inte behöver kompromissa med sin musik - han kommer ändå inte hamna på Svensktoppen och kan göra exakt den musik han vill göra. Men den är inte svårlyssnad, snarare väldigt vacker.

Ett Brus är inspelad i legendariska Hansa Tonstudio på tvärgatan Köthener Strasse i Berlin, precis vid Potsdamer Platz, och låter väldigt bra även rent ljudmässigt. Akustiken i den stora balsalen på våning två i huset utnyttjas på ett utmärkt sätt av teknikern Michael Ilbert. Musikerna har modet att spela tyst för att inte dränka ljudet. Få skivor har en så luftig ljudbild.

Så Lundell i all ära, men ännu viktigare än vad 67 egentligen tog vägen undrar jag ödmjukast - var tog Ossler vägen?

Och om någon Lundell-Rain Man har läst hela vägen hit vill jag påpeka att det är korrekt att Sextisju, Sextisju inte var med på Den Vassa Eggen. Sextisju, Sextisju var med på Lundells debutskiva Vargmåne som släpptes 1975 och Den Vassa Eggen släpptes tio år senare.
Lyssna på Ossler och Ett Brus på Spotify.

Läs mer om liknande:

Bob Dylan för nybörjare

Bruce Springsteen för nybörjare

Anna Ternheims senaste skiva The Night Visitor är inlyssnad

David Bowie har också varit i Hansastudion 

Brainpool finns nu även i samlad form 
Läs mer om Ulf Lundell

David Bowie - 42 ord om nya skivan

David Bowie har inte gjort några intervjuer i samband med lanseringen av nya skivan The Next Day. Det behövdes inte. Att plötsligt dyka upp med helt nyinspelat material efter tio års frånvaro, tio år som de flesta trodde betydde att han gått i pension, fick tillräckligt mycket uppmärksamhet ändå. 

Men för den amerikanska författaren Ricky Moody har Bowie gjort ett undantag och bidrog, efter att ha blivit tillfrågad att förklara skivan, med dessa 42 ord. Alla som blivit klokare av det här kan ju skicka en nötallergiker till den vanliga adressen och tävla om en hemrullad ost.

Effigies
Indulgences
Anarchist
Violence
Chthonic
Intimidation
Vampyric
Pantheon
Succubus
Hostage
Transference
Identity
Mauer
Interface
Flitting
Isolation
Revenge
Osmosis
Crusade
Tyrant
Domination
Indifference
Miasma
Pressgang
Displaced
Flight
Resettlement
Funereal
Glide
Trace
Balkan
Burial
Reverse
Manipulate
Origin
Text
Traitor
Urban
Comeuppance
Tragic
Nerve
Mystification

Läs mer här på tidningen Uncuts hemsida.
Läs mer om liknande:
Recension: David Bowie - The Next Day
David Bowie tillbaka med ny skiva efter tio år
David Bowie fyllde svensk folkpensionär förra året
David Bowie för nybörjare

Lennart Persson - äras den som äras bör

Idag är det tre år sedan den svenska musikjournalistikens mästare Lennart Persson gick bort. Ingen annan musikskribent har kostat mig mer pengar eller påverkat mig mer stilistiskt. Jag hade inte haft det jobb jag har om det inte vore för Lennart.

Jag ville - och vill - också skriva lika insatt, kärleksfullt och lekfullt. Den första texten jag läste av honom, någon gång i tonåren i nummer åtta av tidningen Pop, handlade om engelska soulsångerskan Dusty Springfield. När jag hade läst klart visste jag att hon var en av mina favoriter trots att jag inte hade hört henne.

Får man skriva så där roligt och snyggt? Med så mycket uppenbar kärlek? Skulle inte texter om viktiga ämnen vara tråkiga och träiga som i skolan? Kunde man vara rolig OCH smart? Och lära ut?

Trots alla lärare jag mötte under mina 22 år i skolan är det få som lärt mig lika mycket och gjort mig lika nyfiken som Lennart. Jag har läst någonstans att han först utbildade sig till lärare. Inte konstigt att han bytte jobb - han var alldeles för intelligent. Men i alla fall.

På den vägen är det. Lennart fick mig att tänka det där är en den bästa skivan någonsin - den måste jag höra!

Det gick så långt att vänner varje gång jag nämnde en ny artist frågade om det var Lennarts åsikter eller mina egna. Oftast var det Lennarts. För han hade ju rätt.

Fler gånger än vad som är försvarbart har jag snott formuleringar med lite lättare ändringar. Lennart var mästare på att inleda meningar med ordet och. Och än idag försöker jag också göra det när jag skriver en längre text. Det är ett stilistiskt sätt att lyfta på hatten och säga tack.

Smaka förresten på den här formuleringen:

Man kan inte hålla på att tjafsa om Al Green hela tiden. Men det är svårt att låta bli.

B*ö*n R*n*l*d skulle kunna skriva 100 böcker - och är på god väg - utan att få ens hälften sagt. Texten om Al Green skrevs på sajten Feber, döpt efter Lennarts fanzine med samma namn. Texten finns också med i boken med höjdpunkterna från sajten. Nu när jag plockar ut den från hyllan ser jag att det på sidan 388 finns ett bokmärke som markerar just Green-texten.

Lennart fick mig också att upptäcka The Band och så många andra att listan inte ens skulle få plats i Garth Hudsons skägg.

Och när jag en gång mailade Lennart för att tacka för all musik han fått mig att upptäcka passade jag på att nämna ett band jag trodde att han skulle kunna gilla. Med största säkerhet hade han redan hört dem, men när han hade med svenska skrammelduon Deltahead på en Bäst Just Nu-lista på rootsy.nu nämnde han mitt namn. Det var stort.

Tack för allt. All is NOT a bunch of shit.

Här är en Spotifylista med låtarna från boken Sånger Om Sex, Gud Och Ond Bråd Död

Musik som Lennart fick mig att upptäcka:

The Band la grunden till skäggrocken

Dusty Springfield var en av de stora

Willy DeVille gick också bort för tidigt

Elvis Presley hade jag förvisso redan hört talas om, men inte riktigt förstått (och här har jag definitivt snott en formulering eller sju)

Det här skrev jag när Lennart gick bort

Det här och det här och det här skrevs när han fortfarande satt hemma och lyssnade på The Kinks

Bill Clinton och Barack Obama satsar på folk

Fråga i dagens upplaga av rimliga och sansade tidningen Expressen:

Kommer Barack Obama bli omvald?

Bert-Åke Varg, 714 år och skådespelare svarar:

- Ja, jag hoppas det för folkets skull. Han är den enda som satsar på folk som har det besvärligt. Den allra bästa presidenten är Bill Clinton.

Det finns ett skämt här någonstans, va? Men var?

I vilket jag inte orkar läsa ett helt ord ordentligt

Sort Sol är ett danskt skrammelrock´n´roll-band som kan ses som något av våra södra grannars svar på Wilmer X. De har inte gjort någon ny skiva på tio år, men tidigare i år återförenades de för några spelningar med i alla fall två originalmedlemmar (Sort Sol, inte Wilmer X). För några veckor sedan läste jag att de skulle komma till staden som aldrig vaknar . Just nu lanserar den sig som Europas grönaste stad efter att den förra satsningen som minirondell-staden konstigt nog inte fungerade som turistattraktion.

Men. Sort Sol skulle komma hit och spela. Glad i hågen kontaktade jag chefen på den lokala tidningen och meddelade att det där vill jag skriva om.

I fredags kollade jag lite mer noggrant när konserten skulle börja. Då läste jag också lite där det tidigare stått mer info kommer. Svensk reggae? Vid en närmare titt var det Syster Sol som skulle stå på scenen.

Sort Sol, Syster Sol.

Men men. Konserten var bra. Däremot kände jag att den danska skrammelrocken lyste med sin frånvaro. Inte för att jag har något emot baktakt och fet bas. Men lite snopet var det kanske.

Läs mer om livekonserter och sånt i en radda länkar som inte har något med varken Sort Sol eller Syster Sol att göra:

Hoven Droven rockar med fiol

Korrö Folkmusikfestival 2011

OK Orchestra bjuder på gränslös musik

Musikglädje: Esbjörn Hazelius och Navarra

Esbjörn Hazelius sätt att spela gitarr påminner mig Paul Simon

Jan Johansson och svensk jazz

Gillian Welch har rötter i amerikansk folkmusik

Emmylou Harris har också rötter i amerikansk folkmusik

Mavis Staples har spretiga rötter

Regina Spektor har också spretiga rötter

Både Esbjörn Hazelius och Navarra har spelat på Korröfestivalen

Tekniken går framåt, kanske på längtans bekostnad

Efter att ha läst en artikel skriven av skivsamlaren John Tefteller som är på jakt efter allt som har med skivbolaget Paramounts bluesinspelningar från 1920 och 30-talet att göra fastnade jag för denna detalj.

Han är i stan där skivbolaget en gång hade sin studio och sitt lager, en äldre kvinna vars mormor jobbade i studion har "lite grejer med konstiga namn på" som samlaren kan få titta på. Särskilt en titel väcker hans intresse.

Jag satt på min säng i hotellrummet och bad: skulle hon kunna hitta den? Skulle den vara krossad eller sprucken när hon tog skivan ur fodralet?

(Skivan var katalogiserad, men ingen kopia hade dykt upp. Ingen hade hört den sedan de släpptes i februari 1932 - King Salomon Hills Paramount 13125 var mot slutet av Paramount blues-serie.

Fem minuter senare kom hon tillbaka till telefonen. "Jag har den här. Vad vill du veta?"

Jag sa, "kan du, väldigt försikigt, ta ut skivan ur fodralet och se vilket skick den är i?"

"Well, sir," sa hon, "den är varken repad eller sprucken och ser ospelad ut. Så vitt jag vet gillade mormor inte blues, och om det är vad det här är så hade hon aldrig spelat den och tog nog hem den av misstag."

Samlaren kan inte sova på natten och dagen efter träffas han och kvinnan på en öppen plats ute bland folk. Han köper skivan, som mycket riktigt är ospelad och i sitt originalfodral.

Vad jag ville komma till, med tanke på rubriken, är att King Solomon Hills länge borttappade låt My Buddy Blind Papa Lemon nu finns på Spotify. Tefteller fick tag på låten 2002 i Wisconsin, då hade ingen hört den på 70 år. Och knappt då heller. Själv hade jag den bara ett par klick bort.

Det har du också om du har Spotify ock klickar här.

Artikeln finns i tidningen 78 Quarterly #12.

Läs mer om liknande:

Charlie Patton bjuder på tidsresa med stekt bacon - också han på Paramount

Bob Dylan för nybörjare

Så spelar och blir du blues

Muddy Waters sköt ingen i Memphis, men är ganska bra ändå

Martin Scorsese har gjort en rejäl resa genom bluesens historia

Led Zeppelins klassiker Whole Lotta Love är onekligen lite snarlik Howlin Wolfs Back Door Man, ursprungligen utgiven på Chess Records

Myddys adepter i The Rolling Stones har också gjort bra liveskivor

The White Stripes kan också sin blueshistoria

Nisse Hellberg i Wilmer X var en av de som fick mig att börja lyssna på blues

Vem sjunger egentligen blues som ingen annan?

Det är kul med live-skivor

Country för nybörjare

Punk för nybörjare

Skäggrock för nybörjade

Jag har varit på bluesfestival i Mönsterås, Mississippi

Korrö Folkmusikfestival 2011

Platsen och besökarna:

I lummiga hantverksbyn Korrö i södra Småland känner man sig lätt som ett med naturen. Det är också lätt att känna att man är, som Dusty Springfield sjöng, in the middle of nowhere. De närmaste byarna Linneryd och Älmeboda känns stora och världsvana i jämförelse. Men man behöver inte känna sig ensam. En helg varje år sedan 1985 när det började som en sammankomst för bordunmusik har allt fler folkmusikälskare träffats här för att spela, dansa, lyssna och jämföra paraplyer. Regnet är en intressant del av upplevelsen. För många av de tusentals besökarna är festivalen en lika viktig del av sommaren som myggbett. Vissa anser Korrö vara ett andra hem. De sitter på filtar - när eller om vädret tillåter - och ser lika avslappnade ut som vore det deras egen tomt. Margareta Karlsson från Växjö har varit på plats "nästan varje år". Bäst gillar hon stämningen, miljön och blandningen av olika instrument.

- När årets festival är slut på lördagsnatten börjar man längta till nästa, säger hon. Man ser också några som är här för första gången, ordentligt påklädda inför eventuell kyla. De har lätt nervös blick och ryggsäck från Fjällräven. Smålänningarna, oavsett var de egentligen kommer ifrån, har egen mat med sig. Man vet aldrig vad en hamburgare kan kosta.

Nybörjarna håller ofta i det program där artister och hålltider sammanfattas. Några timmar senare ser man dem igen, avslappnade och utan väska. Atmosfären bland träden och de gamla husen har fått axlarna att slappna av och musiken har mjukat upp blyga debutantknän. De har kanske besökt sågverket med sitt knarrande golv. Martin Alexandersson från Göteborg är på plats för andra året och även han lyfter fram den musikaliska bredden.

- Här kan man höra allt från mungiga till distade gitarrer, påpekar han. En del kollar in Ronnebyån som berättar varför byn lades där den gjorde på den tiden vattenkraft var den bästa förlängningssladden. Det som en gång var skådeplats för hårt arbete och utslitna ryggar är nu en plats för nöje och fritid. I alla fall för de av oss som inte varit med och satt upp scener, ljud och ljusanläggningar. Men det är inte bara på de fem officiella scenerna det spelas. Nästan lika ofta är det spontankonsert på en bänk eller filt, på bron med vattnets brus eller lövens prasslande som komp. Många verkar ha en fiol i bakfickan. Vissa av de små klungorna av vänner och bekanta man går förbi har kanske inte setts sedan förra året. Någon skämtar om vädret. Det är bevisat att mer än hälften av alla skämt under festivaldagarna handlar om nederbörd.

Dags för en chokladbit i kiosken. Vid midnatt är det dans på logen och den håller på tills alla stupat. Eftersom ingen konsert brukar vara så bra som den man just missat gäller det att hålla en jämn och bra sockernivå. Sedan är det bara att stämma näverluren och tuta igång.

***

Konsertrecensioner:

SKÄGGMANSLAGET
Logen
Betyg: 3
Svensk folkmusik kan delas in i två kategorier. De band som gjort en skiva kallad Snus, Mus & Brännvin å ena sidan, de som inte gjort det å andra sidan. Skäggmanslaget från Hälsingland sorteras in i första kategorin. Fioltrion med Thore Härdelin och Wilhelm Grindsäter i centrum, nu också med återvändande värmlänningen Bengt Lindroth, gjorde fem skivor under sjuttiotalets första halva och är än idag ett namn som för många personifierar svensk folkmusik. Deras samarbete med rockgruppen Contact i Hon Kom Över Mon blev omtalat för sitt gränsöverskridande. Konsert i Korrö är dock traditionell. Det svänger på ett stillsamt och värdigt sätt. Polskorna dominerar och känslan av att man är med om en liten del svensk musikhistoria går inte att undkomma. Skäggmanslaget erbjuder en trevlig och avslappnad mjukstart för de som just hittat hit efter arbetsveckans slut.

BESSMAN
Kvarnen
Betyg: 3
Utan mikrofon och nästan utan instrument blandar Bessman visor, sånglekar och medeltida ballader. Framförandet är intimt, lekfullt, charmigt okammat och arrangemangen levande och oslipade på ett bra sätt. Vistraditionen behandlas ibland som museumföremål där allt ska vara prydligt och på rad, men kvartetten Marie Länne Persson, Kristin Borgehed, Lisa Stormlod och Astrid Selling Sjöberg får den att verka spontan. Stämmorna och harmonierna är förvisso inget man slänger ihop på en kafferast. Ibland tar någon täten och de andra följer efter, ibland blir deras röster ett och det går knappast att höra skarvarna. Och stilpoäng för att de spelar plastspann.

JOHAN HEDIN
Logen
Betyg: 4
Småländske Hedin är ensam med nyckelharpa och knyter bland annat ihop långvalser och polskor till ett 20 minuter långt stycke som i all enkelhet får tiden att stå still. Man blir varm inombords. Melankoli blandas med dans och omgivningen försvinner snabbt från medvetandet. Om Vilhelm Moberg skrivit Utvandrarna på nyckelharpa hade den kunnat låta så här.

***

Festivalens upplägg och miljön:

Ännu en Korröfestival har tagit slut och de ca 200 musikerna har packat ihop för den här gången. Fredagen handlade för mig mycket om svenska band och artister, men redan strax efter pressläggning gick Frigg från vår granne i öst (Finland, inte Kalmar) upp på Restaurangscenen och spelade en högenergisk blandning av folkmusik och bluegrass. Publikens reaktion kan beskrivas som minst sagt inlevelsefull med bland annat stagediving som resultat. Den Fule, som skulle spelat efter pressläggning men blev flyttade, blandade in rock, distade elgitarrer och saxofoner i sitt skönt aviga recept. På tal om Finland - man får inte glömma att festivalen har ett flertal gäster, både på scen och i publiken, även från den lilla delen av världen som ligger utanför Sverige. Bland annat Polen, Ungern, Ukraina och till och med Danmark är representerade i artistväg. Blandningen i åldrar och stilar är lika bred som den geografiska. Vi såg också tredje årets satsning på Ung Scen där några av framtidens stora namn kanske fick sin första smak av en värmande ovation. De som är uppväxta med YouTube snarare än med Bosse Larsson (vem?) visade att folkmusikens framtid är i trygga händer och på väg framåt mot nya spännande möten mellan stilar och instrument.

Festivalområdet var bättre utnyttjat och ännu mer hemtrevligt än vanligt. Den lilla träbron var en nyhet och kom med varning om att man beträdde den på egen risk, men det var det värt. Den gjorde att några av de tidigare mer ödsliga hörnen blev en mer naturlig del av upplevelsen och att man bokstavligt talat kunde gå runt området. Om de nu bara kan byta ut luften på Logen till nästa år. Anders Smedenmark, producent för hela äventyret för andra året, meddelar att det flytit på bra, trots - kan tilläggas - att det var uppehåll nästan hela lördagen. De fyra vakterna på plats kunde också konstatera att allt gått lugnt till. Ett gott betyg när det är så mycket folk i rörelse.

Lördagens och hela festivalens höjdpunkt - den bästa konserten jag sett i Korrö - ansvarade Hotel Palindrone från Österrike för. I Stora Tältet blandade de europeisk folkmusik med jazz och konstmusik. Och ärligt talat nästan allt annat också. Ett sällan skådat möte mellan teknisk briljans och spelglädje av yppersta klass. Vad sägs om en duell mellan två flöjter spelade av samma musiker? Dessutom bjöd de på den bästa Electric Light Orchestra-tolkningen jag hört, komplett med säckpipa. Femma i betyg!

När jag gick hem på lördagsnatten med fioler, nyckelharpor och tvillingflöjter ringande i öron och hjärta gjorde jag det under stjärnklar himmel. Går den att boka igen nästa år?

Läs mer om liknande:

Musikglädje: Esbjörn Hazelius och Navarra

Esbjörn Hazelius sätt att spela gitarr påminner mig Paul Simon

Jeff Lynne (ELOs hjärna) nämns i kommentarerna

Lite mer om Dusty Springfield

Country för nybörjare
Neil Youngs nya skiva A Treasure har också mycket fiol
Mer om Jan Johansson och svensk jazz
Roy Bittan är till vardags en del av The E Street Band, men spelade också på en av skivorna i nästa länk
Mike Garson är mest känd för sina samarbeten med David Bowie

Jag hoppades Mannen I Svart handlade om Johnny Cash, men hade fel

Gillian Welch har rötter i amerikansk folkmusik

Emmylou Harris har också rötter i amerikansk folkmusik

Mavis Staples har spretiga rötter

Regina Spektor har också spretiga rötter

Bandet Tages blandade svensk folkmusik med pop redan på skivan Studio 1967

Både Esbjörn och Navarra har spelat på Korröfestivalen

Texterna publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Så spelar du blues! Hela listan! Hovet rasar!

En liten nybörjarguide i 23 enkla punkter för er som vill vara, leva och spela blues på ett trovärdigt sätt.

1) De flesta blueslåtar börjar woke up this morning.

2) I got a good woman är inte ett bra sätt att börja en blues, om inte något jobbigt händer i nästa rad: I got a good woman, with the meanest face in town.

3) Bluesen är enkel. Har du lyckats skriva en rad kan du sjunga den en gång till. Sen försöker du mer eller mindre rimma. I got a good woman, with the meanest face in town/Yeah, I got a good woman, with the meanest face in town/Got woman like Margaret Thatcher, and she weigh 500 pound.

4) Bluesen handlar inte om alternativ. Om du är fast i ett dike är du fast i ett dike och kommer aldrig kunna ta dig därifrån.

5) Bluesbilar: Chevy, Ford, Cadillac och sönderrostade flakbilar. Bluesen kör inte Volvo, BMW eller sportbil. Bluesen åker ofta buss och tåg - gärna söderut. Att gå är också populärt. Likaså att vara döende, möjligtvis av att gå.

6) Tonåringar kan inte sjunga blues. De håller inte på att dö än. Bluesen är för vuxna. "Vuxen" betyder att man är tillräckligt gammal för att dömas till elektriska stolen om man har skjutit någon i Memphis.

7) Blues kan utspelas i New York, men inte på Hawaii eller i Kanada. En livskris i Minneapolis eller Seattle är förmodligen bara klinisk depression. Chicago, St Louis och Kansas är än idag de bästa platserna för bluesen. Man kan inte spela blues i en stad där det inte regnar.

8) En man som börjar bli flint är inte blues. En kvinna som börjar bli flint däremot. Att bryta benet när man åker skidor är inte blues. Att bryta benet för att en krokodil nafsar på det däremot.

9) Man kan inte ha bluesen på ett kontor eller i ett köpcenter - ljuset är fel. Gå ut till parkeringen eller sätt dig vid en sopcontainer.

10) Bra platser för bluesen - a: en motorväg, b: fängelse, c: en tom säng eller d: botten av en flaska.

11) Dåliga plaster för bluesen - a: Dressman, b: ett konstgalleri, c: ett universitet, d: golfbanor.

12) Ingen kommer tro att du är blues om du har kostym. Men den regeln gäller inte om du är gammal, färgad och ser ut som om du sovit i kostymen.

13) Du får sjunga blues om du - a: är äldre än gatan, b: är blind, c: har skjutit någon i Memphis, d: aldrig är nöjd med något.
14) Du får inte sjunga blues om du - a: har alla tänder kvar, b: har varit blind, c: mannen i Memphis överlevde, d: pensionssparar.

15) Blues handlar inte om färg. Det handlar om otur. Drottning Silvia kan inte sjunga blues. Sven Nylander kan.

16) Om du ber om vatten och får bensin är det blues.

17) Andra godkända drycker är - a: billigt vin, b: whisky och bourbon, c: grumligt vatten (muddy water), d: kolsvart kaffe.

18) Följande drycker är inte godkända - a: Ramlösa, b: chardonnay, c: Mer, d: Light Cola.

19) Om döden inträffar på ett billigt hotell eller ett hål i väggen är det blues. Att bli huggen i ryggen av en svartsjuk make är blues. Se även: elektriska stolen, missbruk och att dö ensam i en gammal tältsäng. Att dö under en tennismatch eller under en skönhetsoperation är inte blues.

20) Några bluesnamn för kvinnor - a: Sadie, b: Big Mama, c: Bessie, d: Fat River Dumpling.

21) Några bluesnamn för män - a: Joe, b: Willie, c: Little Willie, d: Big Willie.

22) Heter du Filippa, Hagbert, Desiree, Brynolf, Charlotta eller Leif-Tommy kan du inte sjunga blues oavsett hur många du skjutit i Memphis.

23) Oavsett hur tragiskt ditt liv har varit, är eller kan bli - har du en dator kan du inte sjunga blues.

Överst: John Lee Hooker. I mitten: Big Mama Thornton.

Texten förekom som insändare (!) i The Word Magazine, juli 2011 och översattes av undertecknad.

Mer klickande om liknande:

Muddy Waters sköt ingen i Memphis, men är ganska bra ändå

Martin Scorsese har gjort en rejäl resa genom bluesens historia

Led Zeppelins klassiker Whole Lotta Love är onekligen lite snarlik Howlin Wolfs Back Door Man, ursprungligen utgiven på Chess Records

Myddys adepter i The Rolling Stones har också gjort bra liveskivor

The White Stripes kan också sin blueshistoria

Nisse Hellberg i Wilmer X var en av de som fick mig att börja lyssna på blues

Vem sjunger egentligen blues som ingen annan?

Det är kul med live-skivor

Country för nybörjare

Punk för nybörjare

Skäggrock för nybörjade

Jag har varit på bluesfestival i Mönsterås, Mississippi

20 låtar från 2010

Jag har gjort en CD till bilen med några av mina favoritlåtar från i år som jag kan skrika med i när jag är ute och kör i vinterlandskapet. Eller kanske spela lufttrummor till när jag väntar vid ett rödljus. Håll till godo!

Carolina Chocolate Drops - Your Baby Ain´t Sweet Like Mine

Det här bandet vet jag inte så mycket om, men nyinspelad jug är inte så vanlig som den borde. Låten hittades på en skiva som medföljde tidningen The Word. Få skivor-som-medföljer-tidningar håller en så konsekvent hög klass som deras.

Band Of Horses - Compliments

Band Of Horses har hunnit göra tre skivor och de har varit uppskrivna i engelsk musikpress sedan dag ett, men jag har inte riktigt förstått deras storhet förrän nu - även om jag länge känt att jag borde gilla dem. Nu har de nått sin fulla potential och förtjänar alla lovord. Skivan Infinite Arms är en av årets bästa.

Eels - Baby Loves Me

Eels är synonymt med Mark Everett och hans skivor är allt som oftast ganska ojämna, men med några riktigt bra låtar på varje. I år har hans katalog utökats med två skivor. Samlingen Meet The Eels: Essentials Eels Vol 1 är ett väldigt bra tips om man blir sugen på mer. Man bör även läsa hans biografi Saker Och Ting Som Barnbarnen Borde Veta.

Basia Bulat - Run

Det enda jag vet om henne är att hon är från Kanada, spelar harpa och har minst ena foten i folkmusik. Tror även denna låt upptäcktes via en The Word-CD. Hurra för The Word!

She And Him - In The Sun

Bandet består av M Ward och Zooey Deschanel och det här här något så enkelt, och kanske lite underskattat, som en oemotståndlig poplåt. Man behöver inte alltid krångla till det. Och den mäter bara 2:53 i strumplästen.

Edwyn Collins - Losing Sleep

Några av mina äldre läsare är kanske bekanta med bandet Orange Juice och skivbolaget Postcard. Jag kanske inte tycker att Edwyn Collins är fullt så genialisk som hans mest trogna lärjungar, men det hindrar inte att denna låten kommer ganska nära det som kallas perfekt pop. Collins är mest känd för låten A Girl Like You.

The Futureheads - The Sun Goes Down

Dök upp på en The Word-CD. Tycker mig kunna höra vissa ekon av Joy Division och det som kallas post-punk (ännu en ganska bajsnödig genrébeteckning).

The Gaslight Anthem - Boxer

Läste en intervju med Bruce Springsteen där han pratade om sin favoritmusik. Det mesta var äldre musik som fick mig att nicka igenkännande, men han nämnde också detta band som jag aldrig hört talas om. När jag någon vecka senare hörde den här låten var saken avgjord.

Laura Marling - Devil´s Spoke

Vet inte var jag hörde den här, men jag tyckte ganska omgående att rösten var fantastisk och att jag ville höra den en gång till och en gång till. Tror det skrevs om henne i The Word så det skulle inte förvåna mig om det var på en CD som följde med ett nummer. Ha!

Villagers - Becoming A Jackal

Det här bandet läste jag om i Mojo (som omväxling) och hörde några dagar senare i programmet Jarvis Cocker´s Sunday Service på BBC som jag nätlyssnar på. Melodin är förhäxande.

Massive Attack feat Hope Sandoval - Paradise Circus

M A har egentligen aldrig varit något av mina favoritband, men på deras skivor finns alltid några gåshudsframkallande stunder. De är väldigt bra på att få fram stämningar som tilltalar mig. Det här är en sådan. Dessutom kan Hope Sandovals röst göra nästan vilken låt som helst bättre.

Johnossi - Mavericks

Sist i Sverige har jag äntligen upptäckt denna duo som blandar vackra melodier med oljud. Tack till Musikguiden i P3 där de var gäster under en vecka och spelade väldigt bra musik som fick mig att vilja lyssna på deras egna låtar. De gillade Smokey Robinson, The White Stripes och Queens Of The Stone Age och allt detta medans jag satt på tåget. Jag tror tom det var framme i tid. Sug på den!

Drive-By Truckers - The Wig He Made Her Wear

Ännu ett band som jag känner att jag borde gilla. Konstigt det där, att man känner att man borde gilla ett band. Det här låter en hel del som Tom Petty & The Heartbreakers och George Pelecanos har hyllat dem. Min krona har ännu inte trillat ner, men den här låten är en klar favorit. Underbart sydstatsseghet i uttalet också.

The Black Keys - Next Girl

Ännu en kandidat i kategorin Årets Skiva. Duon har gjort en rad skivor fulla med små guldkorn till låtar, men frågan är om inte Brothers - deras sjätte - är den hittills mest helgjutna. Även denna grupp tog det lång tid innan jag föll för och nu i efterhand fattar jag inte riktigt vad som tog så lång tid. Charmigt skramlig rock med bluesrötter och mycket värme i ljudbilden. Vägen framåt går ibland bakåt.

The Dead Weather - The Difference Between Us

The White Stripes har inte gjort någon skiva på tre år. Det är förvisso inte så lång tid, men i Jack White-år motsvarar det nästan 37 människoår. Hans andra band The Raconteurs verkar ha lagt ner verksamheten, men hans tredje band The Dead Weather har gjort sin andra skiva på två år. White har denna gång till stor del lämnat över sången - till Alison Mossheart från The Kills - och fokuserar istället på sitt första instrument trummorna. Han skrev, producerade och spelade i år även på en skiva med sin fru Karen Elson. Long live Jack.

Grinderman - Worm Tamer

När Nick Cave ville göra något lite mer skramligt och rockigt än det mäktiga och allt större The Bad Seeds tog han helt enkelt trummisen, basisten och sologitarristen från det bandet och bildade ett nytt kallat Grinderman för att få leka av sig lite. För såna initiativ säger vi hurra och njuter av en av årets textrader: my baby calls me the Loch Ness monster/ two great big humps and then I´m gone.

Neil Young - Love And war

Många av Youngs jämnåriga kollegor är sedan länge nöjda med att ge folk vad folk vill ha och ger ut lite småputtriga låtar liknandes sina största stunder från sjuttiotalets toppar. Neil Young vägrar följa något annat än sin inre röst. Detta resulterar ibland i smärtsamt dåliga skivor, men ibland i riktigt bra diton. Le Noise är förmodligen en av hans tio bästa. Skivan är Neil ensam med gitarr och en massa roliga leksaker inkopplade till förstärkaren. På två av låtarna spelar han akustisk gitarr och få sånger har berört mig så mycket i år som denna. Det pirrar fortfarande i magen inför varje ny Neil-skiva. Fler artister borde ignorera vad publiken förväntar sig.

Tracey Thorn - Oh! The Divorces

Tracey är mest känd som hon i Everything But The Girl, men de har inte gjort något på elva år. Thorn har istället fokuserat på att vara hemmamamma och de senaste fyra åren gjort två soloskivor. Detta är en av årets låtar från en av årets skivor. Det är något med hennes röst som berör mig varje gång jag hör den. Mindre är mer.

Mavis Staples - You Are Not Alone

Mavis Staples har gjort skivor sedan tidigt femtiotal. Hon debuterade då med sin pappa och sina systrar i The Staple Singers. Ni har väl sett The Last Waltz? I år fick Mavis hjälp med produktion av Jeff Tweedy från favoriterna Wilco och det resulterade i en skiva som kort och gott kan beskrivas med ordet soul. Mavis kan verkligen sjunga och denna låt - en av låtarna som är skrivna av Tweedy - låter som en gammal klassiker även vid sidan av några av låtarna på skivan som faktiskt är gamla klassiker. Hon har sagt att det är den bästa låten hon sjungit. Jag tror och hoppas Jeff sover ganska gott efter att ha hört den kommentaren.

Iron Maiden - Mother Of Mercy

Iron! Jävla! Maiden! Jag skrev ovan att mindre är mer, men glöm det ett tag. Mother Of Mercy kanske inte är den bästa låten från skivan The Final Frontier, men det är nog den som passar in bäst i ett sånt här sammanhang. Dvs relativt kort - dvs under åtta minuter. Iron Maiden är inte världens mest varierade band, och det är både en styrka och en svaghet att de aldrig varit intresserade av att vara något annat än Iron Maiden. Mest en styrka, enligt mig. Med tanke på hur många trender som kommit och gått i hårdrocksvärlden sedan Eddie dök upp på ett omslag första gången måste de ha gjort något rätt. Deras senaste skivor har blivit allt mer progressiva och jag har länge föredragit deras mer svulstiga låtar. Så detta är mummelimums för mig. Ser fram mot många takt- och tempobyten på Ullevi i sommar.

Lyssna på en Spotify-lista med låtarna jag valt!

Läs mer om:

The Dead Weather

The White Stripes

Tom Petty

Iron Maiden

Smokey Robinson

Joy Division

Everything But The Girl

The Words hemsida

Mojos hemsida

PS. Här är en lista med sammanlagt 44 låtar DS.

Nisse samlar sig på skiva och Wilmer X på scenen

Nisse Hellberg är just nu trippelaktuell. Dels som gäst på The Refreshments julturné, dels med en samlingsskiva och dels - vilket kanske är den största skrällen - med Wilmer X första konsert på fem år. Själv har jag inte sett dem live på närmare tio år. Om de tänker ställa sig på en scen mitt i vintern utomhus tänker jag svära åt kylan och applådera mig varm.

Den fjärde december ska citytunneln återinvigas i Malmö bl a med hjälp av livemusik. Klockan 21:00 är det tänkt att Wilmer X ska stå på scenen. Den oundvikliga frågan är förstås hur länge gitarrfingrar och basfingrar fungerar i vinterkylan, men i en intervju i Norra Skåne påpekar Nisse vi spelade ute vi millennieskiftet och då fanns infravärme på scenen. Det var inte värre än en midsommar i inre Norrland.

Hellberg fokuserar annars fortsatt på sin solokarriär, med ny skiva och turné om ett år. Men först blir det solokarriärens första samlingsskiva. Tufft Jobb - Nisse Hellbergs Bästa 1994-2010 innehåller 20 låtar från hans hittills fem skivor långa solokarriär. När någon av ens favoritartister släpper samling är det roligt att beklaga sig över de låtarna som inte kom med, men urvalet är bra gjort. Förutom en radda favoriter finns här även nya Kalla Det Drömmar Om Du Vill, Min Lycka Har Vänt och Hon Har Nåt Man Inte Skojar Bort. Dessutom finns här Stjärnan I Mitt Liv, en av de bästa låtar han har satt sitt namn på, från solodebuten - denna gång med Nisse själv på sång. På albumet Röster Från Södern var det Peps Persson som sjöng.

Om fortsatta planer med Wilmer X vill Hellberg inte säga mer än det kan ju komma fler tunnlar.

Själv sätter jag Wilmer X-boxen, som förstås heter Arkiv X, på repeat och letar fram den tjockaste mössan jag kan hitta. Jag vågar inte hoppas på en grön december, som för övrigt inte kom med på nya samlingen, men kanske på För Dum För Pop? Och om någon av Malmös lokala politiker läser detta vill jag vänligt men bestämt påpeka att ni är i desperat behov av fler tunnlar.

Läs en lång intervju av Lennart Persson med Nisse Hellberg om Wilmer X senaste skiva 13 Våningar Upp från 2005.

Läs Nisse Hellberg för dummies

Lyssna på en radiodokumentär om Wilmer X

Läs om mitt liv som (om en) hund mådde så här

En Tiger I Tanken av Nisse var en av 2007-års bästa skivor

Läs Nisse - en kärleksförklaring

Kraftwerk släpps remastrade

Få band har varit så inflytelserika som tyska Kraftwerk och få band har varit så konsekventa i sin musik och estetiska framtoning. Nu släpps åtta av deras skivor med förbättrat ljud, varav fem inte kan räknas som annat än klassiker. För även om de bara släppt tre skivor de senaste 25 åren, och en av dem var en remix-skiva, så är albumen gruppen gav ut mellan 1974 och 1981 (Autobahn, Radio-Activity, Trans-Europe Express, The Man-Machine och Computer World) en svit som på alla sätt rättfärdigar deras status som den elektroniska musikens The Beatles. Det är sällan man hör 30-åriga skivor som låter som det allra hippaste dagens musikscen har att erbjuda. Särskilt elektronisk musik brukar åldras snabbare än man hinner säga pannband.

Det är kanske inte så konstigt att bandets kärna Florian Schneider, som lämnade dem i början av året, och Ralf Hütter har lyckats bygga upp en sådan aura av mystik runt sig. De är ständigt aktuella, med eller utan ny musik, och pratar nästan aldrig med media. Deras musik lät länge som om den var från ett universum nästan som vårt, men bara nästan. Kraftwerk lyckades skapa något som bara var deras. Gruppens hem Kling-Klang Studio i hemstaden Düsseldorf är idag lika legendarisk i vissa kretsar som någonsin Abbey Road i London.

Även om Karl Bartos och Wolfgang Flür lämnade gruppen 1989 efter 25 år och därmed satte punkt för den mest kreativa eran turnérar Hütter fortfarande med tre nya medlemmar. Och varför inte? När omvärlden efter många om och men börjar komma ikapp bör man lyfta på hatten för de som visade vägen. Framtiden vore inte densamma utan dem. Respekt.

Läs en intervju med Ralf Hütter från The Guardian.

Läs om tyska kollegorna Cans underbara album Tago-Mago.

Läs om ett blandband där Kraftwerk medverkar.

Läs Depeche Mode för nybörjare.

Läs David Bowie för nybörjare.

Läs om elektroniska myskobandet Fever Ray.

Läs om Kraftwerk i SvD.

Borttappad klassiker av Ron Sexsmith fyller 10 år

I nästan varje nummer av valfri stor musiktidning står det några rader om någon klassisk skiva som fyller 20, 30 eller 40 år. Helst ska det vara en skiva som ingen köpte när den släpptes men som i efterhand långsamt har blivit klassikerstämplad. Men de flesta skivor når aldrig så långt. 1999 släppte Ron Sexsmith sin tredje skiva Whereabouts. Både den självbetitlade debuten och uppföljaren Other Songs innehåller förvisso många fina borde-vara-klassiker, men det var först på Whereabouts som Sexsmith kanske allra förnämsta tillgång kom till sin fulla rätt - hans röst var helt plötsligt lika självklar och avslappnad som hans melodier. Jag hade just börjat jobba extra i en skivaffär och fick låna hem hur mycket skivor jag ville och redan under inledningslåten Still Time visste jag, som man gör ibland, att jag hittat en ny favorit. 

 

Den kerublike kanadensaren på omslaget kändes som en gammal bekant med sina melankoliska vardagsbetraktelser till texter och melodier så vackra och självklara att det var obegripligt att inte en Paul McCartney eller Cole Porter skrivit ner dem innan. Ronald Eldon Sexsmith var en gammal vän jag just träffat för första gången. Sedan dess har han fyllt skiva efter skiva med ett nästan kriminellt antal melodier så vackra att det för mig är obegripligt att han inte är mer känd. Hans ofta humoristiska texter om vardagen, kärleken och de där delarna av livet som man inte alltid kan förklara storheten med är inte på något sätt svår musik. I mina öron låter minst hälften av låtarna på Whereabouts som Frank Sinatra borde stått lutad mot ett piano och sjungit, låtar som borde blivit hits, låtar som ingen borde kunna motstå. Jag kan det i alla fall inte. Ron var redan en gift trettioettårig småbarnspappa när hans första skiva släpptes 1995 (om man inte räknar Grand Opera Lane, men det verka det inte som om han själv vill och då gör jag inte det heller).  

 

Andres Lokko skrev en gång i tidningen Pop att Ron Sexsmith älskar sånger om avsked, sånger där kärleken slocknar mitt i andra versen och ångrar sig i den allra sista refrängen men alltid gör det lite för sent. Men då bör man lägga till att det finns en dos subtil humor i texterna. Det finns ingen självömkan i den S:t Catherines-födde textförfattarens rader. När han sjunger you can count on many things to let you down i One Grey Morning gör han det inte med ett martyrskap i tonen utan med tonen hos en vän som vill trösta under en regnig höstfika. 

 

Hans musik faller kanske vid okoncentrerad lyssning i kategorin alla-låtar-låter-likadant. Jag förstår om man tycker det. Den enda gången han egentligen försökt utvecklas var med den ojämna Blue Boy 2001 där en enhällig jury kom fram till att Sexsmith inte ska spela funk. Men på samma sätt som jag inte tröttnar på att dra samma obegripliga internskämt med samma vänner på samma kafé som förra gången tröttnar jag inte på Whereabouts. Den Sexsmith jag gillar allra mest sitter under samma korkek med en gitarr och ett piano och spelar låtar som Still Time, Right About Now, Riverbed, Feel For You, Beautiful View, Seem To Recall och In A Flash. Samtliga finns på just Whereabouts. Samtliga gör mig varm inombords. In A Flash skrev han efter att ha nåtts av nyheten att en vän gått bort alldeles för ung.

Our eyes can´t help but disbelieve this Bad news and even though The end must come for some good reason Right now, I just don´t know

Den låten har jag lyssnat på fler gånger än jag kan räkna till och varje gång har jag tänkt på en av mina egna vänner som gick bort alldeles för ung. Och varje gång har det slutat med att jag tänkt på dem som fortfarande finns kvar. I november 2009 fick jag äntligen uppleva Ron Sexsmith live. Han stod på scenen tillsammans med två kompisar som spelade sparsam elgitarr respektive ståbas. Det var en vacker upplevelse och jag kände mig - återigen - varm inombords. Efteråt fick jag chans att prata med honom och jag tackade för en trevlig kväll. Han tackade mig för att jag kommit till konserten och signerade sin då nya skiva Exit Strategy Of The Soul. Den är - misstänker jag numera - lika bra som Whereabouts, men har inte hunnit bli en lika stor del av mitt liv. Jag vet inte när Ron spelar i Sverige nästa gång, men jag vet att kvällstidningarna inte kommer göra bilagor där de betygsätter hans skivor, hans frisyrer eller hans olika skjortor. Men förhoppningsvis kommer jag stå i publiken. Tiden kommer stå still och ett pärlband av okända klassiker kommer radas upp innan det sista mollackordet klingar ut.

In a flash, in a flash There one moment and gone in a flash

Ron-tips förutom Whereabouts: Cobblestone Runway (2002) Retriever (2004) Exit Strategy Of The Soul (2008) Läs Ron Sexsmith upphör inte att inte förvåna. Läs en promenad med Ron Sexsmith. Läs om 2008 års bästa konserter. Läs favoriter från Kanada. Läs om ett blandband där Ron Sexsmith bidrar med en låt. Här nämns han också, om än bara i förbifarten - men ni kan lära känna mig lite bättre. :)

Nerladdning leder till kortare väntan på tv

Nedladdning kan få positiva konsekvenser även för branschen. Utländska tv-serier får allt snabbare premiär i Sverige, skriver SvD, och just för att motverka nedladdning. Hyllade Nurse Jackie med Edie Falco började i juni i USA och har redan visats en månad på SVT. Tycker ni att det ändå är en ganska lång väntan kunde samma process ta flera år så sent som för tio år sedan. När sista avsnittet av Seinfeld visades i början av år 2000 hade det gått nästan två år sedan seriens farväl i USA. Nu visar Kanal 5 populära läkardramakomedin Grey´s Anatomy med bara en veckas fördröjning.

Serier som Gossip girl, Desperate housewives och Grey’s Anatomy, som folk laddar ner illegalt på nätet och som har en lojal, trogen publik som vet exakt när de sänds i USA, är mer känsliga än komedier och kriminalserier, säger inköpschefen Katarina Eriksson.

Science fiction-dramat Flash Forward hade premiär 24 september i USA och visas from 30 oktober i Sverige. I Ryssland hade serien premiär redan 2 oktober. Clara Scherman på TV4 menar att serier som främst vänder sig mot unga killar laddas ner och därför försöker kanalen vara snabbare med just den sortens genrér. Andra serier är inte lika känsliga, menar hon och säger därmed emot sin kollega på Kanal 5.

Scherman vet inte när säsong tre av hyllade David Duchovny-serien Californication ska visas. Den fick USA-premiär 27 september. Är inte det en serie för främst yngre killar?

SVT verkar tyvärr inte alltid ha det lika stressigt. Familje/gangster/politiska-dramat Brotherhoods tredje säsong fick vänta nästan ett år innan den började rulla här. Samma sak med hyllade vampyrserien True Blood - och detta trots att Alexander Skarsgård spelar en av rollerna.

Läs mer om Californication.

Läs mer om Brotherhood.

Läs om Seinfelds "återförening". Oklart när den visas av SVT.

Tre nya fynd i tv-soffan

Läs om Mad Men - bäst på tv just nu.

Och ännu mer om Mad Men.

Jerry Seinfeld gör ny serie

Elva år efter den moderna klassikern Seinfeld ska Jerry Seinfeld göra en ny tv-serie. Den handlar om gifta par och upphovsmannen själv förklarar seriens med min fru tjatade på mig i åratal att göra den.

Om jag fick bestämma skulle Seinfeld aldrig mer göra tv, för hur bra det än blir kan det i mina ögon aldrig bli lika bra som serien som redan bär hans namn. Den formade mig under mina tonår och när jag ser om DVD-erna (för tillfället säsong sju) förstår jag inte riktigt vad det var jag skrattade åt då. Vad visste jag om det livet eller om livet överhuvud taget? Å andra sidan känner jag mig innerst inne fortfarande som George Costanza. Och jag förstår ännu bättre hur välskrivet det är, hur långt före sina kollegor de låg och undrar över hur de kom undan med vissa ämnesval i programmet.

Jerrys nya serie heter Marriage Ref (Äktenskapsdomaren). Programmet beskrivs som en dokusåpa där gifta par får hjälp med sina meningsskiljaktigheter genom en domare på ett kul vis.

Efter Seinfeld återvände Jerry till sin urpsrungliga kärlek ståuppkomik och han turnérar regelbundet. Han skrev manus och gjorde rösten till Berry B Benson i animerade långfilmen Bee Movie 2007 och har nyligen återförenats med Julia Louis-Dreyfus, Jason Alexander, Michael Richards och Larry David från Seinfeld-gänget i Davids nuvarande serie Curb Your Enthusiasm - dessa avsnitt visas i USA nu och kommer förmodligen till SVT om två-tre år - som är tänkt att visa att inte återföreningar är en bra idé. Och det är helt rätt. Återföreningar är inte en bra idé, men kanske kan en postmodern ironisk återförening vara det?

Just nu undrar jag om Marriage Ref är en bra idé. Jag ska försöka lägga förväntningarna på en rimlig nivå.

Läs mer om Seinfeld nya serie i DN och SvD.

Läs mer om Seinfeld-gängets återförening.

Läs Larry David är George Costanza.

Läs när Larry träffade George.

Läs om Larry David i senaste Woody Allen-filmen Whatever Works.

Läs om folk som skriker när de pratar.

Vad vet du om Seinfeld?

Fem saker jag lärt mig

I senaste numret av The Word Magazine har några författare, musiker, komiker mm tipsat om saker de lärt sig via sina jobb. Här är några av mina favorittips.

Att vara med i en komedi - Inse dina begränsningar. Om du aldrig har improviserat komedi helt näck ska du inte testa för första gången i en film. Se Confetti för bevis. Eller, ännu bättre, låt bli. Tips av Robert Webb.

Att skriva krönikor - Om du inte kan komma på en fyndig och insiktsfull sammanfattning i slutet av din krönika brukar det fungera att ta textens andra mening och klippa in den sist. Du har förmodligen både kommit till poängen och formulerat dig som bäst precis i början av skrivandet. Tips av Caitlin Moran.

Att vara tv-sportkommentator - Mindre smakar mer. Låt bilderna berätta. Om något direkt avgörande sker och hela, eller i alla fall halva publiken jublar - håll bara tyst. Tips av David Lloyd (om någon från SVT Sport läser det här)

Att vara fotograf - Det hjälper att ha färre alternativ. Under tidigt åttiotal väntade jag i två dagar både på Miles Davis och David Bowie. Sedan hade jag fem minuter på mig. Om man bara har ett fåtal alternativ kvar jobbar man effektivare och blir otrolig fokuserad. Det är mer troligt att man gör något speciellt under sådana omständigheter. Tips av Anton Corbijn.

Att skriva skönlitteratur:

1 - Alla har en bok i sig. Och i de flesta fall är det där den borde stanna.
2 - Att skriva är små ögonblick av nöje och insikter. Med långa perioder av tråkigt drägg.
3 - Att lära sig om ämnen är kul för man kommer ut bland folk. Men för att skriva behöver man mer lung och ro ju äldre man blir.
4 - Det är hur enkelt som helst att tappa koncentrationen - genom att titta på fotboll eller något liknande.
5 - Författare elller folk som drömmer om att bli författare hatar alltid författare som är mer berömda och/eller tjänar mer pengar än dom. Undantagen är väldigt få. Tips av Irvine Welsh.

Läs om Anton Corbinjs långfilmsdebut Control.

Läs Anton visar sin Kobra.

Läs Miles Davis 80 år.

Läs Miles Davis mästerverk fyller 50 år.

Läs mer om David Bowie.

Läs om Joy Division.

Tom Waits snart aktuell med liveskiva

Tom Waits tillhör den där skaran artister som det ibland är roligare att prata och läsa om än att lyssna på, men när han är som bäst är han riktigt bra. Sedan debutskivan Closing Time 1973 har han gjort sammanlagt 20 skivor, två av dem har varit live. Nu kommer en tredje. Bra jobbat för någon som tycks ha kronisk turnéskräck.

Den första var Nighthawks At The Diner som kom 1975. Där spelar Waits den lite stereotypa ensamma grubblaren som sitter vid sitt piano med ett whiskyglas och bönar och ber om kärlek. Bl a hulkar han ur sig raden I´m so horny I could screw the crack of dawn. Nästa fas/karaktär var den som inleddes med Swordfishtrombones (?) 1983 och är en av hans bästa skivor. Den andra fasen av Toms resa fångades på liveskivan Big Time 1988. Om hans första grubblande-trubadur-noir-inkarnation kunde vara lite klichéartad var Big Time-eran något helt annat och helt eget. Inte lika genomgående melodisk, inte lika lättlyssnad, inte lika tillgjort poserande. Det finns inga dåliga väder, bara konstiga trumpetljud. Här lyckas han blanda de mest kakafoniska oljud med de allra vackraste melodier. Ibland i samma låt. Den här fasen togs - enligt mig - lite för långt på de två följande skivorna.

1999 hade Waits inte gjort någon ny skiva på sex år och istället valt att fokusera på filmroller och familjeliv. Kanske tyckte han också att han tagit det hela för långt. Men när Mule Variations släpptes under milleniets sista år inleddes ännu en fas och föddes ännu en karaktär. Skivan blev lika oväntat som välförtjänt en stor kommersiell framgång. Tom Waits hade finslipat sin karaktär, hade återvänt till en sorts muterad blues och låtit den umgås med gospel och kabaré. Samtidigt finns här några av de vackraste ballader du hört, eller kanske inte hört.

Jag återvänder till ordet karaktär för att det uppenbarligen finns ett ganska stort gap mellan Tom Waits och Tom Waits. Han sitter egentligen inte, likt en galen vetenskapsman i ett torn och spelar orgel för fladdermössen, men det är onekligen en underhållande myt han skapat runt sig själv. Det är dessutom så hans musik låter. Det är - oftast inte - socialrealism han ägnar sig åt. Att han sedan är gift sedan trettio år och helst av allt verkar vilja vara hemma med familjen har inte med hans musik att göra. Och det är okej för mig.

Den 24 november får alltså även denna era en egen liveskiva. Glitter And Doom Live spelades in under förra årets turné. Hans senaste studioskiva är 2006 års Orphans, en trippel-CD med 56 låtar, varav 30 var nya inspelningar. Om ni inte hört Tom Waits musik innan beskriver han nya skivan så här:

A lot of applause, followed by a song, and after the song there's more applause, and then there's a song. And it goes like that all the way through.

Tom Waits är även aktuell med en roll i Terry Gilliams nya film The Imaginarium Of Doctor Parnassus, mest omtalad som Heath Ledgers sista film, som får svensk premiär 4 december.

Läs om skivan i SvD.

Ladda ner låtar från skivan gratis och lagligt på Tom Waits hemsida.

Se en presskonferens Tom Waits gjorde inför turnén.

Läs mer om Tom Waits skådespelarkarriär, bl a i filmer av Jim Jarmusch.

Läs om Tom Waits förra skivbolag Asylum.

Läs om inte mindre en ett, två och tre blandband där han också medverkar.

Läs om Neil Youngs kommande liveskiva.