lördag, juni 25, 2022

Paul McCartney åttio år, del två: Från Liverpool till evigheten

Barnmorskan Mary Patricia McCartney var nästan trettiotre år gammal när hon födde sin första son den artonde juni 1942. Barnets pappa, bomullssäljaren och amatörmusikern James ”Jim” McCartney, var nästan fyrtio. På den tiden väldigt höga åldrar att starta familj. De hade varit gifta lite mer än ett år och sonen fick namnet James Paul, med Paul som tilltalsnamn. Jim tyckte sonen var så ful att han började gråta. Ett och ett halvt år senare följde lillebror Michael.

Som viktig hamnstad mot Atlanten bombades familjens hemstad Liverpool tungt under andra världskriget. Över tusen ton bomber föll under främst vintern 1940 och våren 1941. Närmare fyratusen människor dog och mer än tiotusen hus förstördes. Långt in på sextiotalet gick det att se ödetomter. När bröderna var små trodde de att ”bombsite”, ungefär bombplats eller nedslagsplats, betydde lekplats. För det var där, bland ruiner, bråte och förmodligen en och annan blindgångare, barnen i Liverpool lekte på fyrtio- och femtiotalen.

Från ruiner till folkhem kom The Beatles till Sverige första gången i slutet av oktober 1963. Det var också första turnén utanför hemlandet efter genombrottet. I en intervju i Stockholm visar det sig att Paul McCartney plockat upp fraserna ”hej flicka” och ”bra flicka”, samt det kanske lite mindre väntade ”aktiebolag”.

De gjorde en handfull spelningar runt om i landet, men framför allt spelades de in för både radio och tv. Radioprogrammet fick namnet ’The Beatles, popgrupp från Liverpool på besök i Stockholm’. Fem av programmets sju låtar förekommer på dubbel-CD:n ’Anthology 1’, som släpptes 1995. Det säger både något om vikten av besöket och den goda ljudkvaliteten.

Inspelning av tv-programmet ’Drop in’ skedde i den lilla teatern på Gröna Lund. Två av dessa låtar, ’I saw her standing there’ och tolkningen av Little Richards ’Long tall Sally’, båda med McCartney på sång, dök senare upp i tv-serien ’The Beatles anthology’.

'Drop in' sändes första gången den tredje november. Den dagen, när det där popbandet från Liverpool skakade sina redan berömda frisyrer i de svartvita tv-rutorna, började slutligen sextiotalet i Sverige för många barn och ungdomar. Håret började kammas framåt och växte längre till tonerna av skrik från rum med nya idolaffischer på väggarna. Drömmar drömdes, fantasier fantiserades. Detta trots att en svensk recensent avfärdade musiken som amatörmässig hambo. Skribenten var av allt att döma jättegammal, förmodligen minst arton eller nitton. Bandet var tillbaka igen sommaren 1964, då som världsstjärnor, för fyra spelningar på två dagar i Stockholm.

Något McCartney regelbundet återkommer till i intervjuer är att ”vi sa till vår manager Brian Epstein att vi inte tänkte åka till USA förrän vi hade en listetta där.” Så blev det också, men mer genom tur än planering. De hade sett flera stora brittiska stjärnor försöka slå igenom på andra sidan Atlanten och misslyckas. ’I want to hold your hand’ blev deras första etta i USA den första februari 1964. Den nionde februari, två dagar efter de till slut landade i New York, gjorde de sitt första framträdande på ’The Ed Sullivan show’. Men resan hade planerats sedan november 1963.

När bandet landade i London på väg hem från redan nämnda resa till Stockholm råkade nämligen Ed Sullivan och hans fru befinna sig på flygplatsen Heathrow. Så gjorde även uppskattningsvis tiotusen fans. ’She loves you’ var under denna period etta i flera omgångar i England och blev den dittills mest sålda singeln där (en position den höll tills McCartney släppte ’Mull of Kintyre’ med Wings 1977).

De fyra förstod inte vad som pågick och trodde publiken var på flygplatsen för att kanske välkomna drottningen. Men Sullivan insåg att han borde boka det för honom då okända bandet om de kunde locka så mycket folk bara genom att komma ut ur ett flygplan och vinka. Vid förhandlingarna gick Epstein med på ett lägre gage än brukligt. Möjligheten att synas i USA:s största underhållningsprogram var värd mer än pengarna.

Första framträdandet kom att ses av sjuttiotre miljoner tittare, vilket var rekord i ett land som då hade strax under tvåhundra miljoner invånare. USA hade kapitulerat till synes utan motstånd. Orkanen var ett faktum. Sju år efter att John Lennon, då sexton, bjudit in Paul McCartney, då nybliven femtonåring, i sitt band slog de slutligen igenom till synes över en natt.

I maj 1968, fyra omöjligt intensiva år senare, separerade John Lennon från sin första fru Cynthia. McCartney körde en dag i juni ut till henne och sonen Julian i Weybridge. På vägen dit började han nynna en melodi. Inledningsvis menad som en tröstevisa till Julian sjöng han ”hey Jules, don´t make it bad, take a sad song and make it better”. Det är jobbigt nu, men det blir bättre. Jules blev snart Jude. Lennon trodde att den handlade om honom och nya kärleken, konstnären Yoko Ono. ”You have found her, now go and get her.”

Den skulle också kunna handla om McCartney och amerikanska fotografen Linda Eastman, som hunnit träffas några gånger vid tidpunkten. I november skulle hon och dottern Heather från ett tidigare äktenskap flytta till McCartney i London. När de gifte sig i mars året efter väntade de en dotter som skulle få namnet Mary. Stella och James följde.

’Hey Jude’ är, trots sin trallvänlighet, om inte en märklig låt så i alla fall en märklig skiva. Dels är den över sju minuter och för lång, särskilt då, för de flesta radiokanaler, och av samma anledning olämplig som singel. Dels är det avslutande nanana-partiet längre än själva låten. Dessutom har den vad som med största sannolikhet är musikhistoriens längsta nedtoning: volymen börjar sänkas märkbart redan med en och en halv minut kvar. Och dels finns det ett "fucking hell" 2:58 in i låten. Vem av de fyra som svär, det brukar antas vara en av bandmedlemmarna, är något som diskuterats och diskuteras. Huvudmisstänkta är Lennon (för ett missat ackord eller en missad körinsats när McCartney i sista stund ändrat en textrad), George Harrison (som möjligtvis fick rundgång i hörlurarna vid inspelningen) eller McCartney själv (missat pianoackord).

Hur passerade utropet producenten George Martins kritiska öron? Han påpekade i alla fall att låten var för lång för radiospelning. Lennon ska då ha sagt att jo då, de kommer spela den. "Because it´s us". För att det är vi. ’Hey Jude’ blev med sina sju minuter och elva sekunder den dittills längsta låt som legat etta i USA och dessutom i nio veckor, vilket också var rekord. Den blev årets mest sålda singel i bland annat USA, Kanada och England.

'Hey Jude' var första skivan som släpptes på Apple Records, bandets egna bolag, som främst var ett sätt att slippa en rejäl skattesmäll i kaoset efter Epsteins förtidiga bortgång. Låten börjar som en dialog mellan två vänner. En hälsning, en uppmuntran, en lyckönskan, och slutar som en global hymn. Den handlar om Julian, John och Yoko, Paul och Linda, dig och mig och alla vi känner.

När jag började skriva den här texten lovade jag mig själv att inte bara skriva om sextiotalet, att inte bara skriva om The Beatles. Att skriva om all fantastisk musik McCartney gjort sedan sjuttiotalet, som soloartist och med Wings. Om all spelglädje och nyfikenhet. Om experimentlustan. Om att han 1980 riskerade sju års straffarbete i japanskt fängelse efter att ha fastnat i tullen med en stor påse marijuana överst i väskan. Om The Beatles tidiga år innan de blev The Beatles, när ingen ville ta i dem med tång och de var nära att ge upp. Om Hamburg där jordbävningen sakta började hösten 1960. Om när de hittar Ringo Starr och allt klickar efter år med svängdörr för olika trummisar. Om Jane Asher. Om Denny Laine, den ständige tredje medlemmen i Wings där många andra kom och gick. Om Percy ”Thrills” Thrillington. Om The Fireman.

Men niotusenfemhundra tecken är inte mycket när det gäller en av nittonhundratalets största låtskrivare, sångare och  inte minst basister. Det skulle gå att skriva niotusenfemhundra tecken bara om ’Silly love songs’, ett svar på kritik om att han bara skrev just löjliga kärlekslåtar (”what´s wrong with that, I´d like to know”) som är ännu en hyllning till Linda, men också till kärleken till pophantverket som sådant. Om ’Live and let die’. Om ’Beautiful night’. Om ’Jenny wren’. Om kontrollbehovet, om arbetsnarkomanin. Om bossigheten. Om ödmjukheten.

Om Linda McCartney som han levde med i nästan trettio år, och som fyllde hans liv med kärlek, stabilitet och barn. Sånt ingen berömmelse eller pengar kan garantera. Med FAMILJ, och som 1998 gick bort i samma sjukdom som tog hans mamma när han var fjorton. Den gången fick han inte möjlighet att ta farväl i en familj och släkt som annars var full av kärlek och skratt. ”Why she had to go, I don´t know, she wouldn´t say.”

Och jag hade tänkt skriva om hur genuint glad det gör mig att han fortfarande turnerar vid åttio års ålder, trots att den där rösten som en gång lekfullt enkelt kunde gå från väna ballader till skrik (’Yesterday’ och ’I´m down’ spelades in samma dag 1965) till slut sprack, med ålderns rätt. Om ’Carpool karaoke’, där han besöker sitt tonårshem på 20 Forthlin Road och leende sprider glädje till de som råkar vara där. Om ’Get back’-dokumentären i tre delar som äntligen släpptes i november 2021 och bjöd på skratt, gåshud och tårar.

Om att den där lilla killen som en gång lekte på en ”bombsite” har varit med om en resa få, om ens han själv, kan förstå. Han har sagt att det ibland slår honom att han är den där Paul McCartney. Om att han är lyckligt gift igen.

Och om att få människor tycks njuta så mycket av något som Paul McCartney tycks njuta av att vara Paul McCartney.

****

Ola Claesson har varit smått besatt av The Beatles i trettiofem år och har besökt Liverpool fler gånger än vad som är rimligt. Om han sparat alla pengar han lagt på skivor och böcker i ämnet kunde han köpt en fullutrustad gul u-båt nu.

 

Läs mer om Paul McCartney:

Skivrecension: Paul McCartney - McCartney II
Ett försök till alternativ topplista över The Beatles bästa låtar

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

lördag, juni 18, 2022

Paul McCartney åttio år, del ett

You think that people would have had enough of silly love songs
I look around me and I see it isn´t so
Some people wanna fill the world with silly love songs
And what´s wrong with that?
I would like to know
´Cause here I go again:
I love you
I love you
I love you
I love you
- Silly Love Songs

Det är inte en text man ska skriva om man vill vara rockmytologiskt korrekt. Men måste man så måste man. Och är man James Paul McCartney, född den artonde juni 1942 i Liverpool, behöver man inte bry sig.

Som musiker utgjorde han en fjärdedel av The Beatles. Som låtskrivare utgjorde han ena halvan av pophistoriens mest framgångsrika duo. På sjuttiotalet bildade han Wings som efter hand blev allt större för att så småningo börja radera några av The Beatles rekord. Ingen annan artist/låtskrivare har haft större kommersiella framgångar. Fråga Guiness Rekordbok. Än idag kan James Paul McCartney sälja ut en arena på rekordtid bara genom att hosta. En låt behöver inte vara bra för att den blir en hit, men lite imponerad kan man ändå kosta på sig att bli av en man som kan stoltsera med fler än 70 guldskivor och en sammanlagd försäljning som ligger någonstans runt 1,5 miljarder skivor.

Men det var inte statistik inlägget skulle handla om. Musik är viktigare än så. Framför allt är det roligare än. Dessutom är det ett väl etablerat faktum att man aldrig har kunnat plocka någon poäng med att svara Paul McCartney på frågan ”vad lyssnar du mest på just nu?”. Statistiken gör inte saken bättre. Det är alltid bättre att hylla obskyra artister som bara tre personer känner till. Mycket kan sägas om McCartney, men obskyr är han knappast.

Och genom att till synes alltid sjunga om kärlek gör han också ett ställningstagande. Han har förvisso sjungit om annat också. Låten Give Ireland Back To The Irish måste sägas vara politisk, BBC förbjöd den, och även en sån sak som Freedom var i samma riktning – om än tyvärr utan några andra kvaliteter. Han har också sjungit om djurens rättigheter. Men det är ändå som composer of melodic love-songs and member of The Beatles som han kommer att bli ihågkommen. Å andra sidan, medlem av The Beatles är ett ganska bra eftermäle för en musiker.

Även om det är som kompositör av Yesterday, Michelle, Hey Jude och Let It Be han lär bli ihågkommen var det han som låg bakom även kakafonin Helter Skelter, de mystiska bandslingorna på Tomorrow Never Knows och som var först med att att uppskatta avantgarde i bandet. Han träffade det tyska gökboet Stockhausen när kollegan John Lennon ännu menade att avantgarde is French for shit. McCartney planerade tom en soloskiva med experimentell elektronisk musik som han skulle kalla McCartney Goes Too Far, men den blev tack och lov/tyvärr aldrig av. Men några av de soloskivor som sågades av kritiker när de släpptes anses nu vara borttappade mästerverk och har de senaste åren kommit i påkostade återutgivningar med bonusskivor och DVDer. McCartney har de senaste tio åren långsamt börjat få det erkännande som han inte fick under t ex sjuttio- och åttiotalet.

Hans konstintresse gav upphov till Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band-omslaget och antitesen The White Album. Hans kärlek för den belgiske surrealisten René Magritte (1898-1967) gav upphov till skivbolagsnamnet Apple.

2005 släppte han albumet Chaos And Creation In The Back Yard som har börjat visa sig vara en av de bästa skivor han gjort. En skiva som faktiskt är där uppe med tidigare underskattade Ram och McCartney II. Run Devil Run var en förvånansvärt pigg coverskiva och tidigare i år hyllade han den jazz han växte upp med på Kisses On The Bottom. New blandade klassisk McCartney med nya influenser på ett lyckat sätt. Något direkt dåligt har han faktiskt inte gjort sedan 1993. Han har slutat vara den trötta gubbe han - förvisso med all rätt - länge avfärdades som.

Han har under de senaste turnéerna dessutom rest med ett av de bästa banden han jobbat med. De har rent av spelat ihop i mer än femton år, längre än både The Beatles och The Wings höll ihop. Tyngden i låtar som Jet och Flaming Pie har framträtt tydligt och lyft låtarna ytterligare. Han har också blivit bra på att gräva fram lite mer udda låtar. Senast han spelade i Sverige fanns Tempory Secretary med i låtlistan. Men visst skulle han gärna få gräva djupare, även om fler onekligen vill höra Hey Jude än Tomorrow.

Den där evigt leende mannen med ena tummen i vädret kanske inte är fullt så ytlig och uträknad som kritikerna länge påstod.

Förresten, även om det skulle visa sig att han är så löjlig som belackarna hävdar, om det nu verkligen är så att han bara skriver en massa löjliga kärlekslåtar - vad är det egentligen för fel med det? Det skulle jag vilja veta.
 
Bilden ovan är en detalj från en bild som togs av lillebror Mike McCartney sommaren 1962 på baksidan av familjehemmet på 20 Forthlin Road i Allerton i Liverpool. 2005 blev den omslag på skivan Chaos And Creation In The Back Yard.

Läs mer om Paul McCartney:
Skivrecension: Paul McCartney - McCartney II
Ett försök till alternativ topplista över The Beatles bästa låtar

Etiketter: ,

söndag, juni 05, 2022

Intervju: Bo Åkerström från Torsson


Torsson bildades i Lund 1976 till ett evenemang för att det behövdes ett band. På vägen har de gjort en rad klassiker, där i alla fall ”Det spelades bättre boll” var en hit på riktigt. Bandet som gjort traktorrocken  till en konstform puttrar fortfarande på med ständige medlemmen Bo Åkerström (längst till höger ovan) på sång och gitarr i centrum. På fredag spelar de på Palladium.

Om Torsson bildades mer eller mindre av en slump, hur kom det sig att du började skriva låtar? 

- Jag började skriva låtar efter att Torsson hade hållit på och repa ett tag, kanske bara efter några gånger. I mitt huvud var det aldrig meningen att vi skulle vara ett coverband och spela andras låtar. Det kändes också som om det var mitt jobb att göra bandets originallåtar eftersom jag hade utsetts till sångare. En annan av originalmedlemmarna, Bengt-Åke Svenningsson, började också göra egna låtar som han dessutom sjöng. Så jag var inte ensam låtskrivare alldeles i början. Bengt-Åke slutade emellertid ganska snart. Andra tog vid och det har alltid funnits flera låtskrivare i bandet.

Vad hade du för förebilder?

- Jag var inte så intresserad av texterna i musiken jag lyssnade på, vilket nästan enbart var 60- och 70-talets brittiska och amerikanska rockartister och band, som jag växte upp med. Så musiken var inspirerad av Neil Young, Creedence, Eric Clapton, The Band, Fleetwood Mac, Graham Parker, Elvis Costello, Kinks, och inte minst Beatles och Rolling Stones. Det skulle vara ganska enkelt och okrångligt. Jag gillade också mer aviga harmonier och då inspirerades jag av engelsmännen Procol Harum, Nick Lowe, Paul McCartney och George Harrison.

Insåg du hur 'egna' texter du skrev och fortfarande skriver? Började det som en motreaktion på dåtidens typiska rocktexter eller kom det spontant?

- Nej, det insåg jag inte. Texterna i rockmusiken på den tiden hördes nästan aldrig så dom förebilder jag hade var snarare amerikansk country och svenska visdiktare typ Evert Taube, det vill säga berättare. Jag var också, och är fortfarande, oerhört imponerad av dom svenska diktarna Gustaf Fröding och Nils Ferlin som skrev så enkelt, rytmiskt och kraftfullt. Som du säger så avskydde jag den svenska politiska musikens pekpinnar och förbudspredikningar. Jag försökte kanske till viss del skriva tvärtom. Svensk dansbandsmusik hade nästan alltid riktigt usla texter så det undvek jag också.  Så, visst, jag undvek medvetet vissa ämnen men jag trodde inte att mina texter var nåt speciellt eget för den sakens skull.

 

Jag upplever alltid en varm och kärleksfull atmosfär på Torssons konserter. Känns det så på scenen också? 
 - Kul att höra! Ja, så känns det ofta. Vi försöker få till just en sån stämning. Det funkar för det mesta, antagligen för att publiken också är inställd på det. Det handlar om en slags publikkontakt. Ibland kan  det ta lite tid för oss att hitta rätt och för publiken att komma igång. Då kör vi våra låtar ändå och så småningom blir det bra stämning - oftast. Med åren har vi lärt oss några knep. Till exempel ser vi till så att det är svag belysning i lokalen, inte helmörkt alltså. En förutsättning för den goa stämningen är att vi kan se publiken.
Å ena sidan framstår det som att ni bildades för att det behövdes ett band och du säger att du började skriva låtar för att inte bli ett coverband. Mycket slump. Å andra sidan har ni överlevt i 45 år. Någon sorts framåtrörelse, om än långsam, verkar ni trots allt ha. 
- Javisst har vi det. Vi tycker det är enormt roligt att spela rockmusik och ser därför till att få fortsätta år efter år. När det uppstår problem löser vi det, när det blir tråkigt att spela samma låtar gör vi nytt och spelar in en skiva, när någon slutar fixar vi en ersättare. Drivkraften är publiken som fortsätter komma. Det finns en sak till som driver oss och det är att vi blir bättre som band för varje konsert (nästan). Vi utvecklas både som enskilda musiker och som band. 

 

Fem favoritlåtar att spela live:

Storskiftet

Vägs ände

Det vore lång väg att gå

Bröderna Holm

Det spelades bättre boll

(Just nu)

 

Fem låtar du önskar du hade skrivit:

Like a rolling stone 

Birmingham (Randy Newman)

Seven nights to rock

Heartaches by the number

Eldarevalsen

 

Fem boktips till hängmattan:

Jag är ingen bokexpert, listar helt enkelt bra böcker jag läst på sistone plus en ABC-bok jag gjort tillsammans med min son och som passar perfekt för slöläsning i hängmattan

Kjell Johansson, Huset vid Flon

Klas Östergren, Julnoveller i Jonseryd och andra berättelser

Paul McCartney, Texterna

Kate Atkinson, Liv efter liv

Bo och Axel Åkerström, ABC för gamla och nya svenskar

 

Fem saker du vet om Växjö (i viktighetsordning):

Här finns Östers IF, en legendarisk fotbollsklubb

Här finns Växjö Lakers, ett av Sveriges bästa ishockeylag

Här kommer vår katt ifrån

Här finns Linnéuniversitetet

Här finns en domkyrka

 

Läs mer om liknande: 

Konsertrecension: Torsson 

Konsertrecension: Torsson

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,