Konsertrecension: Hep Stars

Hep Stars 
Plats: Tyrolen. 
Tid: Lördagen den 20 maj. 
Längd: En timme. 
Publik: Cirka tusen. 
Bäst: Majvädret är på bra humör. 
Saknade mest: Energi.

Det har gått 47 år sedan Hep Stars senast spelade på Tyrolen utanför Alvesta. Och om de inte var Sveriges bästa liveband 1965 på skivan Hep Stars On Stage var de i alla fall ett av de röjigaste. Raggarrock när den var som svettigast. Då gick alla låtarna i dubbel hastighet. Nu är det snarare halva farten som gäller. Åldern tar ut sin rätt och inget fel med det.

Hur mycket hep är det då i stjärnorna 2017? Låtskrivaren och orgelspelaren Benny Andersson hoppade av redan 1969 och försvann spårlöst. Det blev början till slutet. Enda originalmedlemmen på scen denna lördagskväll är Svenne Hedlund. Han har så mycket röst kvar, och ibland kanske rent av lite mer, än det går att begära av en sjuttiotvååring. Och om håret han har på huvudet verkligen är hans eget är det imponerande.

Hep Stars karriär planade ut efter bara några år i mitten av sextiotalet, men när det small så small det ordentligt. I april 1965 hade de vid ett tillfälle tre låtar på radions Tio i topp samtidigt. Should I, So Mystifying och No Response,  den allra första låten Benny Andersson skrev, kommer tidigt under timmen.

Nostalgifaktorn är hög och gör säkert att den musikaliska stelbentheten spelar mindre roll. Det är svårt att säga att det svänger, inte ens när det bjuds på Elvis Presley på charmig svengelska. Publiken börjar i alla fall röra lite på sig. Men fem Elvis på rad är för många, särskilt när till exempel Consolation inte får plats. Sagan Om Lilla Sofie får i alla fall plats och lämnar över till Wedding och Speedy Gonzales. Men Sunny Girl? Jo då. Den låg på Tio i topp i tre och en halv månad. Flickorna skrek. De numera något äldre flickorna står och mysdiggar och applåderar prydligt.

Det är inte bara Hep Stars som håller igång denna lördag. Dessutom firas boksläpp, det är disco med Hasse Altbark och inte mindre än två spelningar med Humbles Orkester. Parken öppnade redan vid fyra och hela kalaset håller på fram till midnatt för de som verkligen vill roa sig.

Och den en gång splitter nya Cadillacen, för självklart spelas Cadillac också (och efter nästan en timme kommer publiken igång rejält), har under resans gång snarare förvandlats till en rostig Volvo 240 som är charmig i garaget men inte känns riktigt säker att köra med på vägarna. Förvisso med äran i behåll efter alla dessa år. Näst sista låt blir I Natt Jag Drömde, men på Tyrolen har kvällen bara börjat. 

Läs mer om liknande:

Tages är fortfarande ett av Sveriges bästa band 

Sextiotalspop för nybörjare

Artikel: Elvis Presley

Konsertrecension: Eric Saade 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Grapell

Grapell
Plats: Kafe De Luxe. 
Tid: Lördagen den 29 april. 
Längd: En timme. 
Publik: Ett trettiotal. 
Bäst: Låt- och musikerhantverket. Så enkelt kan det vara. 
Saknade mest: De hade förtjänat större publik.

Stockholmsduon Grapell är tillbaka på Kafe De Luxe. De var senast aktuella med EP:n Some Places som släpptes i vintras. Titelspåret därifrån, en skönt jazzig halvsläpig låt som doftar åttiotal, är en av kvällens (eller snarare nattens, konserter börjar strax före midnatt) höjdpunkter. Förvisso saknas Many Voices Speaks körsång från skivan, men Emil Erstrands sång är inte fy skam den heller. Duon består av Erstrand på sång och gitarr samt Nils Nygårdh på trummor. Låtarna är välarrangerade, inget de snytit ur sig på en eftermiddag. Det är en sorts pop som kanske inte sticker ut, men berör i sin skenbara enkelhet.

För att slippa missförstånd ska det påpekas att de inte bara är två på scenen. Live utökas de till en sextett och får ett annat och tyngre sound. Gitarrfills blandas med melodiskt drivande basgångar blandas med orgeltoner som breddar ljudbilden blandas med en musiker som ägnar sig åt diverse rytminstrument. Nygårdh bakom trummorna får låtarna att svänga även när de går långsamt. Musiken är nämligen genomgående relativt halvslö och halvputtrig och för att slippa missförstånd en gång till ska det påpekas att det inte heller är något negativt. Rent musikaliskt är det mer söndagseftermiddag än lördagskväll. Kanske går det att tycka att de skulle kunna variera tempot lite mer, men låtarna är tillräckligt välgjorda för att nå ut ändå. Det finns inget dåligt väder, bara dåligt låthantverk.

Och med Erstrands röst som utmärkt hanterar den inte helt enkla balansgången mellan att vara känslosam och inlevelsefull utan att bli överarbetad på det ofta förekommande jag-behöver-gå-på-toa sättet. Sångmelodierna är lika vackra som en klarblå himmel en stilla dag. Shaping My Love är ett bra exempel på stora känslor med små gester och dessutom med snygg falsett. Det är heller inte en slump att Arrow spelats fler än tre miljoner gånger på Spotify, och nu en gång på Kafe De Luxe. Den avslutas med någon sorts oljudsövning som ger stilpoäng.

Musikerna dansar lite på scenen, i alla fall så mycket som utrymmet tillåter. Publiken är inte jättestor men börjar ganska snart jubla mellan låtarna. Och fullt rättvist. Grapell är något så otidsenligt, skrev den gamla bittra recensenten, som ett band som lägger mer tid på musiken än på varumärket. De förtjänar all framgång. 

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: I Am Panda 
Gamla Arctic Monkeys eller nya Arctic Monkeys?  
Paul McCartney för nybörjare  
Tages är fortfarande ett av Sveriges bästa band

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: The Simon & Garfunkel Story

The Simon & Garfunkel Story 
Plats: Konserthuset. 
Tid: Torsdagen den 27 april. 
Längd: Två timmar plus paus. 
Publik: Cirka 700, nästan fullt. 
Bäst: Paul Simons låtar och stämsången. 
Sämst: The Big Bright Green Pleasure Machine. Märkligt låtval. 
Saknade mest: The Dangling Conversation.

Amerikanska folkrockduon Simon & Garfunkel är känd för mycket, men inte för förmågan att hålla sams. Redan 1957 hade de en hit som Tom & Jerry med Hey Schoolgirl innan de gick skilda vägar första gången. 1964 gick de skilda vägar igen efter att debutalbumet som Simon & Garfunkel misslyckats på listorna. Paul Simon åkte till England med sin gitarr, Art Garfunkel studerade arkitektur i USA. När sedan The Sound Of Silence, som inleder kvällen, gjordes om av producenten Tom Wilson och blev en hit året efter var duon förstås inte sen att återförenas. 

1970 gick de skilda vägar igen. Enligt Simon för att han ville satsa på sin solokarriär, enligt Garfunkel för att hans roll i filmatiseringen av Moment 22 blev allt större medans Simon klipptes bort. Sedan har de till och från återförenats för att lika till och från inse att de inte kommer överens. Senaste gången de uppträdde tillsammans var 2010.

När nu The Simon & Garfunkel Story kommer till Växjö saknas det varken dramatik eller bra låtar. Och bra är närmast en underdrift. Simon är en av de riktigt stora låtskrivarna. Det kan också vara en anledning till osämjan. Maktbalansen är ojämn, duon består till åttio procent av Simon. Ikväll är Sam O´Hanlon Simon (lite kortare, pottfrisyr) och Charles Blyth Garfunkel (lite längre, elchockfrisyr). De är oklanderliga, stämsången rent av nästan lika snygg som originalens. Kanske har de lite för kul för att det ska vara trovärdigt. Och de pratar brittisk engelska. Tre musiker backar bitvis upp och breddar ljudbilden, ibland blir det i rockigaste laget. Bridge Over Troubled Water slarvas bort lite, men sången sitter som en vante. I Old Friends är de ensamma med gitarr. Då låter det fantastiskt. Film på stor skärm med kollegor och politiska händelser blandas med bilder på duon.

Många hits blir det, och många klassiker. Även lite mer okänt som The Only Living Boy In New York. Allt är kronologiskt, komplett med klädbyten och pedagogiskt berättande om hur karriären utvecklades fram till återföreningskonserten i hemstaden New Yorks Central Park 1981. En spelning som sägs ha lockat 500 000 åskådare.

Det här kan mycket väl vara den bästa Simon & Garfunkel-upplevelsen det går att få live, i alla fall tills nästa gång Paul bestämmer sig för att ringa sin gamla trätobroder Art igen.

Läs mer om liknande: 

Skivrecension: Paul Simon - Stranger To Stranger 
Paul Simon får Polarpriset 2012 
Skivrecension: Paul Simon - So Beautiful Or So What
Paul Simon är Paul Simon oavsett sällskap
Simon & Garfunkel har gjort en väldigt bra liveskiva

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Ossler

Ossler
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Fredagen den 21 april. 
Längd: 75 minuter. 
Publik: Närmare ett hundratal. 
Bäst: Laddningen, elektriciteten och, tja, nästan allt. 
Saknade mest: Mer!

Till vardags är Pelle Ossler möbelsnickare, i alla fall när han inte spelar gitarr snett bakom Thåström eller ägnar sig åt att teckna. Och med jämna mellanrum gör han musik under eget namn. På så sätt har han fått ihop en av de bästa skivkataloger någon svensk artist kan ståta med. Musiken är skev, vacker, gnisslande, vacker, självutlämnande och ännu vackrare. Om inte nervig var en sån klyscha skulle det vara ett bra ord att ta till. Nyligen kom skiva nummer sju, Evig Himmelsk Fullkomning. Ja, det stavas fullkomning. Det är skivan som är anledningen till att Ossler med band står på scen i Växjö och spelar som om det inte finns någon morgondag. 

En gårdag finns det i alla fall, en av låtarna heter Slaget Om Verdun. Texten tar sin början i en dokumentär om första världskriget. Det är en av få upptempolåtar under kvällen. Annars är det oftast lågmält, men intensivt. De tre medmusikerna (gitarr, keyboard och trummor – ingen bas) håller tillbaka och spelar med mycket luft. Det gör också att när de väl larmar på träffar det desto hårdare.

Nu bör det påpekas att Ossler både ler och skämtar under konsertens gång. I alla fall när det blivit ordning på ljudet efter att han frågat om det går att får mer skånsk sång i medhörningen, det vill säga ljudet på scenen. Bland annat frågar han, som högt för sig själv, varför han har ett notställ med alla texter när det ändå är för mörkt för att se. Det löses först med ett ljus och sedan med lampa.

Det går att vara glad och ändå sjunga om annat än glass och ballonger, ändå sjunga om något med mer klangbotten än högstadienostalgi. Sommardröm I Grått är en av höjdpunkterna på senaste skivan och även ikväll. Den lyckas på något sätt vara ännu mer intensiv live som sista låt innan extranummer i form av Ett Slutet Rum och Grisarna Och Flugorna. Däremot inte Sommartider, som han kontrar med när publiken kommer med låtönskningar.

Om någon skulle lyckas leva ett liv utan att varken känna eller tänka något går det säkert att klara sig utan Osslers musik. Musik kan förvisso erbjuda eskapism, och inget fel med det. Men Ossler erbjuder något annat. En värld där stora tankar och känslor bråkar om utrymmet, en värld där gitarrerna ibland för en jäkla massa oväsen. En värld där det plötsligt skorrar i både väggar, öron och allra längst in i hjärtat. Visst är det underbart?

Läs mer om liknande: 

Skivrecension: Ossler - Evig Himmels Fullkomning

Konsertrecension: Ossler och hans band sparkar röv

Lundell i alla ära, men Ossler då?

Stas var 2013 år bästa skiva

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.