Depeche Mode för nybörjare

Depeche Mode är ett konstigt band. Ofta ganska introverta, men sedan 20 år en av världens största grupper. Ofta ansedda som ett syntband, men sedan länge anklagade av fansen för att ha sålt sig genom att använda gitarrer. Efter genombrottet med Just Can´t Get Enough 1981 har de radat upp hits men började inte tas på allvar förrän under nittiotalet när sångaren David Gahan höll på att knarka ihjäl sig. De har alltid varit på väg framåt, måna om att utvecklas. Redan efter första skivan hoppade låtskrivaren Vince Clark av bandet, men de tre andra fortsatte. Till synes utan att egentligen fundera på saker som var låtarna skulle komma ifrån. Tack och lov visade det sig att Martin Gore kunde skriva. Med den nya rekryten, klassiskt skolade pianisten, multiinstrumentalisten och arrangören Alan Wilder skapade de under åttiotalet ett sound som idag kan låta daterat men som då var banbrytande. Vad var det Andy "Fletch" Fletcher sa i turnédokumentären 101? Dave is the singer, Martin is the songwriter, Alan is the good musician and I just bum around. Och 1990 började de tom använda riktiga instrument. Många fans förfasades, men många andra anser att det var då de blev riktigt bra. Det här är mina tre favoriter från en brokig karriär. Reach out and touch faith.

Violator (1990)

Så här i efterhand är det lite ironiskt att bandets stora genombrott skulle ske med en ganska sparsmakad elektronisk skiva vars första singel Personal Jesus innehöll ett gitarr-riff som fick fansen att se både rosenrött och en väldigt snygg svart-vit video. Andra singeln Enjoy The Silence och en ännu snyggare video gjorde Depeche Mode till ett av världens största band och när albumet Violator, deras sjunde, släpptes var hysterin ett faktum. Många av låtarna är fyllda av detaljer som man inte lägger märke till förrän vid tionde lyssningen. Efter tio år gjorde bandet skivan som skulle definiera deras karriär och som än idag är ansett som deras bästa. Förutom de två redan nämnda låtarna finns här sju till som faktiskt nästan håller samma klass. Ska ni bara ha en DM-skiva i hyllan är det den här. När första låten World In My Eyes inleds med raden let me take you on a trip around the world and back, är det svårt att veta om de talar till oss som lyssnar eller sig själva.

Songs Of Faith And Devotion (1993)

Kanske har de överlevt under alla dessa år genom att alltid gå motströms och aldrig göra det enkelt för sig? Om fansen säger att vi har sålt oss när vi spelar gitarr kanske vi ska trycka ännu hårdare på distpedalen nästa gång? Med ännu mer gitarr, riktiga trummor och tydliga gospelinfluensor i Condemnation (förmodligen Dave Gahans bästa sånginsats på skiva) och Higher Love var de tyngre än någonsin. Den vackra One Caress där Gores röst backas av stråkar är en riktig rysare. Trots skivans mörker är titeln, lånad från Leonard Cohens Songs Of Love And Hate, förmodligen inte menad att vara ironisk. Det finns frälsning i natten. Under den följande arton månader långa turnén drabbades Fletcher av klinisk depression och hoppade av turnén, Gahan överdoserade på heroin, Gore drack som två relativt stora svampar och när de kom hem igen hoppade Wilder av. Han menade att han inte fått det erkännandet av de andra som han förtjände. När de andra insåg att han hade rätt var det för sent. När Gahan i en av skivans bästa låtar sjunger try walking in my shoes säger jag tack, men nej tack. Tycker ni att Just Can´t Get Enough är deras bästa låt behöver ni inte göra er besvär.

Playing The Angel (2005)

Det påstås ibland att Gahan och Gore bara kommunicerar med varandra via sina advokater. Den här gången fick Gores advokater veta att den nu drogfria och nyktra Gahan bara ville göra en skiva till om han fick skriva hälften av låtarna. Det slutade med att han fick ha med tre låtar och alla var nöjda. Suffer Well var tillräckligt bra för att väljas som singel och Lilian är enligt mig ännu bättre. Detta är bandets bästa skiva som trio och - bevisligen - en av deras tre bästa skivor någonsin. Första låten heter A Pain That I´m Used To och en Depeche Mode-låt med den titeln kan förstås inte vara annat än bra. Lägg till detta bl a Precious och John The Revelator. Det är lätt att ta bandets musik för väldigt dyster och det är den kanske också. Men det är också sant att kärlek och frälsning och ofta kärlek som frälsning är det vanligaste ämnet i texterna. Ofta med religiös symbolik. Det handlar inte om självömkan. Den här skivan är det bästa bandet gjort i mötet mellan det elektroniska och rockiga. Vågar man påstå att Gahans låtskrivarkrav fick Gore att höja ribban? Jag tror det. Fletchs roll i bandets verkar dock även fortsättningsvis i första hand vara att hålla Gore sällskap. Jag kan heller inte låta bli att le åt programförklaringen på omslagets baksida: Songs about pain and suffering in various tempos.

(Jag valde en bild från Alan Wilder-eran. Han medverkar på två av de skivor jag valt och hans frånvaro har präglat skivorna de gjort utan honom). Uppifrån vänster: Dave Gahan, Martin Gore, Andy Fletcher, Alan Wilder.

Besök Depeche Modes hemsida.

Läs Bruce Springsteen för nybörjare.

Läs David Bowie för nybörjare.

Läs Iron Maiden för nybörjare.

Läs Joy Division för nybörjare.

Läs Elvis Costello för nybörjare.

Läs The Beach Boys för nybörjare.

Läs Led Zeppelin för nybörjare.

Läs Bob Dylan för nybörjare.