Miles Davis 80 år

Jag tror att det finns vissa namn i musikhistorien som är oundvikliga. Det är förstås upp till tycke och smak vad man har för åsikter om deras musik, men för eller senare måste man - om man verkligen är intresserad av musik - ta ställning till dem.

En av de artister som är omöjliga att komma runt är Miles Davis. Förr eller senare sitter man där med Kind Of Blue och undrar hur något kan vara så fjäderlätt och enkelt. Sen sitter man där med Bitches Brew och undrar hur något kan vara så tungt och tutigt. Mitt favoritalbum In A Silent Way kan kanske sägas vara ett möte mellan dessa bägge stilar.

För att gilla Miles Davis är inte bara att gilla en musikstil. Att gilla Davis är att försöka ta sig igenom ett långt sökande efter nästa-nästa-nästa stil. Under mer eller mindre hela sitt musicerande liv var han alltid på väg framåt. Alltid på väg att återuppfinna sig själv. Denna kreativa frustration gjorde att många kunde ta till sig i alla fall något av allt han gjorde, även om få förstår allt (själv föredrar jag det han gjorde från 55-70, löst räknat).

Många jazzmusiker har varit stilbildande, men jag tror inte att någon har varit det under så lång tid i så många stilar. Få orkar brinna under så lång tid. Få orkar bråka så mycket under så lång tid. De flesta blir förr eller senare mysfarbröder som gör "vad publiken vill ha". Och där brukar den konstnärliga visionen ta slut och de ändlösa gretest hits-turneérna ta vid. Men Miles brydde sig aldrig vad publiken ville ha. Han brydde sig bara om vad musiken ville. Inget annat var intressant.

Att han dessutom var coolare än en skallerorm i skuggan en solig sommardag är en annan sak.

Miles Davis har varit död i snart femton år, men ingen har kunnat ta vid och fortsätta hans mission. På ett sätt är det synd, på ett annat ganska vackert.

Dagens låt är It´s About That Time av Miles Davis.