Mad Men höjer nivån ytterligare

Existentiell ångest, rasism, sexism och kedjerökande whiskypimpling har sällan varit så estetiskt tilltalande som i Mad Men. Även om serien på ytan handlar om en reklambyrå i New York vid skarven mellan femtio- och sextiotalet går den betydligt djupare än så. På samma sätt som M*A*S*H kunde kritisera Vietnamkriget med extra mycket tummar i magen genom att låta serien utspelas under Koreakriget (förlåt, polisaktionen) kan Mad Men titta extra nära på de grubblerier och fördomar som du och jag har genom att göra det med ett fyrtioårigt långt skyddsfilter. Kläderna, frisyrerna, möblerna och tapeterna är ren porr för oss som tycker att Hitchcockfilmer som North By Northwest (med Cary Grant) och Vertigo (med James Stewart) är minst lika snygga som de är nagelbitande.

Mad Men är just nu mitt uppe i säsong två i USA och det har blivit uppenbart att serien både kan och vågar fortsätta på den ambitionsnivå Sopranos och The Wire skämt bort oss med.

Huvudkaraktären Don Draper blir under sin precisa sidbena allt mer desperat och han orkar numera inte ens skälla på sina barn när de gjort något fel. Han verkar inte ens ha en älskarinna längre. Under tiden skapar hans fru mer av ett eget liv utanför huset.

Den snygga vinjetten - inspirerad av Saul Bass stilbildande dito till bl a samma Hitchcockfilmer som nämns ovan - med en prydligt kostymklädd man som handlöst faller utanför en skinande skyskrapa är den perfekta metaforen för serien. Vad spelar det för roll om man har allt när man inte har något?

Säsongen utspelas med presidentvalskampanjen mellan det unga löftet John F Kennedy, USA:s första katolska president, och den konservativa Richard M Nixon i den första valkampanjen där tv:n spelade en stor roll.

(Vissa historiker hävdar att Nixon delvis förlorade på att han vägrade sminka sig - han var ju man, ingen fjolle - vilket gav Kennedy ytterligare fysisk fördel i de tv-sända debatterna.)

Allting går igen, vi lär oss inget av historien, Mad Men är det bästa man kan se på tv just nu och alla kedjeröker utan att oroa sig för konsekvenserna. Nostalgi har aldrig smakat bittrare. Cary Grant lever, och avsett vad som händer på insidan har han som vanligt nystryken skjorta.

Dagens låt är Wives And Lovers av Jack Jones.

Läs mer om Mad Men.

Läs mer om Alfred Hitchcock.

Läs mer om Saul Bass.