Kan du inte prata lite lägre?
Det finns folk som nästan skriker när de pratar. Vad har de för syfte? Varför är det oftast de som pratar mest men har minst att säga som pratar högst? Ibland verkar det som att de blir så upphetsade av att kunna prata att de inte kan hålla sig utan pratar högre och högre när de märker att det finns någon som ger intryck av att lyssna. Ibland resulterar detta även i att de pratar snabbare.
Det finns ett Seinfeld-avsnitt där Elaine är ihop med en man (spelad av Judge Reinhold) som visar sig vara en close talker. Hans problem är alltså att han ställer sig väldigt nära den han pratar med. Det är ett liknande symptom, även om det inte är lika vanligt.
Är dessa människor rädda för att ingen lyssnar? Handlar det om ett bekräftelsebehov som inte kan släckas på annat sätt än att höras och indirekt synas lite mer än andra? En högpratare jag intervjuat för detta inlägg hävdar att det beror på att ingen lyssnade på henne när hon var liten, men det tror jag inte på. Jag hade förmånen att känna hennes pappa, i familjen gick han under namnet morfar, och en bättre lyssnare är svår att hitta.
Jag tror jag var en högpratare när jag var liten, men jag har i sådana fall blivit botad. Dessutom kan jag skylla på att det är genetiskt.
Oftast är det kvinnor som är högpratare (och barn förstås, men det brukar gå över). Det beror förmodligen på att de är förtryckta och att mannen inte lyssnar. Då måste kvinnan skrika för att mannen ska förstå att kvinnan har något viktigt att säga. Men jag vet inte. Det är bara teorier. Män kan bli högpratare i samband med sportevenemang - detta gäller även kvinnor, men andelen kvinnor som skriker bögjävel! till en domare på andra sidan jordklotet via en liten plastlåda torde vara mindre än andelen män. Dessutom finns det en logisk förklaring till att man höjer rösten om den man pratar med befinner sig på andra sidan jorden. Det är ett intressant fenomen, men kanske ett annat inlägg.
Fakta däremot är att högpratare tar på tålamodet, mycket mer än lågpratare. Kan man införa normal samtalston som skolämne?
Dagens låt är Whisper av David Byrne.
Etiketter: livet
upplagd av Ola Claesson
12:17:00
3 kommentarer:
Med massor av erfarenheter från möten och liknande tror jag att det är 50/50 mellan kvinnor och män. Det är många män som, när de vill framföra en åsikt höjer rösten och pratar fortare. Ibland går de även upp en ton då och då.
Vi har ett par sådana här på jobbet. Sätter man ihop två av dem slutar de med att de bägge två står och i falsett vrålar ut långa ramsor om vilken back som var bäst i Åsedas bandy-korplag på 70-talet eller vilken tysk stridsvagn från andra världskriget som hade tyngtpunkten längst fram.
Folk som höjer rösten för att överrösta känns som bortskämda och narcissistiska as.
OM det finns någon att överrösta, ska man LYSSNA och VÄNTA tills det är sin tur att tala! Visa hyfs!
Ska väl tillägga att jag själv pratar alldeles för tyst, sluddrar och mummlar, och dessutom med bred småländska så att ingen varken hör eller förstår vad jag säger. Det är naturligtvis oerhört irriterande för alla andra, men å andra sidan har jag inget viktigt att säga. Allt av vikt jag har att framföra, skriver jag på Internet.
Jag tenderar att bli högpratare ibland när någon påstår - någon som jag i vanliga fall litar på - att Metallica är bättre än Maiden. DÅ HÖJER JAG RÖSTEN AVSEVÄRT!
Kul att du lagt märke till män som är högpratare. Jämställdheten har alltså gjort lite praktisk nytta.
Backlinjen i Åsedas bandylag toppades på sjuttiotalet av den oefterhärmlige Gunnar "Gunnar" Sandén. Hans klubba stoppade fler bollar än två klubbor hade gjort i händerna på någon som nästan var hälten så bra.
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida