torsdag, oktober 18, 2018

Konsertrecension: Staffan Hellstrand

Staffan Hellstrand
Växjö Teater
 Publik: Ett sextiotal. 
Bäst: Antalet bra låtar imponerar. 
Sämst: Alla låtar som saknas. 
Betyg: 3

Det är snart trettio år sedan Staffan Hellstrand släppte sin första soloskiva. Så sent som i år släppte han en av de bästa. Med nya albumet Svaret På Allt och en gedigen låtskatt kom han till Växjö teater på onsdagen.

Lite vid sidan av gör Hellstrand nämligen ny musik som kan mäta sig med de gamla topparna och det blir tydligt under konserten hur många bra låtar han verkligen gjort under åren. Vi får några hits och ännu fler som borde varit hits, rent av en och annan genuin klassiker. Han har dessutom något att säga i sina texter, även om det ibland kan vara oklart vad. De poetiska bilderna lockar bitvis till fria tolkningar. Men vi slipper nödrim om evig tonårsförälskelse och dagar på stranden. I Romeo  Stocksund lyckas han på några minuter säga mer om klassamhället och rasism än många långfilmer. Och dessutom går det att dansa till, i alla fall att sittdansa.

Musikaliskt blandas det tidiga sjuttiotalets singer-songwritervåg med svensk visa och pop. Han har på vissa skivor larmat loss rejält, ibland med The Nomads som ett svenskt Crazy Horse på bästa skrammelhumör.

Men låtarna funkar även så här, avskalat med gitarr och piano. Han får fin assistans på dragspel, piano och klaviatur av Jens Back. Melodierna framträder tydligare och texterna hamnar ännu mer i centrum. I en Du Går Aldrig Ensam och några låtar till hade kraften från elgitarrer, bas och trummor förhöjt intrycket.

Vad bjuds vi annars? Mekhong Whiskey? Ja. (Presenteras som ”en sång om ett alkoholäventyr i Sydostasien.) Vackra Fanfar? Jajamensann. Lilla Fågel Blå? Förstås. En hel del annat? Ja, det också. 
Inget Silver Och Inget Guld och Hela Vägen Hem inleder. Hellstrand påpekar att det skiljer 27 år mellan dem. Men ingen blir glad av upprabblande av låttitlar. Däremot av Kromad, Svart och Precis Som Du Är. Det går onekligen att lyfta fram mycket som saknas också, men kanske nästa gång?
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , ,

lördag, oktober 06, 2018

Skivrecension: J.T. Lauritsen & The Buckshot Hunters



J.T. Lauritsen & The Buckshot Hunters
Blue Eyed Soul Vol 1
(Hunter Records)
CD HRCD012018
Vinyl HRLPO12018
(39 min)

Småputtrigt anses ofta negativt, men i fallet med de här norrmännen är det menat som en komplimang. De är mer tisdagskväll på altanen än fredagskväll på puben. Stilpoäng för avsaknad av gitarronani. Både Ian Fredrick Johannessen och Arnfinn Torrisen är återhållsamma. I täten finns Lauritsen med dragspel, Hammond och sin vänliga röst, som kan bli lite anonym i längden. Till hans fördel ska sägas att han inte lagt sig till med en ansträngt hes röst för att låta bluesigare.
Nu är det inte renlärig blues som spelas. Lite blues, lite cajun, lite country, lite Louisiana, lite Texas och en hel del Stax – kanske beroende på det snygga blåset som breddar ljudbilden.
För att återvända till det där med småputtrigt. När det ska rockas blir det stelbent och mindre intressant. Halvfartigt svängande Anything I Can Do (Gary Nicholson är en av låtskrivarna) och Back Pain Shuffle (gitarrsolo: Mike Zito) sitter utmärkt. Tolkningen av Toussaint McCalls Nothing Takes The Place Of You har fin orgel. Originalet från 1967 är förresten nästan på dagen lika ungt som Lauritsen.
För er som gillar den här sympatiska skivan kommer volym två innan året år slut.

Läs mer om liknande:

Etiketter: ,