måndag, juni 24, 2013

Lundell i all ära, men Ossler då?

Nyligen släppte det svenska musikmagasinet Sonic ett specialnummer där de listar de hundra bästa svenska skivorna någonsin. Eftersom alla manliga musiknördar innerst inne är Rain Man har det blivit liv i luckan. 150 000 män i klimakterieåldern, många som till vardags dessutom ofta är klädda i flanellskjorta, har gått i taket över att Ulf "Öffe" Lundell inte är representerad på listan med mer än en skiva (Längre Inåt Landet återfinns på plats 66). 
 Många av dessa män har egna måndagskrönikor i Aftonbladet, vissa andra har efternamn som rimmar på Brandersson Lij, och debatten har gått fram och tillbaka. I synnerhet hävdas det att skivan Den Vassa Eggen borde varit med på listan. Skivan är vad som kallas en skilsmässoskiva och har därmed status som en svensk Blood On The Tracks (se Dylan, Bob) eller Tunnel Of Love (se Springsteen, Bruce).
En av de roligaste sakerna med en sån här tidning, förutom att upptäcka skivor man missat, är förstås att beklaga sig över alla som inte kom med.
Jag kan sakna ett popfyrverkeri som Brainpools Painkiller och något av Anna Ternheim - främst kanske Leaving On A Mayday
Men framförallt saknar jag den skånska gnisslaren, grubblaren och möbelsnickaren Ossler. Om 150 000 svenska män ojar sig över att Lundell inte har fler skivor på listan - de har förvisso en poäng - är vi nog två eller kanske rent av tre som undrar var Ossler tog vägen. Han har gjort sex skivor och ingen av dem är mindre bra än såinihelvetes bra. Musiken kanske gnisslar och tar sig an lite för stora frågor för att den genomsnittliga Tomas Ledin-badaren ska orka lyssna. Det ska villigt medges att Ossler inte är ett stort eller känt namn. Däremot är han en kritikerfavorit och jag är faktiskt förvånad över att han inte är med på listan.
Huvudkandidat är Ett Brus från 2008. Här finns ett gäng fantastiska låtar som heter saker som Svinbesättningen, Borra Hål, Svartare Än Blå och Elvis På Institution. Språket är högst eget, kommer från de privataste av tankar och framförs på den mjukaste av helsingborgska. Titlar är något av en specialitet, tidigare i år släpptes Stas.

Ossler har insett att han aldrig kommer nå ut till en stor publik och istället för att se det som en nackdel vänder han det till sin fördel. Fördelen är att han inte behöver kompromissa med sin musik - han kommer ändå inte hamna på Svensktoppen och kan göra exakt den musik han vill göra. Men den är inte svårlyssnad, snarare väldigt vacker.
Ett Brus är inspelad i legendariska Hansa Tonstudio på tvärgatan Köthener Strasse i Berlin, precis vid Potsdamer Platz, och låter väldigt bra även rent ljudmässigt. Akustiken i den stora balsalen på våning två i huset utnyttjas på ett utmärkt sätt av teknikern Michael Ilbert. Musikerna har modet att spela tyst för att inte dränka ljudet. Få skivor har en så luftig ljudbild.
Så Lundell i all ära, men ännu viktigare än vad 67 egentligen tog vägen undrar jag ödmjukast - var tog Ossler vägen?

Och om någon Lundell-Rain Man har läst hela vägen hit vill jag påpeka att det är korrekt att Sextisju, Sextisju inte var med på Den Vassa Eggen. Sextisju, Sextisju var med på Lundells debutskiva Vargmåne som släpptes 1975 och Den Vassa Eggen släpptes tio år senare.
Lyssna på Ossler och Ett Brus på Spotify.
Läs mer om liknande:

Etiketter: ,

torsdag, juni 20, 2013

Yoko Ono skriker sig rakt ut i evigheten

File:JohnLennon-albums-sometimeinnewyorkcity.jpg
Få namn är så laddade i musikvärlden som Yoko Ono. Tidigare i år fyllde hon 80 men visar inga tecken på att åldras. 1972 gjorde hon tillsammans med sin make John Lennon, före detta sångare och gitarrist i Ringo Starrs band The Beatles, en skiva kallad Some Time In New York City. Det är inte en av parets bästa eller mest lättlyssnade skivor. Tanken var att låtarna skulle skrivas, spelas in och släppas snabbt och kunna kommentera sin samtid. Det är inte en slump att omslaget ser ut som ett tidningsomslag.
Skivan är en dubbel och på LP/CD två finns två olika liveinspelningar. En gjord i England 1969 och en gjord i New York 1971. En av låtarna som spelades in i London är Yokos Don´t Worry Kyoko - Kyoko är namnet på Yokos dotter från ett tidigare äktenskap. Inte nog med att låten, som till formen uppmuntrar till improvisation, är längre än en genomsnittlig svensk sommar (den klockar in på 16:05 - låten alltså, inte sommaren). Och då klipptes den ändå ner från 40 minuter. Den får dessutom Miles Davis album Bitches Brew att låta som Michael Bublé. Som sångerska var Yoko redan då inte av den sorten som skulle ha någon större chans att hävda sig i Idol. Men det finns en urkraft som jag har svårt att inte tycka om, vare sig jag vill eller inte.
Och om den upplagan av Plastic Ono Band* som spelar i bakgrunden inte är det tajtaste bandet som har skrämt vettet ur en publik så vet de hur man väsnas. John Lennon visar också att attityd är ett utmärkt substitut för teknik om man är gitarrist i ett rockband. När Yoko någonstans halvvägs in i låten/"låten" börjar sjunga/"sjunga" duett med blåssektionen blir det mer av en duell. En duell som hon går segrande ur.
Låten har dessutom getts ut som Don´t Worry Kyoko (Mummy´s Only Looking For Her Hand In The Snow) och Don´t Worry Kyoko (Mummy´s Only Looking For A Hand In The Snow)
Om låten ökade eller minskade chanserna för Yoko att vinna den vårdnadstvist som hon då var mitt uppe i mot sin förra man Tony Cox låter jag vara osagt, men mor och dotter återförenades 1995.
Some Time In New York City fick ett svalt mottagande av både kritiker och skivköpare, men man bör i alla fall höra den en gång innan man tvättar öronen. De radikala texterna är om inget annat ett intressant tidsdokument.
Och är Don´t Worry Kyoko inte den bästa låten de flesta aldrig hört så har ni i alla fall aldrig hört något liknande.
*Bestående av bland andra Eric Clapton, George Harrison, Nicky Hopkins, Bobby Keys, Keith Moon och Billy Preston.
Yoko Ono är aktuellt på danska konstmuseet Louisiana tom den 29 september.
Läs mer om liknande:
Lite mer om Miles Davis

Etiketter:

tisdag, juni 18, 2013

Psykjunta gör den småländska skogen psykedelisk

Sommaren 2013 har ordet festivaldöd tagit sig in på landets nöjessidor. Festivaler i stora städer läggs ner och festivaler som flyttas från landet till huvudstaden lockar inte folk. Vad gör man då? Tvärtom. Växjö är för stort, Alvesta också. Men den lilla byn Blädinge med fler kossor (38) än människor (18) har i helgen huserat festivalen Psykjunta i den lummiga folkparken Tyrolen.

Delar av publiken ser ut att komma direkt från Gärdesfesten som hölls 1970, eller från kultfilmen Easy Rider. En kille ser ut exakt som en ung Neil Young. Och inte för att han försöker eller anstränger sig utan bara för att han ser ut exakt som en ung Neil Young. Kvinnor med Janis Joplin som stilförebild tycks komma in till nedsatt pris. Det är många i publiken som har picknick. Många har filtar och stolar med sig. Publikens ålder sträcker sig från ett till 70 år och den mesta ölen i plastmugg säljs till folk som löst räknat befinner sig någonstans i mitten. I övrigt finns små barn med stora hörlurar, små tält på en stor camping som närmast liknar ett kollo och ett litet Tyrolenmuseum i en cirkusvagn. Där kan man bland annat lära sig att parkens första artist var Östen Warnebring med sin sexmannaorkester. Det historiska datumet? 12 maj 1962.
Vissa av artisterna i det spännande programmet låter som om de vore uppväxta mitt i skogen. Hit hör inte minst Merit Hemmingson som debuterade redan i slutet av sextiotalet och i själva verket är från Gotland. Hennes lätt psykedeliska version av traditionell svensk folkmusik drar stor publik till dansrotundan. Med på scen är också trummisen Ola Hultgren. Publiken dansar och jubel och applåder blir fullt rättvist högre och högre efter varje låt. Hemmingson säger inte mycket, men spelar desto mer. Hon tackar ändå Fyrberg och publiken och berättar om allt för tidigt bortgångna pianisten Jan Johansson innan en egen och smått lysande tolkning av Här Kommer Pippi Långstrump, som blev något av det sista han skrev.

Helgen innehöll även Dungen, vars proggiga pop nu är mer och mer rytmisk. Har man sagt rytmisk kan man nämna Music Is The Weapons energiskt svängiga afrofunk som visar att Fela Kutis ande lever i sommarnatten. Skogen Brinner är Black Sabbath på svenska. De bjuder på repliken ”ni är dåliga på att dansa, men bättre än vad vi är på att spela". Fläsket Brinner ger en dos klassisk progg och trion Dean Allen Foyd visar att långa solon är en bra idé om man vet vad man håller på med. AnnaMy visar att viskningar är lika effektiva som rop. Och om inte allt detta vore nog finns det lika mycket till att njuta av.

Dusch erbjuds för 20 kronor i Blädinges församlingshem och det är väl ändå en rimlig summa för att fylla öronen med tvål och få plats med mer musik? Man kan också köpa minicroissanter för den ännu rimligare summan tio kronor.

Men hur var vädret, undrar nu vän av svensk sommar. Fredagen var mulen och med vad vi kan kalla risk för skurar. Lördag eftermiddag och tidig kväll bjöd på sol. I värsta fall fanns det strumpor att köpa.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandposten.

Etiketter: ,

måndag, juni 03, 2013

Rétroviseur både roar och berör

 Plats: Palladium.
Tid: Fredagen den 31 maj.
Publik: Ett fyrtiotal.
Längd: 70 minuter.
Bäst: Kreativiteten i framförandet. Den smittar av sig.
Saknade mest: 70 minuter till.

I mitten av 1900-talet blev Paris en fristad för jazz - bland andra Charlie Parker och Miles Davis sökte sig dit. Paris upplevdes vara mindre rasistiskt och fördomsfullt än USA och musikerna ansåg sig mötas med en annan respekt och värdighet än i sitt hemland. 2013 kommer det istället jazzmusiker från Paris till Växjö. Kvartetten Rétroviseur bildades för fyra år sedan och består av saxofonisten Yann Joussein, Stéphan Caracci på vibrafon (stilpoäng!), basisten Fanny Lasfargues och trummisen Yann Joussein. Närmast kommer de från en jazzfestival i norska Bergen, men annars turnerar de  oftast på kontinenten.
Bandnamnet betyder backspegel. I jazzvärlden överskuggar förret ofta nuet och det finns oftast något legendariskt namn som gjorde samma sak fast lite bättre för längesedan. Med en backspegel kan man ha koll på saker som ligger bakom en även om man är på väg framåt.
Rétroviseur inleder med ett tio minuter långt stycke som hade platsat i Rosemary´s Baby om den utspelats på månens baksida. Andra låten börjar rytmiskt, men övergår gradvis i ren kakafoni och blir något Bob i Twin Peaks kunnat gilla. Spraket från basförstärkaren visar sig vara avsiktligt. De fortsätter med en blandning av Curtis Mayfield och Benny Hill-signaturen. Någonstans på vägen smyger de in några toner från Edith Piafs La Vie En Rose.
Ibland är det rofyllt som en vindstilla sommarnatt, ibland tutas det rejält. Känslan för dramaturgi imponerar och intensiteten höjs och sänks utan att hamna i ett intetsägande mellanlunk. Om saxofonisten försvinner mitt i en låt är det för att spela lite från kulissen.
De är inte rädda för att improvisera och förstår att det gärna ska vara kul både att spela och lyssna, det är inte klia-sig-i-skägget jazz. De spelar dessutom verkligen tillsammans i en genre som ofta präglas av solon. Nog för att det förekommer solon, ibland fler samtidigt, men de känns som en naturlig del av låten de befinner sig i. Mot slutet tackar Joussein skrattandes oss för att vi sitter kvar.
Kan musik låta så här? Ja. Också. Finns det inga gränser för vad man kan göra med fyra instrument? Nej. Varför tänjer inte fler musiker på gränserna? Vet inte. Ler och skrattar publiken på vägen ut? Ja. Och något legendariskt namn som gjorde samma sak fast lite bättre för längesedan blir svårt att hitta. 
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,