Led Zeppelin för nybörjare

Led Zeppelin var onekligen ett av sjuttiotalets största och bästa band. I min bok bättre än både Deep Purple och Black Sabbath. Om man har en samlings-CD hemma i skivhyllan finns det ingen anledning att inte fortsätta sin utforskning. Men vilka av bandets skivor ska man börja med? Här är mina tre favoriter:

Led Zeppelin II (1969)

Den bästa av de tidiga lite råare skivorna. Rent riffmässigt börjar det med Whole Lotta Love och...tja, varför inte? Om man gillar stridsvagnsriff är detta grundkurs. Alla riffen som staplas i What Is And What Should Never Be hade kunnat finansiera en hel karriär åt ett mindre band. Basisten John Paul Jones brukar nämna den som sina favorit. Här finns också Moby Dick, ett av få trumsolon i rockhistorien som inte bara är utfyllnad. Ryktet säger att John Bonham spelade med bara händerna. Skulle inte förvåna mig om det stämmer. Sen finns det sex låtar till som faktiskt håller samma klass. Gitarristen Jimmy Pages produktion lyckas dessutom med konststycket att få alla instrument att låta högst. The fetsmocka to end all fetsmocka.

Led Zeppelin III (1970)

Få band har lyckats kombinera styrka med skönhet och ljus med mörker lika bra som Led Zeppelin och på deras tredje album är det de akustiska låtarna som dominerar. Här finns förvisso primalskriksvikinga-äventyret Immigrant Song, bluesrysaren Since I´ve Been Loving You och Out On The Tiles som jag inte vet hur jag ska beskriva. Skivans andra halva (b-sidan på vinylspråk) domineras däremot av (förhållandevis) lugna akustiska tongångar. Gallows Pole är en klar favorit med sin banjo. Bron-Y-Aur Stomp må vara en bagatell, men en väldigt charmig sådan. Robert Plant hittar bitvis andra sånglägen än "yla". Kanske den minst typiska skivan av ett band som vägrade göra typiska skivor.

Physical Graffiti (1975)

Nyheten om att skivan delvis skulle bestå av från tidigare skivor överblivet material togs som ett tecken på att ideérna började ta slut. Resultatet blev istället deras mest ambitiösa verk med stora arrangemang och underskattade John Paul Jones är listad för sammanlagt nio instrument. Det finns en bredd i låtmaterialet som gör att skivan kan tolkas olika beroende på vilket humör man är på. Om man verkligen lyssnar hör man också en mängd detaljer som man kanske inte hör om man bara lyssnar. En dubbel LP/CD som tjänar på upprepade spelningar och inte är lika direkt som t ex Led Zeppelin II. Man kanske kan säga att alla deras olika stilar finns representerade. En slags best of fast med nya låtar. Ett slags examensarbete: Riffglädjen i Custard Pie och The Wanton Song, det tajta groovet i Houses Of The Holy, funkiga Trampled Underfoot, den progressiva bluesen i My Time Of Dying, de österländska inslagen i In The Light, den tillbakalutade Down By The Seaside, klassiskt rock´n´roll-gung i Boogie With Stu, den akustiska besvärjelsen Black Country Woman. Det enda som är konsekvent på den här skivan är låtarnas höga kvalitet. Och då har jag inte ens nämnt Kashmir som kanske är deras allra största stund med ett riff lika enkelt som komplext. Och då har jag inte ens nämnt stråkarna. Eller trummorna.

Dagens låt är Glory To The World av El Perro Del Mar.

Läs mer om Led Zeppelin.

Läs om bandet på Wikipedia.