Konsertrecension: Mando Diao

Mando Diao 

När: Torsdagen den femte maj

Var: Konserthuset 

Publik: Så gott som fullt 

Bäst: Intensiteten, även i lågt tempo 

Sämst: Instrumentalpartiet i mitten känns som en klassisk toapaus

Det har gått tjugo år sedan Mando Diao debuterade på skiva som osnutet souligt rockband. Nu är de ute på turné med fokus på sina två svenska skivor.

Band som snabbt når framgång med en viss sorts musik riskerar att bli rädda för att testa nytt, men inte Mando Diao. När det för tio år sedan var dags för album nummer sex i ordningen bytte de språk till svenska, tonsatte Gustaf Fröding och fick sin största kommersiella framgång hittills.

Rockbandet från Borlänge sålde fyra gånger platina och låg 167 veckor (!) på Svensktoppen med ”Strövtåg i hembygden”. På Spotify har den spelats över 50 000 000 gånger. Det är mer än ”Sommartider” och ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”. Det blir förstås kollektiv ståpäls när den spelas mot slutet av kvällen.

2020 kom en sorts fortsättning med ”I solnedgången”. Under de år som gått sedan Frödingtolkningarna på ”Infruset” hade bandet förlorat en av två ursprungliga sångare. Björn Dixgård är nu den självklara mittpunkten med en röst och inlevelse som levt varje stavelse. Han har snygga dansmoves också.

”Själens skrubbsår”, en av kvällens höjdpunkter, skrevs förresten av hans föräldrar. När Dixgård först presenterade den för bandet sa han att han skrivit den själv. Det fick han snabbt äta upp.

Musikerna skapar ett tryck som ofta inte finns i vistradition eller svensk folkmusik, men är dessutom lyhörda. Det är Jan Johansson och Bo Hansson med Otis Redding på sång. Särskilt ”En sångarsaga” blir en verklig soulrysare. Björn Skifs ”Håll i mitt hjärta” tolkas och låter även den som en klassiker från sextiotalet.

Det blir en kväll både för de som gillar Mando Diao, för de som vanligtvis inte gillar Mando Diao, för de som gillar vistradition och för de som vanligtvis inte gillar vistradition. Här finns ekon av ett land som möjligtvis fanns en gång i tiden, men som på både gott och ont inte finns längre.

Vi upplever ändå samma drömmar, glädje, rus och krossade hjärtan. Och innerst inne är det vad nästan all musik handlar om. Vi är lika i vår unikhet, nu som då. Det har Mando Diao förstått.

 

Läs mer om liknande:

Svensk jazz för nybörjare 

Sextiotalspop för nybörjare
Country för nybörjare
Punk för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten. 

Konsertrecension: Per Gessle

 Per Gessle 

Måndagen andra maj 

Konserthuset

Publik: 651. 

Bäst: Kärleken i rummet. 

Sämst: Många favoriter saknas oundvikligen.

2004 spelade Per Gessle med Gyllene Tider på Värendsvallen inför mer än 30 000 personer. Det går något lugnare till den här gången .

Han bjuder på en radda hits som utgör en resa genom både hans och våra liv. Det blir också tydligt att han är det närmaste vi har en svensk Paul McCartney när låtar från två band och en solokarriär blandas.

Alla i publiken kan nog peka ut en och annan favorit som saknas. Vi får till exempel ”Småstadsprat”, men inte ”Småstad”. ”Juni, juli, augusti” (bara en månad kvar), men inte ”Honung och guld”. Oavsett vilket är det svårt att värja sig. Artister som sålt närmare hundra miljoner skivor kommer sällan till Växjö, men nu sitter han där med en akustisk gitarr, nästan som om cirkeln är sluten: han började som landstingstrubadur en gång i tiden. Det lite lågmält akustiska upplägget utan trummor gör att låtarna verkligen hamnar i centrum, och i lätt omklädda versioner.

Två USA-ettor slinker med av bara farten. ”Listen to your heart” och ”It must have been love” gör frånvaron av Marie Fredriksson högst påtaglig, även om Helena Josefsson och resten av bandet är väldigt samspelt. Christoffer Lundquist spelar alla instrument utom näsflöjt, bland annat lapsteel som skänker en countryklang och ger ny färg till gamla låtar. Och han kan namnen på nästan alla karaktärerna i ”Dallas”. I bakgrunden huserar trygga duon Magnus Börjesson på bas och Clarence Öfwerman på keyboard.

Den intima känslan skapar en närhet som gör till exempel ”Det hjärta som brinner” till en annan upplevelse än vi är vana vid. Dessutom är det den bästa låten Tom Petty glömde skriva, oavsett tid och plats.

Naturligtvis blir det ”Här kommer alla känslorna (på en och samma gång) och mycket annat från ”Mazarin”. ”Tycker om när du tar på mig” är en höjdpunkt. ”Sommartider”, som Gessle menar att han inte ville spela, ökar trycket. Tyck vad ni vill om den men det blir allsång och handklapp.

Men på tal om Marie Fredriksson. Hade Gessle ens varit ute och turnerat 2022 om det inte varit för henne? Han har själv konstaterat att han var en föredetting från Gyllene Tider när hon gick med på att ge Roxette en chans. Och vi vet hur den chansningen gick. 

Nog för att Gessle kunde tagit ut svängarna mer i låtvalen, men det saknas ändå fler hits än det hinns med. Och att klaga på låtval känns som att bli bjuden på prinsesstårta och klaga på att det inte blir någon pain au chocolat.

Efter nästan två timmar landar vi i ”När alla vännerna gått hem”. Sedan töms  Konserthuset motvilligt. Vilken kväll.

 

Läs mer om liknande: 

Per Gessle sextio år

Tom Petty och jakten på den perfekta poplåten 

En liten hyllning till Paul McCartney 

Brainpools pop håller fortfarande 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten. 

Konsertrecension: Jonathan Johansson

Jonathan Johansson 

Plats: Teatern 

Publik: 130 

Bäst: Musiken, musikerna och texterna. 

Sämst: Spillde han verkligen vin på fuzzboxen?

Jonathan Johansson är aktuell med nya skivan ”Om vi får leva” och befinner sig på turné. På torsdagen spelade han i Växjö.

Det är ingen överdrift att hävda att Johansson hyllas av kritiker, inte minst brukar hans texter lyftas fram som samtidsskildringar. Han är den sortens artist som dyker upp i SVT:s litteraturprogram ”Babel” snarare än i valfritt lekprogram. Trots detta når han ut till det som ibland brukar kallas ”verklighetens folk”, vilka de än är.

På Teaterns scen kommer han ut med kläder i svart och överrock i mörkgrönt. Han ler och ser lite charmigt blyg ut. Han har humor i allvaret, inte den lättaste balans. Texterna skildrar ett vuxenliv för någon som läser tidningar och följer med i nyheter. Det blir lite romantik också. Ögonblicksbilder från vardagen.

Johansson fokuserar delvis på det som vi ofta inte vill eller orkar tänka på. Så medans han petar i sina privata sår (och därmed den ofta till synes jämnåriga publikens) höjs temperaturen efter att konserten stillsamt börjat med vågskvalp och cello. De tre medföljande musikerna gör de intrikata arrangemangen rättvisa, både dunka-dunka och sårbarhet når fram. Gitarr, piano, synt, cello, bas, kontrabas, slagverk och trummaskin finns på scenen.

Melodierna är, trots textfokuset, inte underordnade orden. Johansson behärskar helheten och bjuder på en resa både musikaliskt och känslomässigt. Han är skicklig på att fånga stora saker med få ord. Tycks veta var knapparna sitter och hur de ska tryckas. ”Innan vi faller” är en gammal favoritfilt som varsamt läggs över publiken. ”Är du passionerad?” får avbrytas och börjas om när trummaskinen får spel. ”Dåligt år” har, trots titeln, en av kvällens sötaste popmelodier.

Johansson har stora ambitioner och för en mindre begåvad textförfattare hade det kunnat gå illa och bli olidligt pretentiöst. Fallhöjden är hög. Men han har kapital för de stora gesterna.

Det är förresten usel bakgrundsmusik. Kräver nästan att lyssnaren anstränger sig. Och förtjänar det dessutom.

Avslutningen ”På boulevarden” klingar ut, bandet tackar för sig och går av scenen. Men publiken vill ha mer. Kanske nästa gång.

Läs mer om liknande:

Depeche Mode för nybörjare

Joy Division för nybörjare

Konsertrecension: Markus Krunegård

Konsertrecension: Toni Holgersson

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.