Iron Maiden är Iron Maiden är Iron Maiden
Iron Maiden har sålt nästan 100 miljoner skivor de senaste trettio åren och nästan helt utan hjälp av radio eller egentliga hits. 2005 sålde de ut Ullevi i Göteborg och konserten sändes direkt både på statlig tv och radio. Dessutom hittar de ständigt nya fans och tycks bara bli större och större när många av deras samtida för länge sedan har lagt ner verksamheten.
En annan sak som är viktig att veta om Iron Maiden är att sedan Steve Harris bildade bandet på juldagen 1975 har Iron Maiden inte varit intresserade av att vara något annat än Iron Maiden och göra allt exakt som Iron Maiden alltid har gjort saker. Det är en inställning som förmodligen kan diagnostiseras som musikalisk autism, men det har fungerat. Sedan 1980, när de debuterade med albumet Iron Maiden, som förstås även innehåller låten Iron Maiden, har fler trender kommit och gått inom hårdrocken än vad någon kan räkna. Oavsett vad som har fungerat kommersiellt vid ett givet tillfälle har Harris stått på en scen någonstans i randig spandex och linne, med ena foten på monitorn, spelandes galoppbas för vuxna män med tårar i ögonen. Även om sångaren Bruce Dickinson numera är licensierad pilot råder det inget tvivel om vem som är kapten i bandet.
När bandet släppte sitt femtonde studioalbum The Final Frontier i augusti lät det som man förväntade sig. Här fanns några låtar som börjar lugnt och leder fram till en fet refräng (Mother Of Mercy, Coming Home), några upptempo (The Final Frontier, The Alchemist) och den del av sitt arv som bandet vårdat ömmast de senaste tio åren - de långa låtarna som börjar med ca två lugna minuter innan de trycker gasen i botten och ger sig in i ett virrvarr av taktbyten, låtsekvenser, trippelgitarrkonstruktioner (Dave Murray, Adrian Smith och Jannick Gers förtjänar någon slags medalj, även om jag inte riktigt vet inom vilken kategori), ylande sång (som på ett praktiskt sätt döljer texterna eventuella brister: krig gör ont, religion är dumt) för att till slut återigen landa i ett lite lugnare parti innan låten är slut, ofta någonstans kring åtta minuter-sträcket.
På tal om den ylande sången kanske jag bör påpeka, i ärlighetens namn, att det numera även finns några nyanser mellan det närmast pratade och mina-byxor-spricker.
För mig som gillar bandets progressiva sidan - ju fläskigare desto bättre - före den numera ganska ansträngda kort-och-refrängstarka sidan är The Final Frontier bitvis ren porr. Den 76:34 långa skivans andra halva består av Isle Of Avalon (9:06), Starblind (7:48), The Talisman (9:03), The Man Who Would Be King (8:28) och When The Wild Wind Blows (10:59).
Det är kanske inte den sortens låtar som sätter sig vid första lyssningen. Möjligtvis med undantag för den sistnämnda, som ganska omgående (ca halvvägs) kliver in på min lista över deras bästa.
Även skivans första spår är nästan nio minuter, men den består av två sektioner varav den första halvan är någon sorts frijazzövning. Typ. För övrigt något av det minst typiska bandet spelat in.
Hur står sig då The Final Frontier i deras katalog? Om vi i första hand jämför med deras allt mer progressiva skivor från 2000 och framåt, att jämföra med de 25-åringar som gjorde t ex Piece Of Mind 1983 är ganska meningslöst, har bandet glädjande nog gett sig den på att åldras med värdighet. Det är tyvärr få förunnat. Det är fortfarande en händelse att Iron Maiden släpper en ny skiva, inte bara en anledning att ta fram de gamla favoriterna igen.
Det här är bättre än den lite överskattade Brave New World (2000), jämnare men inte med lika höga toppar som Dance Of Death (2003) och nästan genomgående i klass med A Matter Of Life And Death (2006) som för mig är en av deras tre bästa. Den smidiga studsighet som utmärker många av deras tidigare låtar är utbytt mot en tyngd som klär dem utmärkt.
Om ni inte gillat Iron Maiden tidigare lär ni inte börja nu heller, men vi som inte kan låta bli att spela luftpukrullningar när Nicko McBrain trummar loss kan leende fortsätta.
Förresten, om de inte haft långt hår hade de förmodligen kunnat titulera sig Sir Iron Maiden vid det här laget.
En sak bara - omslaget måste vara ett av deras fulaste hittills. Och det säger inte lite.
Läs Iron Maiden för nybörjareEn annan sak som är viktig att veta om Iron Maiden är att sedan Steve Harris bildade bandet på juldagen 1975 har Iron Maiden inte varit intresserade av att vara något annat än Iron Maiden och göra allt exakt som Iron Maiden alltid har gjort saker. Det är en inställning som förmodligen kan diagnostiseras som musikalisk autism, men det har fungerat. Sedan 1980, när de debuterade med albumet Iron Maiden, som förstås även innehåller låten Iron Maiden, har fler trender kommit och gått inom hårdrocken än vad någon kan räkna. Oavsett vad som har fungerat kommersiellt vid ett givet tillfälle har Harris stått på en scen någonstans i randig spandex och linne, med ena foten på monitorn, spelandes galoppbas för vuxna män med tårar i ögonen. Även om sångaren Bruce Dickinson numera är licensierad pilot råder det inget tvivel om vem som är kapten i bandet.
När bandet släppte sitt femtonde studioalbum The Final Frontier i augusti lät det som man förväntade sig. Här fanns några låtar som börjar lugnt och leder fram till en fet refräng (Mother Of Mercy, Coming Home), några upptempo (The Final Frontier, The Alchemist) och den del av sitt arv som bandet vårdat ömmast de senaste tio åren - de långa låtarna som börjar med ca två lugna minuter innan de trycker gasen i botten och ger sig in i ett virrvarr av taktbyten, låtsekvenser, trippelgitarrkonstruktioner (Dave Murray, Adrian Smith och Jannick Gers förtjänar någon slags medalj, även om jag inte riktigt vet inom vilken kategori), ylande sång (som på ett praktiskt sätt döljer texterna eventuella brister: krig gör ont, religion är dumt) för att till slut återigen landa i ett lite lugnare parti innan låten är slut, ofta någonstans kring åtta minuter-sträcket.
På tal om den ylande sången kanske jag bör påpeka, i ärlighetens namn, att det numera även finns några nyanser mellan det närmast pratade och mina-byxor-spricker.
För mig som gillar bandets progressiva sidan - ju fläskigare desto bättre - före den numera ganska ansträngda kort-och-refrängstarka sidan är The Final Frontier bitvis ren porr. Den 76:34 långa skivans andra halva består av Isle Of Avalon (9:06), Starblind (7:48), The Talisman (9:03), The Man Who Would Be King (8:28) och When The Wild Wind Blows (10:59).
Det är kanske inte den sortens låtar som sätter sig vid första lyssningen. Möjligtvis med undantag för den sistnämnda, som ganska omgående (ca halvvägs) kliver in på min lista över deras bästa.
Även skivans första spår är nästan nio minuter, men den består av två sektioner varav den första halvan är någon sorts frijazzövning. Typ. För övrigt något av det minst typiska bandet spelat in.
Hur står sig då The Final Frontier i deras katalog? Om vi i första hand jämför med deras allt mer progressiva skivor från 2000 och framåt, att jämföra med de 25-åringar som gjorde t ex Piece Of Mind 1983 är ganska meningslöst, har bandet glädjande nog gett sig den på att åldras med värdighet. Det är tyvärr få förunnat. Det är fortfarande en händelse att Iron Maiden släpper en ny skiva, inte bara en anledning att ta fram de gamla favoriterna igen.
Det här är bättre än den lite överskattade Brave New World (2000), jämnare men inte med lika höga toppar som Dance Of Death (2003) och nästan genomgående i klass med A Matter Of Life And Death (2006) som för mig är en av deras tre bästa. Den smidiga studsighet som utmärker många av deras tidigare låtar är utbytt mot en tyngd som klär dem utmärkt.
Om ni inte gillat Iron Maiden tidigare lär ni inte börja nu heller, men vi som inte kan låta bli att spela luftpukrullningar när Nicko McBrain trummar loss kan leende fortsätta.
Förresten, om de inte haft långt hår hade de förmodligen kunnat titulera sig Sir Iron Maiden vid det här laget.
En sak bara - omslaget måste vara ett av deras fulaste hittills. Och det säger inte lite.
Läs om Iron Maidens skivomslag
Läs en lätt överskattning av Dance Of Death
Läs om turnén som följde på A Matter Of Life And Death
Läs ett försök till bedömning av Ullevikonserten 2008
Var rädd om dina vinylskivor
Hårdrock - fördomar och fakta
Läs om kopplingen mellan Iron Maiden och tv-serien The Prisoner
Läs om Blur-basisten Alex James möte med Dickinson
upplagd av Ola Claesson
19:22:00
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida