Borttappad klassiker av Ron Sexsmith fyller 10 år

I nästan varje nummer av valfri stor musiktidning står det några rader om någon klassisk skiva som fyller 20, 30 eller 40 år. Helst ska det vara en skiva som ingen köpte när den släpptes men som i efterhand långsamt har blivit klassikerstämplad. Men de flesta skivor når aldrig så långt. 1999 släppte Ron Sexsmith sin tredje skiva Whereabouts. Både den självbetitlade debuten och uppföljaren Other Songs innehåller förvisso många fina borde-vara-klassiker, men det var först på Whereabouts som Sexsmith kanske allra förnämsta tillgång kom till sin fulla rätt - hans röst var helt plötsligt lika självklar och avslappnad som hans melodier. Jag hade just börjat jobba extra i en skivaffär och fick låna hem hur mycket skivor jag ville och redan under inledningslåten Still Time visste jag, som man gör ibland, att jag hittat en ny favorit. 

 

Den kerublike kanadensaren på omslaget kändes som en gammal bekant med sina melankoliska vardagsbetraktelser till texter och melodier så vackra och självklara att det var obegripligt att inte en Paul McCartney eller Cole Porter skrivit ner dem innan. Ronald Eldon Sexsmith var en gammal vän jag just träffat för första gången. Sedan dess har han fyllt skiva efter skiva med ett nästan kriminellt antal melodier så vackra att det för mig är obegripligt att han inte är mer känd. Hans ofta humoristiska texter om vardagen, kärleken och de där delarna av livet som man inte alltid kan förklara storheten med är inte på något sätt svår musik. I mina öron låter minst hälften av låtarna på Whereabouts som Frank Sinatra borde stått lutad mot ett piano och sjungit, låtar som borde blivit hits, låtar som ingen borde kunna motstå. Jag kan det i alla fall inte. Ron var redan en gift trettioettårig småbarnspappa när hans första skiva släpptes 1995 (om man inte räknar Grand Opera Lane, men det verka det inte som om han själv vill och då gör jag inte det heller).  

 

Andres Lokko skrev en gång i tidningen Pop att Ron Sexsmith älskar sånger om avsked, sånger där kärleken slocknar mitt i andra versen och ångrar sig i den allra sista refrängen men alltid gör det lite för sent. Men då bör man lägga till att det finns en dos subtil humor i texterna. Det finns ingen självömkan i den S:t Catherines-födde textförfattarens rader. När han sjunger you can count on many things to let you down i One Grey Morning gör han det inte med ett martyrskap i tonen utan med tonen hos en vän som vill trösta under en regnig höstfika. 

 

Hans musik faller kanske vid okoncentrerad lyssning i kategorin alla-låtar-låter-likadant. Jag förstår om man tycker det. Den enda gången han egentligen försökt utvecklas var med den ojämna Blue Boy 2001 där en enhällig jury kom fram till att Sexsmith inte ska spela funk. Men på samma sätt som jag inte tröttnar på att dra samma obegripliga internskämt med samma vänner på samma kafé som förra gången tröttnar jag inte på Whereabouts. Den Sexsmith jag gillar allra mest sitter under samma korkek med en gitarr och ett piano och spelar låtar som Still Time, Right About Now, Riverbed, Feel For You, Beautiful View, Seem To Recall och In A Flash. Samtliga finns på just Whereabouts. Samtliga gör mig varm inombords. In A Flash skrev han efter att ha nåtts av nyheten att en vän gått bort alldeles för ung.

Our eyes can´t help but disbelieve this Bad news and even though The end must come for some good reason Right now, I just don´t know

Den låten har jag lyssnat på fler gånger än jag kan räkna till och varje gång har jag tänkt på en av mina egna vänner som gick bort alldeles för ung. Och varje gång har det slutat med att jag tänkt på dem som fortfarande finns kvar. I november 2009 fick jag äntligen uppleva Ron Sexsmith live. Han stod på scenen tillsammans med två kompisar som spelade sparsam elgitarr respektive ståbas. Det var en vacker upplevelse och jag kände mig - återigen - varm inombords. Efteråt fick jag chans att prata med honom och jag tackade för en trevlig kväll. Han tackade mig för att jag kommit till konserten och signerade sin då nya skiva Exit Strategy Of The Soul. Den är - misstänker jag numera - lika bra som Whereabouts, men har inte hunnit bli en lika stor del av mitt liv. Jag vet inte när Ron spelar i Sverige nästa gång, men jag vet att kvällstidningarna inte kommer göra bilagor där de betygsätter hans skivor, hans frisyrer eller hans olika skjortor. Men förhoppningsvis kommer jag stå i publiken. Tiden kommer stå still och ett pärlband av okända klassiker kommer radas upp innan det sista mollackordet klingar ut.

In a flash, in a flash There one moment and gone in a flash

Ron-tips förutom Whereabouts: Cobblestone Runway (2002) Retriever (2004) Exit Strategy Of The Soul (2008) Läs Ron Sexsmith upphör inte att inte förvåna. Läs en promenad med Ron Sexsmith. Läs om 2008 års bästa konserter. Läs favoriter från Kanada. Läs om ett blandband där Ron Sexsmith bidrar med en låt. Här nämns han också, om än bara i förbifarten - men ni kan lära känna mig lite bättre. :)