Fula Fula Ord: Musikglädje: Esbjörn Hazelius och Navarra

Del ett: Esbjörn Hazelius

Plats: Växjö.
Publik: Ca 85 taktfasta.
Längd: 75 alldeles för korta minuter.
Bäst: Att bli påmind om varför man älskar musik.
Sämst: Det tar slut så snabbt.

Trots flera års musicerande i bakgrunden, bland annat med Sofia Karlsson, dröjde det till 2005 innan Esbjörn Hazelius solodebuterade med Blunda Och Du Ska Få Se. Den vann pris för årets utgåva på Folk Och Världsmusikgalan. Tidigare i år kom Om Du Människa Vill Heta i samarbete med Johan Hedin på nyckelharpa. Hedin är inte på plats i Växjö, men vi får lätt omarrangerade låtar från båda skivorna. Esbjörn står för ett nyskapande möte och egen ton med rötter i traditionell folkmusik. Han blandar gamla polskor, visor, irländska toner, country och nykomponerat material. Musiken minner om logar, höbalar som måste tas om hand innan regnet, roddbåtar på spegelblanka sjöar och milsvida skogar om vartannat. Men det är också här och nu, musik fylld av lust, glädje, sorg och kärlek. Det dansanta är dansant, det vackra är vackert, det gungande gungar och sång blandas med instrumentalt. Texterna har ibland ett ålderdomligt språk och känns som skillingtryck. Hazelius sätt att sjunga är berättande snarare än gestaltande. Det tog ett tag innan jag vande mig vid hans frasering, men det var värt tålamodet. Om man är bra på det man gör behöver man inte kompromissa. Och redan i kvällens andra låt Förvilskelse ställer han de eviga frågan är jag kissnödig eller kåt? Vi får också Evert Taubes Västanvind med ny melodi, en från engelska översatt världspremiär och en tveksam lektion i skånska. Betyder verkligen da-da-dai-di-da det är härligt att vara i Växjö? Under en kväll enbart bestående av höjdpunkter vill jag också nämna den gripande egna kompositionen Lise Och Love.

De fyra på scenen spelar en rad instrument och med undantag för munspel och säckpipa har samtliga strängar. Bland annat ett vackert instrument som heter weissenborn jag aldrig sett förut. Stilpoäng delas dessutom - alltid - ut för ståbas och steel guitar. Den tekniska skickligheten är påtaglig och spelglädjen ännu mer så. Det finns en avslappnad följsamhet i framförandet som tyder på trygghet. Man blir varm inombords av den uppenbara ömheten och kärleken de känner för musiken.

Vissa konserter är av den klassen att man börjar fundera över varför det inte alltid är så här kul att lyssna på musik. Esbjörn och musikerna bjöd på den sortens förtrollade kväll när tiden står still och går för snabbt samtidigt. Är det ens lagligt att ha så här trevligt en torsdag?

Del två: Navarra

Plats: Ljungby berättarfestival, församlingshemmet.
Publik: Ca 40.
Längd: En timme.
Bäst: Musikens energi är omöjlig att motstå.
Sämst: Lokalen är lite regnig tisdags-grå.
Saknade mest: Kunde de inte spelat hela skivan när de ändå höll på?

En gammal fördom om countrymusik säger att låtarna handlar om att någons hund dör. Jag trodde länge att svensk folkmusik handlade om någon som tvingas koka och äta upp sin sista kofta i en timmerstuga när ännu en skörd slagit fel. Navarra bevisar att det inte behöver vara så. Vill man spela en schottis som heter Kärringen I Trädet så gör man. Bandet står med ena foten i skruvad pop, den andra i jazzen, den tredje i folkmusiken och den fjärde i visan. Musiken är egensinnig utan att kännas ansträngd och mer smittande än pingvininfluensan. Det är svårt att sitta still, med egentligen svänger det inte i traditionell mening. Däremot sprattlar det rejält. Ibland är de på väg rakt fram och ibland på tre-fyra håll samtidigt. De lugna stunderna blir tacksamma andningspauser. Man får känslan av att de inte teoretiserar så mycket som svenska folkmusiker ibland tycks göra - de drivs snarare av att inte kunna låta bli. Med det inte sagt att de inte kan sin tradition. Pianisten Arvid Kästel, som också skriver musiken, är Jan Johansson, Roy Bittan och Mike Garsons okända son. Det är oklart hur många fingrar han har. Erika Risingers fiol är kanske den beståndsdel som är mest traditionell folkmusik och hon spelar dessutom med båda fötterna på jorden, även om hon har svårt att stå still när de andra är på väg ut i rymden. Ibland blir det nästan frijazz med fiol i centrum. Det är inte ofta någon gör så mycket med ett så litet trumset som Carl-Johan Groth. Ett tag ser det ut som om han spelar på en stol, men tydligen har han lagt en tamburin på sittdynan. Sofia Bergströms uttrycksfulla sång och texter är i fokus under de lugna låtarna och blir ett instrument bland de andra när tempot höjs.

De har bara debutskivan Nya Fönster att välja låtar från, tur då att det är en av årets mest intressanta och innovativa album. Höjdpunkterna - både på skiva och scen - är ösiga Vals Till Idioter och Mannen I Svart å ena sidan, lugna Vaggvisa Till Hevin och Vandra Vidare å andra sidan. Det här är folkmusik även för folk som inte vet att de gillar folkmusik eller vet hur många strängar en nyckelharpa har. Och det är kanske Navarras främsta styrka i en genre som ibland, likt många andra, kan påminna om en sekt som kräver inträdesprov. Hoppas på ett snart återsprattlande.