Ron Sexsmith upphör inte att inte förvåna

På skivan, den ca tionde på ca lika många år, lite beroende på hur man räknar, finns några låtar som känns så självklara att man undrar varför det dröjde till sommaren 2008 innan någon skrev ner dem. Man kan misstänka att Sexsmith haft större kommersiell chans om han inte redan vid sin första skiva var en småknubbig gift trettioårig småbarnspappa med kerubliknande ansikte. Om han sett ut som Mötley Crüe-trummisen Tommy Lee hade han varit enklare att sälja. Men musiken hade förmodligen inte heller låtit som den gör.
Musiken är mjuk, varm och vaggande. Perfekt en regnig tisdag i augusti när solen borde skina, men inte gör det.
Här finns typiska Ron-titlar som Ghost Of A Chance, Thoughts And Prayers, Poor Helpless Dreams och One Last Round. Men det finns hopp i musiken. Det är inget gnäll för sakens skull-poserande, ingen självömkan. Snarare en lågmäld självironi. En insikt om vad håller jag på med egentligen? Det här borde jag skriva om. Och sedan gör han det till ännu en melodi som blev över när Cole Porter la pianot på hyllan.Det var förresten kanadensaren Ron Sexsmith som fick mig att på allvar upptäcka kanadensaren Leonard Cohen. Sexsmith satte sig en gång vid pianot på scenen och presenterade Hey, That´s No Way To Say Goodbye med orden here´s a song I wish I had written. På Exit Strategy Of The Soul har han själv skrivit såna låtar.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida