Tom Petty och jakten på den perfekta poplåten (varken mer eller mindre)

Vissa artister gör aldrig två skivor som låter likadant. Vissa andra artister står med huvudet i sanden och gräver sig neråt

Tom Petty är en sådan, även om han gjort ändringar har de ändå alltid varit marginella och rört sig inom gränserna för country och blues med bägge fötterna i rock. Sedan dag ett har han bara låtit som Tom Petty och kommer så fortsätta. De flesta av hans låtar är av samma anledning tidlösa. Breakdown skulle lika gärna kunna vara inspelad -06 och Saving Grace från -06 skulle lika gärna kunna vara inspelad -76.

Det finns en oskriven regel i musikkritik som säger att om man gör tre-fyra skivor som låter likadant så behöver man förnya sig (The Strokes), men när man väl kommit över en viss gräns och låtit likadant på, säg, sju-åtta skivor blir man legendförklarad (The Ramones).

Oavsett om han jobbar med påläggsmannen Jeff Lynne (Full Moon Fever) eller väljer dennes motsats i enkelhetsmannen Rick Rubin (Wildflowers) blir slutresultatet alltid något som börjar med Tom och slutar med Petty.

Producenter har kommit och gått, men som sin högra hand har han i alla år haft Mike Campbell. Campbell är en av mina favoritgitarrister just för att han aldrig gör mer än vad som behövs. Han tycks ha stannat på knä framför sekunderna i David Bowies Moonage Daydream där Mick Ronson tog sitt gitarrspel till perfektion. Lyssna gärna på Campbells minimalism i Mary Jane´s Last Dance. Det är inte konstigt att han får vara med även när Petty bestämmer sig för att jobba utan resten av kompgruppen The Heartbreakers. Att de tre album jag nämnt samtliga är gjorda som soloalbum får förresten inte tolkas som att jag inte gillar skivorna de spelar på (de flesta medlemmarna är trots allt med på Full Moon Fever).

Texterna är kanske inte poesi, men som poppoet håller han hög klass. Smaka på:

Oh yeah, all right/ Take it easy, baby/ Make it last make it last all night/ She was an american girl

- American Girl

My sister got lucky, married a yuppie/ Took him for all it was worth/ Now she´s a swinger dating a singer/ I can´t decide which is worse

- Yer So Bad

Det är inte Samuel Beckett, men det är inte heller meningen.

Petty har heller aldrig haft någon annan ambition än att göra poplåtar på tre ackord som klockar in på tre minuter. Han försöker inte återuppfinna hjulet. Han vill bara hitta en backe som lutar lite lagom så att det får upp lagom fart. Att han lyckats med sin ambition hörs varje dag på radion.

Hur ska man förresten kunna motstå någon som snor sin frasering från Bob Dylan och faktiskt kommer undan med det?

Nu ska jag hem till min korkek och fundera på hur omslaget till Highway Companion egentligen ska tolkas.

Dagens låt är You Don´t Know How It Feels av Tom Petty.