Control är en film som gör Ian Curtis rättvisa

Att Control skulle vara snygg kom inte som någon överraskning. När stilbildande fotografen och musikvideoregissören Anton Corbinj regidebuterar med långfilm vore det konstigt annat. Filmen ser ut som Joy Divisions musik alltid lät och fortfarande låter. Mörk och dyster förvisso, men samtidigt vacker och värmande. Naturligtvis är den gjord i svartvitt. Jag vet inte om Manchester någonsin varit vackrare (och det säger...inte mycket förvisso).

Filmen följer Ian Curtis från tidig musikbesatthet - efter fem minuter har två låtar från David Bowies Alladin Sane spelats - till pillerpoppande till mötet med blivande frun Deborah (vilkens självbiografi Touching From A Distance/Beröring Från Långt Håll manuset bygger på) till Joy Divisions växande popularitet till hans ökande depression.

En sak som förvånade var hur rolig filmens första halva var. Jag trodde inte jag skulle skratta, men det finns flera tillfällen. Morris med två s är ett av dem. Buzzcocks-diskussionerna är ett annat. Metankören ett tredje. Det är inte myten Joy Division som skildrats, det är några unga killar som gör musik som skildras. Filmen är inte någonstans mörk för sakens skull, den är mänsklig. Sam Riley fångar den efter hand allt mer tystlåtne huvudkaraktärens depression med små precisa medel och Samantha Morton är lika bra som Deborah. Ensemblen är genomgående väldigt bra.

I Joy Divisions musik eller i Curtis texter finns heller inget poserat distanserande, inget "det är mer synd om mig än dig". Curtis intellektuella anspråk (finns det någon mer låt som heter Atrocity Exhibition?) användes inte som en sköld till distansering, snarare som ett medel att komma ännu närmare, ännu längre in.

Vad var det som gjorde att Curtis inte orkade längre? Var det bivärkningar av alla de mediciner han tog för att kunna hantera sin epilepsi? Var det bivärkningar av att han ibland inte tog medicinerna? Var det den inre dragkamp som uppstod i kampen mellan å ena sidan Deborah och deras lilla dotter Natalie och å andra sidan belgiskan Annik? Den postumt utgivna genombrottshiten Love Will Tear Us Apart pekar på det senare.

Förmodligen var det lite av varje och mer därtill.

I likhet med Curtis ger Corbinj inga enkla svar, kanske för att det inte alltid finns enkla svar.

Min avslutande fråga riktas mot Corbinj: var ska du ta vägen efter en sån här jäkla debut?

Och även om jag inte stödjer det svar den 23-årige småbarnspappan Ian Curtis hade på sina frågor 1980 hoppas jag han vet hur vacker den musik han skapade för snart trettio år sedan fortfarande är. Tro ingen som påstår att den är deprimerande. Det är musik som försöker må bra, det är texter som vågar ställa frågor som inte alltid har svar. Det i sig gör den vacker. Det i sig gör att den är lika aktuell idag som när den spelades in.

Dagens låt är The Eternal av Joy Division.