Neil Youngs A Treasure är för nördarna

Jag hade lovat mig själv att inte skriva om Neil Percivald Young på ett tag, men för att citera Tiger Woods - fuck it. Nu har han släppt en ny/"ny" skiva (Neil, inte Tiger). Och a nerd´s got to do what a nerd´s got to do.

När Young 1982 gav ut sin första skiva på skivbolaget Geffen hade de förmodligen väntat sig att det var rock-Neil de skrivit kontrakt med. Riktigt så blev det inte. På Trans ville han hellre leka Kraftwerk och funderade på att byta namn till Günther Young. Skivan var inte vad fansen ville ha eller förväntade sig. Inte heller vad Geffen ville ha eller förväntade sig. Men det var precis vad Neil ville ha och förväntade sig. Neil gör vad Neil gör när Neil vill göra det och gör inte vad Neil inte vill göra när Neil inte vill göra det. Han hävdar än idag att Trans är en av hans bästa skivor. Efter det här tyckte Geffen att Neil skulle göra en rockskiva. Problemet var att de sa att de ville ha en rock´n´roll-skiva. Om man tvunget ska säga till Neil vad man vill att han ska göra är det bäst att säga EXAKT vad man vill ha. Rock´n´roll? Okej.

Eftersom Neil är Neil började han fundera på vad rock´n´roll egentligen är. Han hamnade i femtiotalet och Memphis, närmare bestämt Sun Records - legendarisk vagga för Elvis Presley, Jerry Lee Lewis, Roy Orbinson, Carl Perkins och Johnny Cash bland andra. Neil gick hela vägen och köpte både mikrofoner och förstärkare av den modell som hade använts där och då. För att skivbolaget verkligen skulle förstå att han drev med dem började han kamma femtiotalsfrisyr och bära rosa kavaj också. De fick sin rock´n´roll-skiva. Det var, återigen, varken vad fansen eller skivbolaget ville ha.

Nästa steg blev country. Han hade redan gjort skivor med inslag av genren, men nu gick han hela vägen och började spela yeehaa-country med hatt och fiol. Han började jobba med musiker som Rufus Thibodeaux (1934-2005) på fiol och och blinde pianisten Hargus ”Pig” Robbins - okända namn för den stora massan, men dregelmaterial för countryälskare - i ett band han kallade The International Harvester och började spela in en skiva kallad Old Ways. Han gick så långt in sin redneck-fantasi att han röstade på Ronald Reagan. En sak man ska veta om Neil är att hur hemsk det musikaliska resultatet än blir så gör han allt på blodigt allvar. Ska man vara konservativ Texas-bo så ska man, även om man är en pårökt hippie boende i Kalifornien med 180 tunnland ganjaodling på sina ägor.

Nu hade Geffen tröttnat. De stämde Neil Young - han lät inte tillräckligt mycket som Neil Young. Skivan drogs in. 1985 släpptes ändå en skiva kallad Old Ways, men det är inte den Old Ways som inte släpptes året innan. Nya låtar hade tillkommit, låtar tänkta för den ursprungliga skivan hade försvunnit. Och både Waylon Jennings och Wille Nelson dök upp som gäster, men även gamla vapendragare som Ben Keith och Tim Drummond. Sammanlagt medverkar mer än 50 musiker på de tio låtarna.

När Young nu släpper den senaste skivan i sin Archives-serie är det just den här perioden han valt att återvända till. A Treasure är inspelad live på olika konserter med bandet The International Harvester 1984-85. Bland de tolv låtarna märks bl a fem av de som var med på den första outgivna Old Ways. Nothing Is Perfect har länge ansetts vara en av hans bästa outgivna, den har funnits på bootlegs, och finns i en utmärkt version här. Vi får även countryversioner av Buffalo Springfield-låten Flying On The Ground Is Wrong, Are You Ready For The Country från Harvester och Get Back To The Country från Re-ac-tor. Den sistnämnda är, ytterst oväntat, en av skivans höjdpunkter. Man bör också påpeka att skivan har fler fiolsolon än gitarrsolon.

1987 släppte han Life. Skivans namn kommer sig av att han tyckte det var ett livstidsstraff att släppa skivor för Geffen. 1988 återvände han till Reprise igen - och har stannat där sedan dess - med This Note´s For You och blev stämd igen. Nu var det soulsångaren Harold Melvin som sa ifrån. Men det är en helt annan historia.

1990 spelade han in den där rockskivan Geffen ville ha 1983 men inte riktigt lyckades be om. Ragged Glory är Neil Young & Crazy Horse när de är som brötigast och bäst. Det var förresten den skivan som gav honom det något löjliga epitetet the godfather of grunge.

Man måste nog säga att A Treasure är den skivan i Archives-serien som har högst nördfaktor. I alla fall hittills. Bäst att inte säga för mycket för högt för snabbt. Men om ni är en av de förtappade som dreglar bara av ordet archives vet ni vad ni måste göra.

Och om det är sant att man agar den man älskar kan vi trösta oss med att Neil Young älskar oss nästan lika myckert som han älskar sitt skivbolag.

Läs mer om Neil Percivald Young:

Hans senaste studioskiva Le Noise är fan ta mig en av hans bästa

Dreamin´ Man är också en del av Archives

Första solokonserten från 1968 finns utgiven som Sugar Mountain: Live At The Canterbury House

Live At Massey Hall - Neil är ensam på scenen och spelar nästa hela då kommande Harvester

Läs om Vol 1 av den stora Archives-boxen, som alla småskivor är smakprov från

Rapport om den långa väntan på första Archives-boxen

En rapport till om den långa väntan på första Archives-boxen

Greatest Hits 2 är en samling bestående av mina personliga favoriter

Dubbel live-CD kallad Weld bör spelas högre än högst

Skivan Chrome Dreams II (uppföljare till outgivna Chrome Dreams) är underskattad

Läs om låten Down By The River från 1969

Du har väl inte missat Jimmy McDonoughs biografi Shakey?

Kraftwerk släpps remastrade

Jag skrev om Elvis Presley ovan. Missa inte honom. Han var också ganska bra.

Texten publicerades ursprungligen i Smålandsposten i en betydligt kortare version.