Konsertrecension: Pugh

Pugh

Tyrolen i Blädinge
Publik: Närmare 300 glada.
Bäst: Antalet klassiker och spelglädjen!
Sämst: Ingen En Medelklass Lågutbildad Man.
Betyg: 4

Det har inte ens gått tre månader sedan rockpionjären Pugh var i Alvesta senast, men det har gått 43 år sedan han var på Tyrolen. I onsdags kväll rådde han bot på det. 

1975 var han på turné med Rainrock, den här gången kompas han av Hasse Tholin på bas och Mikael Nylander på trummor. Själv spelar han gitarr och munspel, och sjunger förstås. Innan dess var det veteranbilsträff och americana med That Dog Was A Band Now. Kvällen avslutas sedan av Pugh med band och för de som orkade hela distansen var det en helkväll som hette duga. 

Med tanke på att hans debutalbum kom redan 1969 och att han gjort sammanlagt fjorton soloskivor saknas det inte bra låtar att välja mellan. Även om det hinns med många klassiker saknas det nästan likna många. Ett i-landsproblem förstås. Och kanske hade det gått variera låtlistan lite mer från förra besöket. 

Han började karriären med fem skivor som numera anses vara klassiker. Låtar därifrån dominerar. Ingen klagar. Det blir lite nytt också. Först In, Sist Ut ger mersmak. Bland de lite mer oväntade låtarna går det att njuta av västeråsfunken i Het och Vår Kommunale Man som ZZ Top-boogie. 

Trion har uppenbarligen kul tillsammans och låtarna görs lekfullt och avslappnat men aldrig avslaget. Pugh tar inte sig själv på stort allvar, trots att han är en legendar i svensk musikhistoria. Många har fått storhetsvansinne av mindre. 

Publiken njuter av både musiken och att den kvävande hettan dagen till ära övergått i behaglig värme. De kommer igång ordentligt och jublar redan från start. De är semesterglada och matas förstås med många gamla favoriter. 

Ingemar Rogefeldt, Pughs bror och gitarrist från tiden med Rainrock och även bakom Jerry Williams, dyker plötsligt upp på scenen och tillsammans drar de igång Hog Farm. Pugh tar i så han blir hes. Sedan höjs temperaturen ytterligare. 

Ska de ändå vara ute och turnera får de gärna fortsätta komma hit en gång i kvartalet. Det finns värre sätt att spendera en kväll. Det blir, precis som Dinga Linga Lena lovar, skönaste grejen idag.

Läs mer om liknande: 

Konsertrecension: Pugh

Konsertrecension: Pugh

Konsertrecension: John Holm

Konsertrecension: Swedicana

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Daniel Lemma

Daniel Lemma
Gemla Folkets park
Publik: Parken är minst sagt full. Folkfest!
Bäst: Bra låtar, bra röst, trevlig kväll. Enkelt va?
Sämst: Myggjä”#*£!
Betyg: 3

Juli, närmast klarblå himmel, en lummig park med vind som prasslar i löven och Scensommar med Daniel Lemma. Vad kan gå fel?

Eftersom det är lag på att klaga på vädret bör det ändå påpekas att det kanske, trots allt, är i varmaste laget. Vilken tur då att Daniel Lemma svalkar med en egentlig ganska märklig men skön blandning av reggae, blues, amerikansk folkmusik och soul. När han som idag är ensam med akustisk gitarr kommer texterna i centrum.

- Här kommer den första av många låtar om olycklig kärlek, lyder hans programförklaring. Då har han redan hunnit spela Candy Man som, hälsar han alla barn i publiken, handlar om godis. Okej, vi säger väl det. Allt från barnfamiljer till pensionärspar och medelålders fikakorgar med matchande filtar har letat sig till parken. Nästan alla sitter i skuggan, precis som Socialstyrelsen rekommenderar. Det är förresten inte svårt, träd skuggar från alla håll. På dansbanan återskapar några barn slaget vid Poltava.

Senast Lemma var i våra trakter för strax över ett år sedan, då uppträdde han med Hot This Year Band och körde reggae för hela slanten. Sedan har han även gjort en skiva där han tonsatt dikter av Karin Boye. Därifrån hämtas vackra Hela Min Själ.

Varför ta den mest uppenbara vägen? Om han gjort det hade han inte hamnat i Gemla och det hade varit synd. Worries drar ner välförtjänta applåder och jubel. Stilpoäng för tolkningen av Loudon Wainwrights The Swimming Song. Kvällens tema är sjö, eftersom han (nästan) är i Växjö, påpekar han. Förutom olycklig kärlek förstås.

- Jag älskar såna här spelningar. Det blir inget tjafs om pengarna tillbaka och sånt, skrattar han. Poängen är att det är gratis inträde.  

Daniel Lemma har en personlighet och ett avslappnat sätt att prata med publiken, och förstås en massa bra låtar. Och en fin röst. Ibland är det inte svårare än så. Men If I Used To Love You då, undrar vän av ordning. Spelar han inte den? Jodå. Lika solig som sommaren.

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Daniel Lemma 2017

Konsertrecension: Daniel Lemma 2013

Konsertrecension: Svante Thuresson

Konsertrecension: Louise Hoffsten

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.