Konsertrecension: Sol Sol

Sol Sol 
Plats: Alvesta kulturkällare 
Publik: Ett fyrtiotal och fullsatt. 
Bäst: Gränsöverskridandet kittlar. 
Sämst: Laktos i soppan. 
Betyg: 3 

Trots det fina helgvädret har mer än halva september passerat och det betyder höstpremiär för Alvesta jazz och blues-förening i vid Allbotorget. Först ut var en ny kvartett med det för lördagen passande namnet Sol Sol.

Sol Sol debuterade i våras med albumet Unaccustomed Soil och det är med dessa åtta låtar och lite annat de kommer till Alvesta. Musiken är skriven av Elin Forkelid (saxofon) och David Stackenäs (gitarr) som utgör bandet tillsammans med Mauritz Agnas (kontrabas) och Anna Lund (trummor). Tillsammans är de fyra härligt lösa i kanterna och inte rädda för att släppa loss, det hörs på skivan och ännu mer live. De har också en förmåga att släppa loss utan att helheten tappas bort. Det blir inte frijazz, även om musikerna är där och nosar, bara skevare melodier.

De lösa kanterna är viktiga att påpeka i en genre, alltså jazz, där det finns mycket duktighet, men ibland känns som alla läst samma teoriböcker och haft samma lärare och ingen vågar tänka nu jäklar och gå utanför skalorna. Verkligen spela. Strunta i duktigheten. Gå ut på isen och testa om den håller. Sol Sol är duktiga, men inte dess fångar. De visar i partier att de har läst teoriböckerna, kan konsten att räcka upp handen och sitta still i bänkarna, men de väljer att inte göra det hela tiden. Dessutom spelar de tillsammans, inte som en stjärna med komp. Alla fyra får möjlighet att skina och det blir inte långrandigt.

Aura bjuder på ett tillbakalutat driv med närmast lyriskt gitarrspel och lågmält saxofonspel. Our Mobile Home inleds med drivande bas, monotont drivande bestämt framåt, som snart får sällskap av lätt atonal saxofon och mycket cymbaler, allt som hämtat från en cool sjuttiotalsfilm, förmodligen med Steve McQueen i huvudrollen. När gitarren också lägger sig i leken med något som delvis låter som ett Jimmy Page-riff på villovägar uppnås en av konsertens höjdpunkter. Ett senare gitarrsolo tillsätter två deciliter rent kaos och omskakar väl.

Poängen är att de behärskar både det vackert återhållsamma (Valparaiso är på tal om det en annan höjdpunkt) och det stökigt brötiga, även om de är roligare när de brötar. Det sistnämnda förstås upp till tycke och smak, som om en recension kunde vara något annat.

Om betyget, trots alla lovord, verkar snålt beror det på att Sol Sol med största sannolikhet har en nivå till i sig. Återkommer gärna då. Alvesta jazz och blues återkommer 19 oktober med Johan Gradens Olägenheter. Och missa inte den lilla fotoutställningen på väggen. 

Läs mer om liknande: 

Svensk jazz för nybörjare

Led Zeppelin för nybörjare

Konsertrecension: Goran Kajfes Tropiques med Christer Bothen

Konsertrecension: Oddjob

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.