Bob 2 - mannen, myten, sylten harder

Det här är en fortsättning på det förra inlägget. Köpte alltså No Direction Home, dokumentären om Bob Dylan, på DVD. Jag spelade förvisso in den på video när den gick på SVT, men DVD:n innehöll vissa framträdaden "i sin helhet" - varav några med The Hawks som senare skulle odla Lincoln-skägg och bli världens bästa The Band. Men grejen var att jag köpte DVD:n mest för att ha den. Den var billig, 99:-, och innehöll lite extragrejs. Det var det hela. Men nu har det visat sig att det inte alls var det hela. När den gick på tv var den ungefär 2x50 minuter och, tyckte jag, lite för hafsig. För lite Dylan och för mycket annat.

På DVD:n är de två delarna, till min förvåning, ungefär dubbelt så långa. Plötsligt är det mycket mer Dylan och lite mer sammanhang (folkmusikvågen och dyl). Men nu är inte sammanhanget i vägen för huvudpersonen eftersom även Dylan har fått en större roll. Dokumentären, som på tv mest av allt kändes som ett "var det allt?" har plötsligt blivit ett smärre "tjoho!". Och det är alltid trevligt med ett "tjoho!".

Bob själv pratar dessutom konsekvent om sig själv i presens - han vägrar bli en nostalgiakt som åker runt och spelar samma gamla låtar i samma gamla versioner som alltid och vill inte klappa publiken medhårs (inte sig själv heller, bevisligen, burret han har på huvudet är imponerande). He not busy being born is busy dying, som en vis man sjöng.

Avslutningsvis: Ett faktafel smög sig dessvärre in i det förra inlägget. Titeln på Dylans nya album Modern Times kommer inte från Charlie Chaplins film med samma namn, utan härstammar förstås från Gyllene Tiders eminenta treackordsfest Moderna Tider. Bobs favorit sägs vara Love Is Not Blind (But Rather Shortsighted), som han ibland spelar på sina konserter. Nu vet ni.

Dagens låt är Kurt - The Fastest Plumber In The West av Son Of A Plumber.

Bob - mannen, myten, sylten

In Sweden, they have a system of higher taxes but welfare for everyone. They call it the Swedish model. Well, I could go for a Swedish model right about now.
- Bob Dylan

Ja, jag är lite kär i Bob. Det har jag varit sedan jag hörde Ballad Of A Thin Man första gången, även om jag då var liten och tjock. Det var innan jag blev den sofistikerade blandning av Cary Grant, Paul Newman, Johnny Depp och mytoman jag är i dag.

Idag har jag köpt No Direction Home på DVD. Det är en dokumentär som täcker de tidiga åren av Dylans karriär - fram till motorcykelolyckan 1966. Dessutom har jag köpt mannens 872:a studioalbum Modern Times. Döper man en skiva efter en Chaplinfilm är man på rätt spår (nummer tre). Å andra sidan undrar jag om skivan kan var fullt så apbra som många recensenter påstår. Är det verkligen möjligt att Dylan på ålderns höst har gjort ett tredje mästerverk på rad? Varken Time Out Of Mind från -97 eller Love And Theft från 2001 kan nämligen räknas som annat än mästerverk - även om jag mår lätt illa av det ordet.

Modern Times släpptes egentligen redan igår, men om man bor i Växjö - som ligger i en annan tidszon - får man nöja sig med dagen efter. Å andra sidan fick jag CD/DVD-version till samma pris som versionen utan CD skulle kosta, mao är det lika bra att inte klaga.

Alltså. Nu ska Bob och jag ha en helkväll. Med eller utan svensk modell.

Dagens låt är The Only Living Boy In New York av Simon & Garfunkel.

En liten iaktagelse

Måste. Köpa. Måste. Köpa. Måste. Köpa.

Dagens låt är Save Me av Aimee Mann.

Larry David är George Costanza

Igår hade jag ett improviserat Seinfeld-maraton. Jag har det ibland. Ett av avsnitten var dubbeln The Boyfriend som kanske är mest känt för scenen där "back and to the left"-uppställningen från JFK parodieras (Wayne Knight, som spelar Newman i Seinfeld, är förresten med även i originalet). Parodin går ut på att Kramer och Newman har varit på baseball och efteråt bråkat med spelaren Keith Hernandez som då - påstår de - spottade på dem. Jerrys slutledning är att det inte kan ha varit Keith som spottade och att there must have been a second spitter. I samma avsnitt försöker George Costanza, i ett försök att få förlängd a-kassa, lura i sin arbetsförmedlare att han söker jobb på Vandalay Industries som latexförsäljare. Men det är en annan historia.

I alla fall. Dessa intressanta rader hittade jag i en intervju med Larry David, verklighetens George Costanza - han finns! - och hjärnan bakom inte bara Seinfeld utan även Curb Your Enthusiasm där han spelar sig själv (sena lördagskvällar på SVT2 med svenska titeln Simma lugnt, Larry! som enda motargument). Man får en ganska stor pusselbit i David/Costanza-gåtan i svaret nedan.

Vad jag tänkte på, efter att ha sett några avsnitt, är att du närmast skriker hela tiden. Så fort det blir diskussion så talar du precis som ditt alter ego George Costanza, ungefär dubbelt så högt som alla andra.

– Det beror på min bakgrund. Jag är uppvuxen i en judisk familj i Sheepshead Bay i Brooklyn. Där skriker alla hela tiden. Det var inte förrän jag för första gången kom utanför Brooklyn som jag insåg att inte hela världen stod och skrek till varandra när de diskuterade vardagliga saker.

Jan Gradvall pratar med Larry David om Curb Your Enthusiasm.

Dagens låt är Nowhere To Run av Martha & The Vandellas.

Hey, cheesefuck!

Rubriken är ett citat av Silvio Dante, den förmodligen allra coolaste katten bland alla de coola katterna i de coola katternas paradis The Sopranos. Dags för Sopranosmackor och gåshud framför tv:n igen. Dags för snorsnyggt filmade scener och bra musikval. Dags för labila italienare i träningsoveraller och onödigt våld. Dags för vuxna män att göra saker tillsammans. Det är, kort sagt, dags för säsong sex av The Sopranos på ett SVT2 nära dig. På söndag. Reklamfritt. Tänk på Sopranosdagen så att du helgar den. Var det inte så?

En Sopranosmacka är förresten en macka med den huvudsakliga uppgiften att vara så rejäl att den tar ett helt avsnitt att äta upp (vinjett och eftertexter räknas inte).

Dagens låt är Complicated Shadows av Elvis Costello.

Väderhumör

Mitt humör påverkas och styrs delvis av vad det är för väder. Efter en hel helg med regn är jag gnällig och känner för att ge upp. Idag är det halvmulet och ganska varmt och jag känner bara för att delvis ge upp. Att sedan en av helgens förmodade höjdpunkter inte blev av kanske också hade något med saken att göra. Men i alla fall, även om det var synd.

En rejäl Keith Moon-biografi vid namn Dear Boy av Tony Fletcher har visat sig vara roande läsning (hoppas Bryson är lika bra, N). Moon var den ganska högljudda trummisen i det generellt sett ganska högljudda The Who (det tredje bästa brittiska sextiotalsbandet efter The Rutles och The Kinks). Det är lätt att skratta åt den sortens människor (Moon, John Bonham, Jim Morrison et al) och tycka att det är häftigt och själv falla för deras myt från sin trygga läsfåtölj. Men personligen kan jag aldrig låta bli att undra över och tycka synd om den vanliga människan som bevisligen inte kan hantera all uppståndelse kring personen och som till slut går vilse i sin egen myt och inte hittar någon väg ut. Det händer förstås "vanliga" människor också, men deras liv blir inte såpor i biografier och musiktidningar. Nu får tack och lov även Keith en stor roll i Dear Boy, och det är inte bara myten som skildras. Kanske är det som singer/songwritern Ryan Adams sa en gång:

Att stå på en scen inför en massa människor är inte modigt. Att jobba måndag till fredag, se till att det finns mat på bordet och uppfostra barn och se till att de är hela och rena: det är modigt.

Jag är beredd att hålla med. Men först måste jag lära mig kontrollera vädret.

Dagens låt är Girl Laying Down av Anna Ternheim.

Per-Håkan blir bok

Det finns få, om någon av mina pophjältar, som jag har fått så mycket skit för som treackords mästaren från Halmstad. Har försvarat honom efter påhopp i stil med "du har ju bra koll, ju. Du kan inte gilla Gessle". Men hur skulle jag inte kunna vara lite hemligt förälskad i en man som är gift med en skånska, som har en löjlig lugg och som kallar en låt för I Never Quite Got Over The Fact That The Beatles Broke Up? Hur kan jag inte gilla en popnerd som döper låtar till Kärleken Är Inte Blind (Men Ganska Närsynt) och som utan att blinka rimmar "kanske har du åkt på semester/ihop med en gammal blåsorkester"? Hur kan jag inte gilla en man som skrivit några av de bästa skildringarna det svenska språket har att erbjuda om hur det är att växa upp i en småstad med huvudet fullt av drömmar om popmusik och den där Flickan I En Cole Porter-Sång?

Men jag trodde inte han var den sorten som skulle gå med på en intim biografi (om den nu är intim, vill säga). Han har aldrig varit en hemma hos-typ, men jag är glad att jag hade fel. För det verkar som om Per Gessle ska komma ut i form av något som liknar en självbiografi. Jag håller mina omplåstrade tummar.

Dagens låt är Wedding av Hep Stars.

Då, nu och snart

Det var Karl Oskar-festival i Växjö i helgen. Egentligen handlar det bara om att sälja blaskig öl i plastmuggar till folk. Karl Oskar blandades nog in för att ge det hela lite historisk tyngd. "Okej, det är förvisso bara blaskig öl i plastmuggar. Men tänk på alla tappra småländska bönder som emigrerade för att slippa svält och ge sina barn en värdig framtid. En stor stark till!" Anledningen till att Kristina inte fick ge namn åt spektaklet var att hon bara gnäller om gamla Sverige och pratar med norsk brytning. Som äkta inavlad smålänning måste jag säga att det är ganska ovanligt med norsk brytning bland smålänningar, i alla fall i min släkt. Det har alltså inget med bevarandet av patriarkatet att göra (och absolut inget ont om Liv Ullmann, bara om hennes småländska dialekt).

Fredagen ägnades åt att ta farväl av en vän. Hon flyttade förvisso redan i början av sommaren, men det var först nu hon tömde sin lägenhet. Det blir lite gråare utan dig.

Farväl är adjö en smula, som några visa män sa.

Lördagen var som sagt trevlig (tysk invasion av Sverige, öl, The Band och Wilmer X), men jag är inte riktigt säker på varför vi sjöng på Uncle Fucka när vi gick ner till stan. Daniel? Söndagen ägnades mest åt att titta på den enorma Nybyggarna. Det kändes logiskt på ett poetiskt sätt. Har Max von Sydow någonsin varit bättre än i Jan Troells filmatisering av Utvandrarna och Nybyggarna? (Not till T % N: ja, jag vet att han var med i Blixt Gordon).

Det hade kunnat vara mina förfäder som åkte till Amerika, men det gjorde de inte. Mormor är född i Ljuders socken, samma som Karl Oskar och Kristinas resa började i. Jag hade kunnat bo i Minnesota och hetat Bob Kleeson. Då hade sidan hetat Ugly Ugly Words, förutsatt att jag ändå hade gillat skånsk rock med mycket munspel.

Dagens låt är Harvest Moon av Neil Young.

Ingen vettig rubrik idag heller

Jag skulle berätta om min vecka. Kan tyvärr inte komma ihåg något. Jag vet att jag har jobbat, men det är inte särskilt intressant att skriva om. Jag har en klar minnesbild av att jag var ute och gick i söndags. Det var en skön sommarkväll och jag mötte 30 000 myggor och Växjös fetaste katt. Men sedan dess? Något måste jag väl ha gjort? Jag har i alla fall sovit gott. Det tycker jag om. När jag var liten hade jag en konstant rädsla för att inte kunna somna. Det var inte roligt. Men sedan förklarade morfar: har det varit någon natt när du inte har kunnat somna? Han hade en poäng, som alltid. Men det var jobbigt att tänka på det. Antar att jag mår bättre nu.

Inatt har jag i alla fall sovit gott. Tack för hjälpen.

Och meningen med dagens inlägg? Undrar jag också.

Dagens låt är Continuation av John Vanderslice.

Det är både roligt, hälsosamt och gott att äta glass när solen skiner

Det var någon sorts marknad/grej med stora båtar i Karlskrona i helgen. Dessutom var det fint väder och de hade god kebab till rimliga priser. Hamnade snabbt på ett marinmuseum som var intressantare än vad jag trott. Båtar är egentligen inget stort intresse, men jag gillar havet och då kan det vara praktiskt med en båt. Jag är särskilt förtjust i det där kluckande ljudet som uppstår. Och ett museum är alltid ett museum. Fanns det museum över torkande målarfärg skulle jag kunna gå där i timmar och titta med stora ögon, läsa små skyltar och trycka på knappar. Dagen slutade med att jag köpte en kinesisk morgonrock i siden (konstpaus). Röd med små drakar på, förstås.

Funderar ibland på att flytta till en kuststad. Å ena sida trivs jag i Växjö, å andra sidan finns det inte mycket hav här. Skulle jag någonsin få tummarna ur Springsteen-boxen och flytta blir det till kusten.

Dagens låt är Low Happening av Howling Bells.

Ge mig bränsle, ge mig eld, ge mig det jag åtrår

Idag på jobbet använde jag uttrycket "nu har jag dragit mitt strå till stacken". Ungefär vid vilken tidpunkt i det svenska språkets utveckling började våra talesätt inspireras av myrornas vardag? Med tanke på förekomsten av strå och stack kan man i alla fall misstänka att det har något med myror att göra. Använder de metaforer inspirerade av vår värld?

- Nu är vi klara med drottningens boning inför vintern. (det här utspelas i oktober, kan vi säga).
- Japp. Nu har jag slagit min plåt till bilen!
- Plåt? Bil?
- Ja, du vet sådana där brummande plåtsaker som de där människorna kör runt i? De där människorna som alltid kissar på våra stackars stackar när de är ute och joggar i elljusspåret på Teleborg i Växjö?
- Det var en rolig metafor!
- Tack.
- Jag har aldrig hört det uttrycket innan.
- Nej, varför skulle vi göra den liknelsen. Den känns lite långsökt. Det vore ju enklare om vi jämförde oss med någon slags insekt istället.
- Insekter?
- Ja, vi är väl insekter? Tillhör inte myrsläktet familjen insekt?
- Jag vet inte, jag har alltid tillhört familjen Johansson.
- Men jag menar liksom myran som ras...
- Jävla nazist.

Vid det här laget utgår jag från att ni förstått poängen i mitt resonemang och gör något annat istället.

Dagens låt är Passive Manipulation av The White Stripes.