Bob Dylan 80 år

Att lyssna på Bob Dylan kan vara som att dras naken efter häst på grusväg. Oavsett vad man tycker är det en upplevelse man kommer minnas. När låten Ballad Of A Thin Man plötsligt fick mig att Förstå, även om det är oklart vad, hade jag redan lyssnat på honom i några år. Han lyckades ta sig igenom textraden tax-deductible charity organizations. Tretton stavelser är en halv vers för många låtskrivare, för Bob bara en slutkläm. Han lyckas till och med ta en cigarettpaus mitt i organiza(paus)tions. Varje gång jag hör den är jag orolig att han ska snubbla.

Vissa artister och grupper lyssnar man intensivt på en period och går sedan vidare. Men har man en gång fallit för Bob så har man fallit för Bob. Man blir inte klar med honom. Texterna handlar om livet, döden, kärlek, hat, föräldraskap, paj och that big fat moon is gonna shine like a spoon. Han har också berättat the moon is not yellow, it´s chicken. Han vet mycket om månen.

Många av hans kända låtar innehåller rader som är svåra att förstå, ofta kommer man nog närmare sanningen om man erkänner att de bara är nonsens än om man anser sig "veta". Romantikern Dylan har tyvärr trillat bort. När han 1970 sjöng build me a cabin in Utah/marry me a wife, catch rainbow trout/have a bunch of kids who call me pa/that must be what it’s all about i Sign On The Window är det lika bobskt som när Ezra Pound och T.S. Eliot slåss i kaptenens torn medans kalypsosångarna skrattar åt dem i Desolation Row från 1965. Eller väderbitna konstaterandet when you think that you´ve lost everything you find out you can always lose a little more i Tryin To Get To Heaven från 1997. Den Riktiga Dylan där bakom grimaser, ironier och olika masker, finns lika mycket i det känslomässiga som i det lekfullt kryptiska.

Blowing In The Wind blev en stor hit 1963 med Peter, Paul & Mary. Det var managern Albert Grossman som kom på att om en av hans artister tolkade en annan av hans artister borde managern kunna få sin andel från två håll - och därmed dubblera den. Låten framfördes av trion när Martin Luther King höll sitt berömda I have a dream-tal i Washington. Dylan var också där och framförde bland annat When The Ship Comes In och Only A Pawn In Their Game. Våren 1965 fick amerikanska popgruppen The Byrds en listetta med sin version av Mr Tambourine Man och bandet har tom släppt ett flertal samlingsskivor enbart bestående av Dylantolkningar. På sommaren 1965 fick Dylan en hit i eget namn när Like A Rolling Stone tog sig till andraplatsen. Han hade därmed anlänt som popstjärna efter att ha vänt folkmusiken ryggen under högljudda protester.

Dylan är omvittnat blyg och annars finns det ingen anledning att ställa sig i rampljuset. Förnekandet av det mesta som sagts och skrivits om honom är hans sätt att skydda privatlivet. Det är inte bara positivt att nå en nivå där främlingar tror sig veta vem man är, vad man tycker, menar och vill. Fansen har till exempel länge "vetat" att Blood On The Tracks från 1975 är en skilsmässoskiva, och ja, Bob och Sara skiljde sig 1977 efter tolv år och fyra gemensamma barn. I sin självbiografi skrev Dylan att han i mitten av sjuttiotalet gjorde ett album som ansågs vara ett av hans mest personliga. I själva verket, menar han, var det baserat på noveller av ryska författaren Anton Tjechov. Vet han något experterna missat eller är det ännu en rökridå? Han har länge skapat en myt kring sin bakgrund, på beprövat bluesmanér. Han har påstått sig fly med cirkusar när han var liten, tågluffat med sin hjälte Woody Guthrie och det finns en lång diskussion var han fick sitt namn Dylan ifrån. Själv har han hävdat att han fick det från namnet Dillon som, menar han, finns i släkten på hans mammas sida. Många andra, och ibland även han själv, menar att det kommer från walesiska författaren och poeten Dylan Thomas. Vi kan nog misstänka att det senare alternativet är det rätta. Till slut blev han så bra på att dölja sitt privatliv att det först långt senare uppdagades att han varit gift en andra gång och fått barn även på åttiotalet.

Jag hade en period när jag trodde mig förstå honom. De flesta fans går igenom den fasen. Nu vet jag tillräckligt mycket för att förstå att jag inte vet. 1976 gjorde han uppenbart självbiografiska låten Sara med texten stayin’ up for days in the Chelsea Hotel writin’ Sad-Eyed Lady Of The Lowlands for you. Paret bodde under perioden på det kända hotellet och låten i låten fanns på Blonde On Blonde 1966.

Att sammanfatta Dylans inflytande på de senaste femtio årens musikhistoria är som att sammanfatta andningens betydelse för vår vardag. Han har gjort för texten och sången vad The Beatles gjorde för musiken och inspelningstekniken. Regelboken kastades ut genom fönstret och plötsligt kunde man skriva och låta hur som helst. Surrealism tog sig in i jukeboxen.

1997 vände han uppåt igen. Time Out Of Mind, första skivan med egna låtar på sju år, fick tre grammisar. Sedan dess har han inte kallats föredetting. Fick jag bara välja en Dylan skulle jag ta den, hans trettionde. Många läste in hälsoproblem i texterna, han hamnade på sjukhus med andningsbesvär, men då var de redan färdigskriven. Texterna handlar om olycklig kärlek och ser tillbaka på det som inte blev med en önskan om att byta plats med ungdomarna i parken. Skivan avslutas med den sjutton minuter långa Highlands. Producenten Daniel Lanois lär under inspelningen ha sagt bra låt, men kan du inte skriva en kort version? och fått svaret this is the short version. Det här är den korta versionen. Time Out Of Mind tolkades av vissa som den åldrande mästarens farväl när den släpptes. Nästa år fyller albumet tjugofem år. Sedan dess har både swingjazz och schlager fått plats i hans musik vid sidan av bluesen och countryn.

 

Så sent som förra året överraskade Dylan igen med den kritikerhyllande Rough And Rowdy Ways, första egenskrivna skivan på åtta år. Då hade han under de åren släppt fem skivor med tolkningar av det som brukar kallas the great american songbook, tänk Frank Sinatra, och återigen förvirrat fansen. Hade han lagt hatten på hyllan nu? Hade pennan torkat? Var papperet slut? Det var inte första gången den diskussionen förekom, men kanske sista.

 

Just det. Under denna period fick han Nobelpriset i litteratur också, som han kunde ställa bredvid sin Oscar. Den dubbeln är han förresten ensam om.

He not busy being born is busy dying, sjöng han redan 1964. Och han pånyttföds fortfarande, rastlös som få, med nya tolkningar av sina låtar kväll efter kväll på konsert efter konsert. I alla fall när om konserter blir möjliga igen. Har man riktig tur kanske man får se honom le under hatten när han är på väg rakt in i nästa stavelse.

Läs mer om Bob Dylan:

Bob Dylan för nybörjare

Dagens i-landsproblem: Bob Dylan

Självbiografin Chronicles Volume 1

Bob Dylan gör omklädda klassiker i Malmö

Bob Dylans 40 bästa låtar?

Texten publicerades ursprungligen i Smålandsposten i en kortare version.

Dennis Wilson fyller tyvärr inte 76 år idag

Dennis Wilson är förmodligen mest känd för två saker. Dels för att han var den enda medlemmen i The Beach Boys som faktiskt surfade och dels för sin vänskap med Charlie Manson.

Att Dennis var den kanske bästa låtskrivaren i bandet under deras borttappade år mellan 1968 och 1972 är inte lika känt. Och borttappade bara från ett kommersiellt perspektiv. Från ett kreativt perspektiv var de väldigt framgångsrika och fyllda av musik som inte lät som bandets mer kända period under sextiotalets första halva. 

Dennis, mellanbrodern av de tre syskonen Wilson som i tur och ordning utgjorde bandets hjärna, hjärta och själ, skrev sina första låtar till skivan Friends. Little Bird och Be Still är små vackra ballader. Naiva kanske, men också svåra att inte bli berörd av. På skivan 20/20 året efter bidrog han med Never Learn Not Love, baserad på/snodd från en av kompisen Charlie Mansons låtidéer.

Manson ville bli låtskrivare och umgicks även med Neil Young under den här perioden. Manson blev upprörd av Wilsons stöld och Dennis hade dessutom mage att ändra i texten och därmed "manipulera budskapet". Eftersom anfall är bästa försvar gav Dennis sin snart före detta vän ett rejält kok stryk. Men rädslan för hämnd lär inte upphört.

Medan The Beach Boys aktie fortsatte sjunka uppstod två läger i bandet. Det ena, bröderna Carl och Dennis, ville fortsätta utveckla musiken. De andra, Al Jardine och Mike Love, ville ge fansen vad fansen ville ha. Det vill säga hitarna från sextiotalet och nya låtar som lät som hitarna från sextiotalet. I mitten satt Brian Wilson som skrivit alla de där hitsen innan hans demoner tog kontrollen över honom. Han brydde sig inte längre. Bruce Johnston, Brians turnéersättare, verkar inte haft några speciella åsikter.

Efter skivan Surf´s Up 1971, som blev deras största kommersiella framgång på länge, fick dåvarande managern Jack Riley sparken och ersattes så småningom av Mikes bror Stan. I samband med detta vann också, inte helt oväntat, Al och Mike kampen om vilken riktning bandet skulle ta. 

Samlingen Endless Summer släpptes 1974, fylld till bredden med låtar inspelade fram till 1965 (nej, låtarna från mästerverket Pet Sounds fick inte vara med). Efter detta fick Dennis kompositioner inte längre samma utrymme på bandets album. Han rimmade inte sun med fun tillräckligt ofta.

I augusti 1977 kom därför Dennis oundvikliga solodebut, Pacific Ocean Blue. Den låter inte alls som The Beach Boys, men möjligtvis som de hade kunnat göra om de vågat utvecklas och lyckats bli vuxna. Några av bandets medlemmar medverkar. 

Musiken är annars svår att sammanfatta i sin blandning mellan rock, soul, gospel, lite funk och ibland nästan klassiskt anlagda stråkarrangemang. Det är en skiva gjord av en man som betalar priset för att få alla sina drömmar uppfyllda och som inte riktigt vet vad han ska göra av framgångarna. 

Musiken påminner lite om vad amerikanska Iron & Wine gjorde på Kiss Each Other Clean. Och har ni inte hört den påminner den lite om Pacific Ocean Blue.

Skivan blev en kritikerframgång och sålde runt 300 000 exemplar. Inte en gigantisk kommersiell framgång, men bättre än den tidens skivor av The Beach Boys. Särskilt från ett konstnärligt perspektiv var den en stor framgång. Dennis, The Beach Boys eviga strulputte, hade visat sig kunna stå på egna ben.

Han började jobba på en uppföljare tänkt heta Bambu. Hans ökande drickande och ständigt pågående användande av droger gjorde att den inte skulle bli klar, men han spelade in konstant. Få artister har ett lika stort antal outgivna låtar, i alla fall i förhållande till vad som faktiskt gavs ut.

1983 drunknade Dennis Wilson, trettionio år gammal. Han hade förlorat sin studio - som först ägdes av bandet, sedan köptes av Dennis och Carl och under några år blev ett andra hem, sin båt - som han också bodde på, och sin röst. Hans vänner kände inte längre igen den tidigare så stiliga unga mannen som varit den i bandet tjejerna skrek högst åt.

2008 kom Pacific Ocean Blue ut igen, efter att ha varit omöjlig att få tag på under fler år. Den var utökad med en extra CD innehållandes sexton låtar med vad som - möjligtvis - hade kunnat bli Bambu.

Pacific Ocean Blue har i många kretsar status av borttappat mästerverk och gillas även av många som inte gillar The Beach Boys. Dennis röst hade bitvis mer gemensamt med en bakfull Bruce Springsteen än med sitt modersbands finlemmade falsettsång, även om gospelkören i till exempel River Song inte går av för hackor. De sista åren lät han som Bob Dylan med halsfluss.

Skivan var inte så illa av en ung pojke som en gång fick vara trummis i sin brors band mest för att deras mamma skulle veta var odågan höll hus. Vem kunde ana att han skulle skriva låtar som får vuxna män att gråta?

Läs mer om liknande:
The Beach Boys-skivan Sunflower från 1970 innehåller två av Dennis Wilson bästa låtar
The Beach Boys för nybörjare
Biografin Catch A Wave - The Rise, Fall And Redemption of The Beach Boys´ Brian Wilson rekommenderas
Dokumentären Beautiful Dreamer handlar om skivan SMiLE

Bruce Springsteen & The E Street Band - ett kärleksbrev till ett kärleksbrev

Två låtar har släppts som försmak på den kommande skivan med Bruce Springsteen & The E Street Band. Ghosts, den ena av de två, låter som om den är gjord av någon som älskar The E Street Band nästan mer än något annat. Och kanske är det så att det är Bruce själv som är världens största E Street-fan. Den prickar av alla bandets kännetecken, möjligtvis utom klockspelet (om det inte är jag som blivit lomhörd av volymen). 

Den börjar direkt med Max Weinbergs dundrande trummor innan en vägg av gitarrer kraschar in. En refräng som förkunnar I´m alive, ett konstaterande nog så viktigt i dessa tider. Steve Van Zandts stämsång. Textrader om att bandet lägger i överväxel. Roy Bittans ensamma piano. Meet you, brother and sister, on the other side. En inräkning (ingen tycker om att räkna till fyra lika mycket som Bruce Springsteen) som följs av ett litet orgelsolo som i sin tur följs av ett saxofonsolo (inte en slump att de två kommer efter varandra, både Danny Federici och Clarence Clemons har lämnat oss) som i sin tur - förstås - följs av en lalalalala-refräng. Kanske är sex minuter lite i mesta laget, men så är The E Street Band inte kända för att underdriva speltiden. Ingen som älskar New Jerseys mest kända Fender Telecaster-ägare kommer kunna motstå det här.

Det här är, kort sagt, ett kärleksbrev till och från världens bästa barband - från världens bästa barband. One, two, three, four!

Albumet Letter To You släpps 23 oktober. 

 

Läs mer om liknande:

Bruce Springsteen för nybörjare

Artikel: En flod av musik från Springsteen  

Kanske lite udda fakta om Bruce Springsteen

Skivrecension: Nils Lofgren 
Clarence Clemons skrev en bok om sitt liv

The Sound Of Silence x 3

Hur många låtskrivare har haft med samma låt på tre skivor i rad?

Simon & Garfunkel debuterade med albumet Wednesday Morning, 3 AM hösten 1964. En handfull av låtarna var skrivna av Paul Simon, några var trad arr och en var en Bob Dylan-cover. Simon var också en av de första som fick dras med epitetet ”den nya Dylan”. Skivan gjorde inget väsen av sig och duon gick skilda vägar, varken för första eller sista gången. Art Garfunkel studerade konsthistoria och matte på Columbia University medans Simon åkte till England och försörjde sig som folksångare.

Sommaren 1965 resulterade det i skivan The Paul Simon Songbook som, i alla fall då, bara släpptes i England. Albumet innehåller Simon med gitarr och tolv låtar. Att två låtar är skrivna av en Paul Kane får vi ta med en nypa salt, det var helt enkelt en pseudonym för, tja, gissa vem? Paul Simon. Han var nämligen väldigt förtjust i filmen Citizen Kane och det sägs vara anledningen till namnet.

Det är nu någonstans som Simons lycka vänder. The Paul Simon Songbook blir förvisso en lika stor framgång som Simon & Garfunkels debut (det vill säga ingen framgång alls), men producenten Tom Wilson har återupptäckt låten The Sound Of Silence. Wilson är producent på skivbolaget Columbia och har haft betydande framgångar som producent bakom Bob Dylans album Bringing It All Back Home och dess singel Subterranean Homesick Blues samma vår (och dessutom Like A Rolling Stone som verkligen innebar ett genombrott för Dylan på singellistan med en andraplats senare under sommaren). 

Wilson ser nu en möjlighet att göra samma sak med The Sound Of Silence, det vill säga att lägga ”popinstrument” på vad som i dåtidens öron är folkmusik. The Sound Of Silence, samma version som ingen brydde sig om på Wednesday Morning, 3 AM, släpps nu med Wilsons i efterhand pålagda elgitarrer, bas och trummor. Detta utan att varken Simon eller Garfunkel informeras. Singeln börjar klättra på listan. Simon är först motvillig till att åka hem när han nås av nyheten ("ni håller på att få en hit!"). Han trivs i Europa. Det har gått över ett och ett halvt år sedan han sjung in den med Garfunkel. Plus att han ändå gjort en ny version på sin soloskiva.

I januari 1966 når låten, i versionen med Tom Wilsons nya arrangemang, förstaplatsen på Billboardlistan i USA, nästan ett halvår efter att den släpptes. Simon har, inte helt oväntat, återvänt hem till USA vi det här laget. I slutet av samma månad släpps den återförenade duons andra album Sounds Of Silence. Fem av låtarna från Paul Simons engelska skiva dyker upp i nya versioner (ytterligare tre dyker senare samma år upp på deras nästa album Parsley, Sage, Rosemary & Thyme). Homeward Bound är en av de helt nya låtarna som spelas in. Den släpps som singel och handlar om Simons liv i England. I England och Europa är den med på Sounds Of Silence, i USA får den vänta till nästa album.

 

I'm sitting in the railway station

Got a ticket for my destination

On a tour of one-night stands

my suitcase and guitar in hand

And every stop is neatly planned

for a poet and a one-man band

-Homeward Bound

 

Sounds Of Silence blir en stor framgång och når som bäst nummer 21 i USA och plats 13 i England. Förvisso blygsamma listplaceringar jämfört med bandets senare album, men ändå ganska bra för en duo som hunnit lägga ner efter den - ursprungligen - uteblivna framgången.

Och tack till producenten Tom Wilson som hörde något i (låten) The Sound Of Silence. Det var den som gjorde att Simon & Garfunkel fick skivkontrakt med Columbia och som, några gitarrer, bas och trummor senare, gav duon sitt genombrott. Det var också låten som avslutade Paul Simons sista konsert på svensk mark 2018. Han var, förstås, ensam med gitarr på scenen.

Skivan duon släppte efter Parsley, Sage Rosemary & Thyme var soundtracket till The Graduate och var i praktiken närmast en best of. Även där fanns The Sound Of Silence med. Skivan blev ytterligare ett kliv uppåt för duons popularitet och innebar att The Sound Of Silence varit med på fyra av fem skivor som Paul Simon satt sitt namn på. Inte illa.

 

Läs mer om liknande: 

Skivrecension: Paul Simon - Stranger To Stranger 

Paul Simon får Polarpriset 2012

Skivrecension: So Beautiful Or So What
Paul Simon är Paul Simon oavsett sällskap
Bob Dylan för nybörjare 

Skivrecension: J.T. Lauritsen & The Buckshot Hunters

J.T. Lauritsen & The Buckshot Hunters

Blue Eyed Soul Vol 1

(Hunter Records)

CD HRCD012018

Vinyl HRLPO12018

(39 min)

Småputtrigt anses ofta negativt, men i fallet med de här norrmännen är det menat som en komplimang. De är mer tisdagskväll på altanen än fredagskväll på puben. Stilpoäng för avsaknad av gitarronani. Både Ian Fredrick Johannessen och Arnfinn Torrisen är återhållsamma. I täten finns Lauritsen med dragspel, Hammond och sin vänliga röst, som kan bli lite anonym i längden. Till hans fördel ska sägas att han inte lagt sig till med en ansträngt hes röst för att låta bluesigare.

Nu är det inte renlärig blues som spelas. Lite blues, lite cajun, lite country, lite Louisiana, lite Texas och en hel del Stax – kanske beroende på det snygga blåset som breddar ljudbilden.

För att återvända till det där med småputtrigt. När det ska rockas blir det stelbent och mindre intressant. Halvfartigt svängande Anything I Can Do (Gary Nicholson är en av låtskrivarna) och Back Pain Shuffle (gitarrsolo: Mike Zito) sitter utmärkt. Tolkningen av Toussaint McCalls Nothing Takes The Place Of You har fin orgel. Originalet från 1967 är förresten nästan på dagen lika ungt som Lauritsen.

För er som gillar den här sympatiska skivan kommer volym två innan året år slut.

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: J.T. Lauritsen & The Buckshot Hunters
Skivrecension: Sharon Jones & The Dap-Kings
Konsertrecension: Evil Emil & The King Kongo Cobras
Bokrecension: Jerry Lee Lewis: In His Own Words
Publicerades ursprungligen i Jefferson.

Skivrecension: Arctic Monkeys

Arctic Monkeys

Tranquility Base & Casino

(Domino/Playground)

Betyg: 4

Sheffieldbandet fick en stor och välförtjänt framgång både kommersiellt och kreativt med sitt femte album AM, i USA rentav deras största försälningsframgång hittills. Istället för att snabbt göra en skiva till med ungefär samma sound och räkna pengarna tog de en paus. När de nu kommer tillbaka är det med en lugnare samling låtar där gitarrerna får stå tillbaka för piano. Med det sagt har Four Out Of Five en rejält distad gitarr i förgrunden. Den låter som ett irriterat bi fångat i en burk. På annat håll finns sån där ploppig Brian Wilson-bas jag är så förtjust i.

Recensenterna har till viss del varit skeptiska och påpekat att det inte alls låter som bandets första och i många kretsar klassiska Whatever People Say I´m, That´s What I´m Not. Nej, det är klart det inte gör. Bandets låtskrivare Alex Turner hade då nyss - väldigt nyss - fyllt tjugo och skrev de låtarna när han fortfarande var tonåring. Nu är han 32. Det är inte allt för långsökt att han inte har samma perspektiv på livet längre. Det är heller inte långsökt att han kanske inte vill ägna hela sitt liv åt att göra samma skiva. Arctic Monkeys har rent av närmat sig Turners andra projekt The Last Shadow Puppets i ljudbild och tempo. Det innebär mer sextiotal och mer luft i ljudbilden.

Låtarna på Tranquility Base & Casino skrevs i Los Angeles där han numera bor. Det är väldigt långt från Sheffield. Är låtarna inte lika direkta och flåsiga som genombrottslåten I Bet You Look Good On The Dancefloor så är de, med lite tålamod, lika bra och går betydligt djupare. Mer lördagsmorgon än fredagskväll. Texterna ser på samtiden med en ironisk blick som också har hjärta och sorg när det behövs. 

Ändå - det låter typiskt Arctic Monkeys, även om det gör det på ett nytt sätt. Det är smart brittisk pop i exil, ett kliv framåt. Sökandet efter ett nytt uttryck. En vilja att utmana sig själv. Fler artister borde våga ta steget.

I´m so full of shite
I need to spend less time stood around in bars
Waffling on to strangers all about martial arts
And how much I respect them
- She Looks Like Fun

Läs mer om liknande:
Skivrecension: Arctic Monkeys - Suck It And See
Arctic Monkeys aktuella med nya skivan Humbug
Arctic Monkeys är nötknäckande bra
The Beach Boys för nybörjare

Skivrecension: Staffan Hellstrand

Staffan Hellstrand
Svaret På Allt
(Lovande Projekt/BEN)
Betyg: 3

Jimmy Och Klara ToR är en väldigt typisk Staffan Hellstrand-titel på en annars lite otypisk Staffan Hellstrand-skiva. Rösten, melodikänslan och de egna texterna känns igen, men denna gång är det piano som står i centrum snarare än de vanliga gitarrerna. Den dramatiska Inget Silver & Inget Guld inleder och stämningen lovar mycket som skivan sedan till stor del lyckas leva upp till. Svaret På Allt är en suggestiv upplevelse.

Pianot gör sällskap med sjuttiotalssyntar. Få instrument låter så vackert som sjuttiotalssyntar. Tänk Bowie i Berlin. Kanske är det en anledning till att Ossler dyker upp i mina tankar. Titelspåret är en rysare med bråkig trumpet spelad av Jon Rekdal. På annat håll finns snygga stråkar. Hellstrand spelar det mesta själv, men inte just stråkarna. Lisa Långbacka dyker också upp med sitt dragspel och Cajsa Siik sjunger på några låtar. Och Hellstrands skivan nummer sexton är en av hans mest vitala på länge. Inte illa.

Läs mer om liknande:

Växjö Visfestival med bland andra Staffan Hellstrand

Skivrecension: Ossler

Konsertrecension: Toni Holgersson

Konsertrecension: Sofia Karlsson

David Bowie för nybörjare

Skivrecension: Jack White

Jack White
Boarding House Reach
(XL Recording/Playground)
Betyg: 3

Jack Whites tredje soloskiva börjar ungefär som vi förväntar oss, även om ovanligt många syntar slåss med gitarren. Men sedan, tja, sedan låter det som om Jack White och musikerna haft väldigt kul i studion. Tydliga influenser från funk och hiphop hörs. Corporation hade suttit som en smäck på soundtracket till Shaft, trots avsaknad av wah-wah-pedal. På det som på vinylspråk kallas b-sida finns ett par spår som ärligt talat är mer roliga idéer än färdiga låtar, mer lekstuga än minnesvärda melodier. Everything You´ve Ever Learned är en sorts låt bara en mamma kan gilla. Den är bara strax över två minuter. Alltid något.

Boarding House Reach är - förvisso bitvis väldigt - rolig så länge den varar, men kommer förmodligen inte få någon framskjuten plats i Whites sammanlagda utgivning. Det sa recensenterna å andra sidan om Neil Youngs On The Beach också. Och nu är den ansedd som en klassiker. På Get In The Mindshaft är det snarare Whites Trans vi hamnat på.

Läs mer om liknande:

2012 gjorde Jack White årets skiva

Jack White live? Jo, tack!

The White Stripes tog farväl med dokumentär

Charlie Patton bjuder på tidsresa med stekt bacon

Skivrecension: Anna von Hausswolff

Anna von Hausswolff
Dead Magic
(Pomperipossa/Playground)
Betyg: 4

Anna von Hausswolff gör det inte enkelt för sig. Och varför skulle alla musiker följa minsta motstånds lag? Varför måste alla lalla på samma sätt? Huvudinstrumentet på Dead Magic är en dansk kyrkorgel. Första låten - av sammanlagt blott fem - The Truth, The Glow, The Fall vecklar långsamt ut sig under sina tolv minuter. Efter sådär fyra minuter får orgeln och Hausswolffs röst - röst - sällskap av bland annat trummor. Efter sådär åtta minuter försvinner trummorna och en gitarr som porlar som vatten dyker upp innan stjärnorna tänds över trollskogen. Rösten är sprucken nu, som om hon skrikit sig hes. Manisk.

Med den sortens smått obegripliga liknelser går det att fylla recensionen. Med det inte sagt att musiken är obegriplig, bara svår att sortera in i färdiga mallar. Och bara det är förstås anledning att tycka om den.

Förresten. Rösten. von Hausswolff har aldrig sjungit bättre eller mer utmanande. Det låter som om hon går igenom en väldigt dålig drogupplevelse. Kanske tråkigt för henne, men bra för oss. The Mysterious Vanishing Of Electra är en skärseld för rösten. I alla fall tills Ugly And Vengeful tar över med sina sexton minuter och är ännu skärseldigare. Där sjunger hon plötsligt med sin allra vackraste röst, längst ut på andra sidan av sin spännvidd, men rena och klara toner. I alla fall inledningsvis. Sedan övergår det i brötfest och långa solon från både gitarr och orgel. Här hörs det att producenten Randall Dunn även jobbat med Sunn O))).

Om den här skivan släppts i november hade jag inte vågat lyssna. Bättre skräckfilm för öronen var det längesedan jag hörde. Och om barnen inte kan sova ställer ni omslaget vid deras säng. God natt!

Läs mer om liknande:

Skivrecension: The Miraculous

Konsertrecension: Anna von Hausswolff

Hon gjorde en av årets bästa skivor 2012

Skivrecension: Yoko Ono/Plastic Ono Band

Skivrecension: Yoko Ono/Plastic Ono Band

Yoko Ono
Plastic Ono Band
(Apple/EMI)
Betyg: 4

Det finns två sorters "olyssningsbar" musik. En sort som är olyssningsbar för att den är dålig och en sort som är olyssningsbar för att den utmanar, låter olikt allt annat och inte är helt lätt att ta till sig eller att ta sig in i. Mycket av Yoko Onos musik tillhör den sistnämnda kategorin.

Hennes Plastic Ono Band-skiva spelades in samtidigt som John Lennons skiva med samma namn, nästan samma omslag och samma musiker. Lennon på gitarr (det är ibland svårt att höra var gitarren slutar och sången börjar), Klaus Voormann på bas och Ringo Starr på trummor. Musiken improviserades och sedan redigerades den med klipp och klistra-teknik. För övrigt samma metod som jazztrumpetaren Miles Davis använde på stilbildande In A Silent Way och Bitches Brew vid samma tid. Inspelningen tog några timmar en eftermiddag i oktober 1970, redigeringen ungefär två veckor. Ono gick mödosamt igenom de bitarna hon ville ha, de bitar som skulle utgöra den färdiga skivan.

Skivan närmar sig rockens oväsen med jazzens frihet och påminner, på till exempel Greenfield Morning I Pushed An Empty Baby Carriage All Over The City om vad det tyska bandet Can höll på med samtidigt. Och i likhet med dem var Ono så långt före sin tid att hon först nu börjar få uppskattning för sin musik. Greenfield Morning baserades förresten på en överbliven inspelning av George Harrison som spelar sitar. Titeln hämtades från Onos bok Grapefruit och handlar om hennes erfarenhet av ett flertal missfall.

På AOS, som till skillnad från resten av skivan spelades in live 1968, medverkar trumpetaren Ornette Coleman.

Det är inte musik som möts halvvägs eller bryr sig om att vara omtyckt. Det är musik som provocerar, sticker ut. Men det är också musik som drar in en och man har tålamod.

Delar av sångtekniken är inspirerad av traditionell japansk kabukiteater. Ono har förresten i andra sammanhang visat att hon kan sjunga, hon väljer bara att skrika.Att använda sin röst som ett instrument i mängden. Det är förmodligen roligare.

En sak till. Skivan är inte aktuell på något sätt, senast den kom i nyutgåva var 2016 när den släpptes med några nya bonusspår. Jag ville skriva om den bara för att den är en så häftig upplevelse. Och kanske för att Ono fyllde 85 i februari. Min CD-utgåva innehåller bland annat den närmare sjutton minuter långa bonusspåret The South Wind som, till och med i det här sammanhanget, är en märklig upplevelse. Respekt.

Läs mer om liknande:

Yoko Ono skriker sig rakt ut i evigheten

George Harrison 75 år

Can kunde svänga

Ken Burns serie om jazz bör upplevas

Skivrecension: Sharon Jones & The Dap-Kings

Sharon Jones & The Dap-Kings

Soul Of A Woman

(Daptone Records/Border)

Betyg: 4

I dokumentären Miss Sharon Jones! från 2015 får vi följa sångaren Sharon Jones när hon får en cancerdiagnos och sedan följer vi henne genom behandling, både medicinskt och mentalt, och hur hon och musikerna i The Dap-Kings försöker få sin vardag med räkningar och familj att gå ihop med Sharons sjukdom. I slutet av filmen blir hon friskförklarad. Men sedan kom cancern tillbaka och Sharon gick bort i december 2016, sextio år gammal.
Soul Of A Woman släpptes nästan ett år senare, i november förra året. Skivan innehåller den soul som Jones och bandet bemästrade till fulländning, den sortens svängiga och köttiga soul som skivbolagen Stax och Motown sysslade med i skarven mellan sextio- och sjuttiotal. Soul som är omöjlig att stå still till och som kort sagt svänger på ett oemotståndligt sätt, framfört av musiker som vet hur ett blåsarrangemang ska framföras. Kort sagt, skruvar du upp ljudet är du på bästa festen i stan.

Trots omständigheterna Soul Of A Woman gjordes under börjar skivan nämligen lika livsbejakande som vi är vana vid när det står Sharon Jones & The Dap-Kings på omslaget. Under skivans sammanlagt 35 minuter övergår det sedan i en mer eftertänksam upplevelse efterhand som insikten sjunker in. Musikerna, som spelade tillsammans i femton år både på skiva och scen, visste att det var den sista skivan de gjorde tillsammans. Come And Be A Winner övergår i Rumours och Searching (For A New Day) ("where did all the good times go?"). Skivans sista låt heter Call On God, en ren gospelsång. En kärlekshyllning till gud. Kampen är över och förlorad. Bara en väg återstår. Och även en ateist berörs av den sången.

(I höstas förlorade skivbolaget Daptone även sitt andra stora namn Charles Bradley till samma sjukdom. Det är två tunga förluster för soulälskare världen över.)

Läs mer om liknande:

Skivrecension: Saun & Starr

Motown fyllde 50 år 2009 

Skivrecension: Mavis Staples

35 Soulklassiker 1970-75

Skivrecension: Nicolai Dunger

Nicolai Dunger

Arkebusering Av Egot

(Hi-hat Music/Border)

Betyg: 4 

Det är inte alltid helt enkelt att hålla koll på piteåsonen Nicolai Dunger. Ibland upptäcker jag att han släppt en skiva jag helt missat för ett år sedan, ibland flera år. Arkebusering Av Egot kom så sent som i september och är alltså inte ens ett halvår gammal. Det är hans ungefär sjuttonde skiva som soloartist och den tredje på svenska. Den andra på svenska med egna texter (den första på svenska innehöll tonsatta dikter av Edith Södergran).

Arkebusering Av Egot är en relativt enkel och följsam skiva. Lite viston, lite jazzackord och Dunger själv har sagt att Amerika i hans öron låter som något som skulle kunna ligga på Svensktoppen. För att vara en skiva av Dunger är det kanske mer Svensktoppen än till exempel hans gökursprojekt A Taste Of Ra, som å andra sidan inte riskerar att misstas för något som spelas på kommersiell radio.  

De tio låtar som utgör den trettiotvå minuter långa skivan möts av en Dunger som i alla fall skrivit ovanligt raka texter. Kanske även ovanligt personliga. Eller möjligtvis blir det bara mer påtagligt när han sjunger på svenska. Texterna hamnar också mer i centrum när arrangemangen är så sparsmakade. Mammans bortgång blir något av ett tema, inte minst i den korta - och nästan skissartade - gripande Mamma Går Igen.

Dunger blev dessutom pappa för första gången, femtio år gammal, strax innan inspelningen. Kanske inte en slump att han gör en så naken skiva just nu.

Mer om liknande: 

Ett gammalt inlägg om Nicolai Dunger som innehåller gratis faktafel

2008 gjorde Nicolai Dunger en av årets bästa skivor

Här fyndade jag The Vinyl Triology (tyvärr på CD, men ändå)

Ossler är en annan svensk artist fler borde upptäcka

Skivrecension: Bo Sundström

Bo Sundström
Mitt Dumma Jag - Svensk Jazz
(Columbia/Sony)
Betyg: 3

Egentligen är det märkligt att Bo Sundström - till vardags sångare i Bo Kaspers Orkester - inte redan gjort en skiva med lågmäld jazz för dygnets  blåaste och ensammaste timmar, gärna med regn mot rutan. Kanske sista låten innan stängning i en bar med utsikt över en regnig trottoar. Eller ännu hellre för en ensam kväll på balkongen en sommar med utsikt över hustaken.

Nu har Sundström gjort ett gäng översättning av amerikanska jazzlåtar (och Gotlands Lars Gullin) och spelat in med ett litet band - bland annat några av de musiker Bo Kaspers Orkester brukar förstärkas med på turné - och gjort en sympatisk skiva med de för Sundström typiskt vassa texterna som blandar vardagsdetaljer och humor med stor tragedi mitt i vanligheten. Det går att ana en separation, men det kan vara jag som läser in tidningarnas rapporterande om hans privatliv. Och det har jag väl egentligen inte med att göra. Det finns också funderingar kring att bli äldre, om hur snabbt allting går. Musiken är oftast mjuk och följsam, rökig.

Tom Waits fina All The World Is Green blev Allt Är Som Förut redan med BKO på deras album Vilka Tror Vi Att Vi Är, men är mer sorgsen i den här versionen. Vi får också bland andra Nat King Cole och Bill Evans, som i Sverige väl är mest känd för sitt samarbete med Monica Zetterlund. På tal om det blir det en tolkning av Monicas Vals, som sjungs av bland andra just henne. Och förstås med text av Beppe Wolgers.

Vad vet du om kärlek/ Om feber som aldrig verkar gå ner/När det gör ont för varje par du ser/Vad vet du om kärlek?

- Vad Vet Du Om Kärlek

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Bo Kaspers Orkester

Svensk jazz för nybörjare

Konsertrecension: Svante Thuresson & Claes Crona Trio

Ken Burns dokumentärserie om jazzhistoria är en modern klassiker

Skivrecension: First Aid Kit - Ruins

First Aid Kit
Ruins
(Columbia/Sony)
Betyg: 4

Det har gått fyra år sedan First Aid Kits förra album Stay Gold. Liten sammanfattning: Lång turné, stora framgångar, tecken på utbrändhet, tårar, separation, mer tårar, ledighet, identitetssökande, några förmodligen välbehövliga månader ifrån varandra, körkort och ljus i slutet av tunneln. Vi kan kalla det livet. Och nu är de tillbaka med en skiva som på något sätt sammanfattar allt detta. Som vanligt med lysande låtar och strålande stämsång. Denna gång med lite ruffigare ljudbild med båda elgitarr och även i övrigt större arrangemang. Producenten Tucker Martine (My Morning Jacket) är också ny, även om de velat samarbeta länge. Både Glenn Cotche från Wilco och Peter Buck från R.E.M. gästar.

Och texter som känns mer som att de handlar mer om deras egna erfarenheter och lite mindre om vad de hört andra sjunga. Kanske inte en slump att omslaget går i svartvitt snarare än Stay Golds färggladare toner.

Vad som känns igen är hur jäkla bra det är. Och här är det lockande att börja rabbla låttitlar. Singlarna It´s A Shame och Fireworks (stråkarna!) finns förstås här, höstens You Are The Problem Here gör det tyvärr inte. Kanske hade den inte riktigt passat in i stämning och atmosfär med sin ilska och bitande taggtrådsgitarr, men den höll definitivt måttet kvalitetsmässigt. Postcards hade platsat på nästan vilken som helst av Dolly Partons sjuttiotalsskivor.

Om det är en klyscha att lidande leder till stor konst har First Aid Kit ändå just bekräftat den. Mer njutbara ruiner än de här blir det svårt att hitta vintern 2018. 

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: First Aid Kit

Årets skivor 2012

Skivrecension: Wilco - Schmilco

Skivrecension: Dolly Parton - Coat Of Many Colors

Skivrecension: Europe - Walk The Earth

Europe
Walk The Earth
(Hell & Back/ADA/Warner)
Betyg: 4

Det är inte nödvändigtvis en bra idé att gå tillbaka och lyssna på en artist man gillade innan man fyllde tvåsiffrigt.

Europe hade kunnat göra det enkelt för sig. När de återförenades efter millennieskiftet och gjorde sin första skiva på över tio år var åttiotalet trendigt igen. Det hade varit enkelt att återskapa sitt sound från hits som The Final Countdown och Carrie. Det hade kunnat resultera i ett rejält och snabbt tjong på banken. Istället gjorde de en mörkare och hårdare skiva, snarare baserat på sitt andra album Wings Of Tomorrow från 1984. Mer sjuttio- än åttiotal, mer Deep Purple än Bon Jovi.

Så här i efterhand ska också sägas att de båda storsäljarna The Final Countdown och Out Of This World är två av deras mindre intressanta skivor. Produktionen har inte åldrats helt klockrent, även om det går att förstå att de tog chansen att bli popstjärnor när de fick den. Det unnar jag dem, även om det var en kortsiktig plan som resulterade i att gitarristen John Norum hoppade av när gitarren mixades lägre och synten högre. Och sedan en rejäl skatteskuld som kanske mer än något annat knäckte dem.

På återkomsten med den talande titeln Start From The Dark 2004 var det därför inte ett band som ville håva in på gamla framgångar. Det var ett band som ville bygga långsiktigt utan att jaga radiohits. Som såg framåt. Medlemmarna hade också passerat fyrtio och var väl dessutom för gamla för att vara tonårsidoler. Det går rent av att säga att det här var den egentliga uppföljaren till Wings Of Tomorrow, den uppföljare de försökte göra redan med Prisoners In Paradise 1991. Men då var det mot skivbolagets vilja ("vi vill ha mer hits! En ny The Final Countdown!" och bandet orkade inte stå emot de kommersiella kraven. Skivan blev en kreativ kompromiss och ett relativt - ställt mot de krav och förväntningar som fanns - kommersiellt misslyckande. 

Med förra årets Walk The Earth har Europe gjort fler skivor efter återföreningen än de gjorde före. De har inte haft några fler hits i klass med de de fick på åttiotalet, men de säljer stabila mängder album och turnerar regelbundet inför en stor och trogen publik. Efter återkomsten har de nu gjort sju skivor med hårdrock placerad i nuet med inspiration från sjuttiotalet. Synten har tacksamt nog oftast bytts ut mot orgel och piano. De har blivit ett albumband, inte ett singelband - även om de flesta förmodligen ser dem som en one hit wonder från åttiotalet. Å andra sidan; att vara en one hit wonder är en hit mer än de flesta band lyckas med.

Walk The Earth är deras kanske jämnaste album i karriären. De tio låtarna håller hela vägen. Inga dippar, få transportsträckor. När jag lyssnade på dem i min barndom tror jag inte riktigt jag förstod hur bra låtskrivare Joey Tempest verkligen är. Eller hur bra sångare han är. Och han är bättre nu än på åttiotalet. Hur mycket han utvecklats som textförfattare kan bli ett eget inlägg. Men så har han bott i England i många år och har en engelsk fru.

Tempest ligger bakom samtliga låtar, främst tillsammans med John Norum eller keyboardisten Mic Michaeli. Skivans producent Dave Cobb står också, tillsammans med några andra icke-bandmedlemmar, med som låtskrivare. På tal om Cobb låter skivan underbart luftig och varm, särskilt i ett par hyfsade högtalare.

Walk The Earth är ett album av ett band som uppenbarligen känner sig tryggt, vet vad de vill och har hörbart kul tillsammans, fria från krav på att tilltala topplistor. För de har ju, lite otippat, blivit ett stort band igen i skymundan.  När deras andra album efter återföreningen döptes till Secret Society var det inte en slump. På Spotify spelas de mer än 2 500 000 gånger per månad. Det är mer än förmodligen mer namnkunniga artister som Alice Cooper och Mötley Crüe. Det säger något, även om det är svårt att säga exakt vad.

Av alla band jag lyssnade på i slutet av åttiotalet och klumpade ihop under namnet hårdrock (eller möjligtvis hård rock, var gränsen går? fråga inte) var det minst sagt otippat att Europe skulle vara ett av de - väldigt få - som skulle göra så här bra musik trettio år senare. Och då inte bara på ett "jag tycker om dem för jag minns dem från min barndom"-sätt utan på riktigt. Europe har, frånsett namnet och medlemmarna, nästan inget alls att göra med det band som fick mig att hoppa upp och ner på åttiotalet.

Inledande titelspåret lägger ribban högt, The Siege låter med sin arabiska slinga som om den kan komma från Led Zeppelins Physical Graffiti och Kingdom Come håller den uppe. Och så fortsätter det. Rekommenderas. Är ni riktigt snälla får ni rent av veta vad som hände ute i rymden på vägen till Venus.

Läs mer om liknande:
Led Zeppelin för nybörjare
Boktips: Mötley Crüe - The Dirt
Artikel: Gitarrklinik med Kee Marcello
Hårdrock för nybörjare

Skivrecension: Neil Young + Promise Of The Real

Neil Young + Promise Of The Real
The Visitor
(Reprise/Warner)
Betyg: 3

Sommaren 2015 släppte Neil Young albumet The Monsanto Years med kompgruppen Promise Of The Real och gav sig ut på en bejublad turné. Turnén nådde Dalhalla för en rejäl stunds gåshud i Sverige förra sommaren och resulterade också i liveskivan Earth.

Nu är det dags för studioalbum nummer två från samarbetet. Det är något mer akustiskt och luftigt än den överlag brötiga The Monsanto Years, Almost Always innehåller halva riffet från klassikern Unknown Legend, men det finns bröt här också för folk som gillar den sidan.

För att jämföra med två tidigare skivor blandas Harvest Moon och Ragged Glory även om The Visitor är en något mer ojämn resa rent kvalitetsmässigt. Texterna handlar - kanske ofrånkomligt - om det nuvarande politiska läget i USA. Already Great är en kommentar till den slogan som lovade att göra America great again.

Young hade som vanligt tjänat på att putsa lite på några låtar, men här finns också några nya favoriter, bland annat över åtta minuter långa Carnival. Och för er fans som inte gillar det här släppet kommer det säkert något nytt om några månader. Om inget annat går det att lyssna gratis på hans enorma arkiv fram till sommaren. Och går ni in där kommer det vara sommar fortare än kvickt. Glöm inte dricka regelbundet.

Läs mer om liknande:

Skivrecension: Hitchhicker
Skivrecension: Peace Trail
Skivrecension: The Monsanto Years
Skivrecension: Bluenote Café

Skivrecension: Anna Ternheim - All The Way To Rio

Anna Ternheim
All The Way To Rio
(Only Records Ternheim AB/Universal)
Betyg: 4

Den stora överraskningen är att All The Way To Rio kommer mindre än två år efter For The Young. Anna Ternheim är inte känd för att jobba snabbt. Hon väntar på inspirationen - på rätt låtar - och har i intervjuer berättat att hon ofta trott att det är slut nu, att det är dags att göra något annat. Skaffa det som i brist på bättre ord kan kallas "ett riktigt jobb". Men så kommer låtarna.

Om de båda föregångarna The Night Visitor och For The Young varit lågmälda och haft en genomgående atmosfär känns All The Way To Rio mer som en samling låtar, om än med hennes sedvanliga melankoli och melodispråk. Och inget fel med det. Skivan är också föredömligt kort. Åtta låtar på 35 minuter. Det ger poäng. Antalet skivor som är två låtar för korta är betydligt fler än de som håller på för länge.

Låtarna har förresten legat på Ternheims dator i en handfull år utan att hon fick alla bitarna att falla på plats, trots att hon åkte till just Rio för att se om det fanns några låtar att hitta där. Det var först när hon fick se bilder av fotokonstnären Jacob Felländer det lossnade. Bilderna föreställde bergsmassiv. Om det nu förklarar något.

Läs mer om liknande:
Skivrecension: For The Young
Konsertrecension: Anna Ternheim 

Skivrecension: The Night Visitor 

Konsertrecension: First Aid Kit

Skivrecension: Neil Young - Hitchhiker

Neil Young
Hitchhiker
(Reprise/Warner)
Betyg: 3

På sjuttiotalet gjorde Neil Young åtta skivor under eget namn, en med Stephen Stills och två med Crosby, Stills, Nash & Young. Plus några liveskivor och ett soundtrack. Och med att Neil Young gjorde menas egentligen gav ut. För han gjorde ytterligare - minst - en handfull skivor som inte gavs ut. En av dem ges i alla fall ut nu.

Av de tio låtarna som klockar in på strax över halvtimmen har de flesta getts ut på andra skivor och i andra versioner. Tre av dem hamnade på Rust Never Sleeps 1979. Titelspåret gavs ut med en nyskriven vers på Le Noise 2010. De två låtarna som förblivit outgivna, Hawaii och Give Me Strenght, tillhör inte höjdpunkterna. 

Det är intressant att få låtarna i sitt rätta sammanhang i vad som är alternativa versioner (även om de alltså egentligen är originalversionerna), i huvudsak framförda med bara sång och gitarr under en enda rusig natt, mer eller mindre i realtid. Producenten och trätobrodern David Briggs mixade direkt under inspelningen.

Anledningen till att Hitchhiker inte gavs ut 1976 var, påstås det, att Young tyckte han var för hög, stenad och allmänt full under inspelningen. Som om det någonsin hindrat honom. Hans tillstånd är inget som stör, i alla fall inte oss rutinerade passiva knarkare. Finns det något tillfälle under sjuttiotalet när Young inte var hög under en inspelning? Det kan också vara så att skivbolaget hörde ännu en skiva som inte var lika trevlig och välkammad som storsäljaren Harvest. Om de bara visste vad de gett sig in på. 

Läs mer om liknande:

Skivrecension: Peace Trail
Skivrecension: The Monsanto Years
Skivrecension: Bluenote Café
Skivrecension: Le Noise är också en sentida favorit

Skivrecension: David Rawlings

David Rawlings
Poor David´s Almanack
(Acony/Border)
Betyg: 4

För nytillkomna läsare kanske det är bäst att börja med en liten sammanfattning. Paret Gillian Welch och David Rawlings har gjort sex skivor under namnet Gillian Welch och två under namnet Dave Rawling´s Machine. Men nu är maskinen borta och Dave har blivit David. När de kallar sig Gillian Welch står David strax bakom Gillian, när de kallar sig David står Gillian strax bakom David. Rent musikaliskt är skillnaden ändå hårfin. Arrangemangen är lite större på Dave och Davids skivor, lite fler musiker medverkar. Men av de tre skivor som paret inte gett ut som Gillian Welch är det den här som låter mest Gillian Welch. Frågor på detta?

Det tar inte många sekunder i första låten Midnight Train innan Gillians stämsång dyker upp. Och i Cumberland Gap sjunger de varannan vers och backas upp av både trummor, orgel, bas och elgitarr. Som alltid låter allting självklart, enkelt och otvunget. Men så är de också irriterande musikaliska. Ain´t it easy when you know how?  

För oss som redan förälskat oss i duons blandning av country, gospel, blues och amerikansk folkmusik är Poor David´s Almanack ett perfekt ljudspår att möta säsongens första gulnande löv, långa promenader och allt tidigare kvällar med. Tack och på återhörande.

Läs mer om liknande:

Skivrecension: Gillian Welch

Skivrecension: Dave Rawlings Machine - Nashville Obsolete
Gillian Welch sveper fram långsamt
Emmylou Harris skapar gåshud

Skivrecension: Hurray For The Riff Raff

Hurray For The Riff Raff
The Navigator
(ATO Records/Border)
Betyg: 4

Alynda Segarra växte upp i Bronx i New York och bor nu i New Orleans. New York är en kulturell smältdegel, New Orleans en annan. Inte helt oväntat att hennes musik innehåller influenser från fler håll än det går att räkna. Lägg dessutom till att hennes föräldrar härstammar från Puerto Rico. Bland de mest framträdande influenserna hörs folkmusik, blues och doo-wop. Det här är sjätte albumet på tio år och det är något av ett temaalbum om USA. Inte ett helt lätt ämne. Det gör också att det går att hitta nya infallsvinklar och tolkningsmöjligheter. First they stole our language, then they stole our names, then they stole the things that brought our fame, sjunger Segarra i Rican Beach - en av höjdpunkterna både musikaliskt och textmässigt. När hon sedan lägger till I may never see you again kan det vara riktigt mot en vän eller älskare lika gärna som ett USA som inte finns längre. Och med det sagt skrevs låten innan det gick som det gick. Texterna är skrivna så att det går att se sin egen kamp i texterna. Personligt, men inte privat. Med det inte sagt att Segarra inte vet vad varenda ord betyder för henne.

Läs mer om liknande:

Skivrecension: Rhiannon Giddens - Freedom Highway

Skivrecension: Gillian Welch - Boots No 1 - The Official Revival Bootleg

TV-serien Treme utspelar sig i New Orleans

Skivrecension: The Band - The Band