Can kunde svänga, tysk funk regerar

Det finns en musikstil som kallas krautrock. Det var engelska musikjournalister som kom på att det var ett kul namn på tysk musik, för de äter mycket sauerkraut i Tyskland. Men jag har aldrig hört någon (inte ens någon från England) kalla fransk musik för frogrock. Det kan bero på att ingen utanför Frankrike lyssnar på fransk musik frivilligt. Jag har heller aldrig hört någon kalla engelsk musik för sausagerock.

De mest kända krautrockarna är Kraftwerk, med klassiker som Autobahn, Radio-Activity, The Robots och The Model. Kraftwerk kallas ibland för den elektroniska musikens svar på The Beatles. Deras myt har vuxit fritt de senaste åren, främst via bandets frånvaro. Tre album de senaste trettio åren och ett fåtal kortare turnéer är allt. Lägg till detta två frontfigurer, varav den ena numera avhoppad, som springer så fort en kamera är i närheten.

Ett band som kom fram samtidigt med Kraftwerk i början av sjuttiotalet var Can. Deras fjärde skiva (andra studioskivan) släpptes 1971, heter Tago Mago och låter bitvis som om fyra tyskar bor i en öde stuga mitt ute i en djup skog, har fri tillgång till droger och aldrig har hört någon annan musik än sin egen. Ibland dyker Yoko Ono upp och sjunger lite. Och det är förmodligen ungefär så det gick till, förutom det där med Yoko. Sångaren hette i själva verket Damo Suzuki. Det är en blandning av progressiv rock, frijazz, elektronica, avantgarde och funk.

Låtarna heter saker som Mushroom (troligt), Halleluhwah (arton och en halv minut av nästan hypnotisk rytm), Aumgn (sjutton och en halv minut tokskog) och Bring Me Coffee Or Tea. De sju låtarna klockar in på 73 minuter och medlemmarna Holger Csukay, Michael Karoli, Jaki Liebezeit, Irmin Schmidt och Damo Suzuki står samtliga som kompositörer. Delar av skivan består av i hemlighet inspelade improvisationer. Holger Csukay redigerade sedan dessa jam till strukturerade låtar. Skivan har beskrivits som deras mest extrema, och det är begripligt. Det var ursprungligen en dubbel-lp där första skivan var tänkt att vara traditionell medan andra skivan skulle vara experimentell. Men redan den traditionella skivan låter mer experimentell än de flesta bands experimentella skivor. Samtidigt svänger det på ett självklart sätt som gör det svårt att sitta still. I sanningen en mäktig upplevelse.

Lyssna, undra, njut.