Konsertrecension: Commando M Pigg

Commando M Pigg 
Plats: Kafe De Luxe. 
Tid: Lördagen den 21 maj. 
Längd: 70 minuter. 
Publik: Ett femtiotal.
Bäst: Låtarna, attityden och atmosfären.

I den ganska smala kategorin svenska postpunkband delvis döpta efter Disneyfigurer har vi kommit fram till Commando M Pigg. De gjorde fyra skivor med snärtigt skramlig pop under första halvan av åttiotalet, fortsatte sedan som Commando på engelska under andra halvan av åttiotalet och turnerade i både Europa och USA. De återkom med skivan När De Dumma Har Fest, mestadels på svenska, förra året. Och med Pigg återinstallerad i namnet. Postpunk, undrar någon. Förenklat musik med punkens energi och attityd, men av folk som kan spela. I Tyskland jämfördes de med The Pretenders. Även låthantverket är genomgående ypperligt. Det är också uppenbart att de har kul, även om de kanske inte studsar runt. Men så är de fem stycken på ganska liten yta.

De är ett lite i hemlighet namnkunnigt band. Gitarristen Peter Puders har bland annat spelat med Imperiet, Thåström, Ulf Lundell, Kajsa & Malena och Ulf Dageby. Men om vi börjar från början. Basisten och låtskrivaren Anders Karlmark kände sångerskan Eva Sonesson via ett städjobb på SJ. Innan dess hade Anders och trummisen Svante Svegert, numera journalist, bildat bandet i ett hippiekollektiv i Stockholm sommaren 1980. Två år senare kom gitarristen Puders från Lund. Svegert är ersatt av Johannes Nordell och Gunnar Frick breddar med gitarr och orgel. Frick har spelat med fler än de flesta, men var ganska nyligen i Växjö bakom Kikki Danielsson.

I centrum står ändå onekligen Sonesson, med en pondus i rösten som uttrycker samma ilska, värme och smärta som Patti Smith. Texterna handlar bland annat om rasism, konsumtionshysteri och samtiden på ett sätt som aldrig blir övertydligt. När Sonesson inte sjunger dansar hon, hopplöst och hoppfullt förlorad i musiken. Mot slutet av konserten, när publiken äter ur piggens hand, ler hon och verkar uppriktigt rörd. Publiken kommer igång i samma takt som bandet.

Suggestiva Hurry Up har verser på svenska och refräng på engelska och är en av kvällens höjdpunkter. Dom Som Slår Läger är tung Joy Division-disco. Mina Ögon Ser För Djupt har en monotont drivande basgång. Vill inte vara gäst när de dumma har fest, sjunger Sonesson i När De Dumma Har Fest, som blir första extranummer.

När Commando M Pigg har fest vill alla till slut stå längst fram, dansa och jubla. Och när sista låten Kemal nästan skenar bortom kontroll vill man att det ska fortsätta hela natten.

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Kikki Danielsson

Patti Smiths väg till Polarpriset 

Joy Division för nybörjare

Ovanligt korkade namn på musikstilar

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Margo Price - Midwest Farmer´s Daughter

Margo Price
Midwest Farmer´s Daughters
(Third Man/Border)
Betyg: 4

Margo Price bor i Nashville och hennes debut spelades in i Sunstudion i Memphis. Den gick rakt in som tia på Billboards countrylista. Dessutom är allt utgivet på Third Man Records, Jack Whites skivbolag. So far so många musikhistoriska hipsterpoäng. Skivan blandar gammaldags country med en rockigare variant. I mina öron låter kanske det sistnämnda snäppet vassare. I den kategorin finns bland annat Tennessee Song med ett stampigt komp som driver låten framåt. Visst är det country, men knappast den sorten som vanligtvis dominerar listorna. Four Years Of Chances drivs framåt av orgel och låter som en borttappad klassiker från sent sextiotal. Det är ny country av en ung låtskrivare som inte vill låta som hon är uppväxt med Idol och välkoreograferade managers som vill maximera så länge det varar. På tal om managers - hon berättar om en suspekt sådan som la något i hennes drink i This Town Gets Around. Albumets titel är dels ett citat från The Beach Boys klassiker från California Girls, men också - och i sammanhanget mer relevant - ett lyft på hatten i riktning mot Loretta Lynns Coal Miner´s Daughter (som förstås White också jobbat med). 

Since You Put Me Down är en traditionell men nyskriven countrylåt som visar att Price både kan traditionen, både vad gäller musiken och branschen, och är mån om att inte falla för de vanliga fällorna. Margo Price kan visa sig vara en del av den framtid countryn har gjort sitt bästa för att kasta bort. Och då har jag inte ens nämnt hennes röst. Den får ni upptäcka själva.

Läs mer om liknande:

Skivrecension: Loretta Lynn - Full Circle

Country för nybörjare

The Beach Boys för nybörjare

Jack White & The Peacocks är kärlek

The Beach Boys för nybörjare

När man pratar om sextiotalets popmusik pratar man ofta om kampen mellan The Beatles och The Rolling Stones. Det är egentligen en missuppfattning eftersom Stones alltid låg minst ett steg efter sin Liverpoolnemesis. Den riktiga kampen, den kreativa, stod mellan The Beatles och The Beach Boys. Alla med lite koll på sextiotalet vet att Sergeant Pepper´s Lonely Hearts Club Band var ett svar på Pet Sounds. Den fyller förresten femtio nu i dagarna. Brian Wilson tycktes däremot aldrig ha den naturliga rockstjärne-fuck you-grejen som Lennon och Jagger lärde sig posera med. Men musiken? Jäklar. Under den stomatolleende ytan är bandet ett av musikhistoriens mest dramatiskt lagda band. Bröderna Brian, Dennis och Carl Wilson plågades av en halvgalen pappa och påverkades på olika sätt. Brian blev extremt konflikträdd, flydde in i droger och led av psykiska problem, Dennis flydde in i droger, hade ett okontrollerat bekräftelsebehov och var kompis med Charles Manson. Här är en snabbguide till några av The Beach Boys och ledaren Brian Wilsons största stunder.

The Beach Boys Today! (1965)

I december -64 hade den labila Brian Wilson ett sammanbrott och bestämde sig för att sluta turnéra. Istället skulle han fokusera sig på att skriva, arrangera och producera. Trots att bandet redan innan fått ihop en handfull låtklassiker var Today! deras första album som var ett album och inte några singlar kompletterade med utfyllnad. Här finns förvisso hitsen Do You Wanna Dance, When I Grow (Up To Be A Man) och Dance, Dance, Dance. Men det var balladerna på albumets andra sida som verkligen pekade framåt. Please Let Me Wonder, Kiss Me Baby och She Knows Me To Well pekar framåt både till form och innehåll. Här finns också Help Me, Ronda som senare skulle släppas som singel i något annorlunda form och bli en stor hit. Detta var förresten bandets sjunde skiva på tre år. Inte konstigt att Wilson tyckte det var skönt att slippa turnéra.

Pet Sounds (1966)

1966 lät Pet Sounds som om den kom från en annan planet och det gör den fortfarande. Det är förmodligen en snällare och vackrare planet än den vi har nu, men det finns egentligen inget att jämföra med. Brian hade utvecklat ett eget sätt att arrangera instrument. Om man låter tre instrument spela samma melodi blir det ett ljud som ingen hört innan. Rock´n´roll Mozart, har någon sagt. Quiet please, take 82! Det krävde tålamod från studiemusikerna (de andra strandpojkarna var på turné) och Brian visste exakt hur han ville ha det. Det här är, mig veterligen, den enda popskiva som fått en egen CD-box. Egentligen vill jag inte nämna någon enskild låt utan att nämna alla, men God Only Knows. Vackrare än så har popmusik aldrig låtit, lillebror Carl Wilsons sångröst är som bomull. Paul McCartney håller med. Bara att inleda en kärlekslåt med raden I may not always love you tyder på att man vill skapa något nytt. Jämför gärna Carls änglalika falsett med Brians betydligt mer plågade i de hjärtskärande I Just Wasn´t Made For These Times och avslutande Caroline, No. Det här är en skiva som erbjuder det allra bästa både låtskrivarmässigt, arrangemangsmässigt, sångmässigt och tja... Det är, kort sagt, en jäkligt bra skiva. Om Wilson pensionerat sig hade legenden varit perfekt. Månaden efter skivan släpptes fyllde han 24.

Sunflower (1970)

Efter Pet Sounds tappade Brian styrfart. Bandet gick från att vara en man med marionetter till att vara ett band i ordets rätta bemärkelse. När Sunflower gavs ut var The Beach Boys hopplöst ute, och detta var deras dittills a: största flopp och b: bästa skiva efter Pet Sounds. Dennis Wilson, som aldrig var någon bra trummis, hade något oväntat börjat skriva väldigt bra låtar. Här bidrar han med bl a It´s About Time och Slip On Through som visar att bandet kan rocka och Forever som är en av deras vackraste ballader. Brian visar med This Whole World att han fortfarande vet var skåpet ska stå, i alla fall ibland. Bruce Johnston, som kom med i bandet -65 som Brians turnéersättare bidrar med vackra Tears In The Morning och gör tillsammans med Brian Deirdre. Carl Wilson sjunger Our Sweet Love med sin vackra falsett. Även om man kan ifrågasätta att Add Some Music To Your Day och Cool, Cool Water blev singlar är den enda riktiga plumpen i protokollet At My Window. Sunflower är vad man brukar kalla ett borttappat mästerverk. Missa inte.

Surf´s Up (1971)

Många fans håller den här skivan som sin favorit efter Pet Sounds. Å ena sidan är topparna höga, men den är inte lika jämn som Sunflower. Long Promised Road, Disney Girls (1957), Feel Flows, ´Til I Die och Surf´s Up är samtliga mer eller mindre oantastliga. Den här skivan innebar något av en kommersiell nytändning för bandet och blev deras första topp 40-hit sedan 1967. Det berodde i alla fall inte på Mike Loves horribla Student Demonstration Time. Många av de element som kännetecknar bandets mer kända tidiga låtar är nu borta och om man gör ett blindtest på Sunflower eller Surf´s Up är det inte lätt att höra vilka det är. Skivans avslutande Surf´s Up var ytterligare en outgiven låt från SMiLE-projektet som plockades fram. Men det kan vi återkomma till.

I Just Wasn´t Made For These Times (1995)

Producenten och musikern Don Was gjorde en lyckad dokumentär (med samma namn som filmen) om en man som just då var på väg att landa igen som nygift efter att mest ha ätit, druckit, stoppat i sig droger och legat i sängen under stora delar av sitt vuxna liv. Musiken och produktion kanske är lite torr, men låtvalet är utmärkt. Det fokuserar på några av Wilson mindre kända låtar, några av dem förmodligen hans favoriter. Som beundrare av hans musik är det svårt att inte bli berörd när mannen som varit till helvetet och kommit tillbaka sitter vid pianot med sina döttrar i kören och sjunger Do It Again med ett leende i ansiktet. Den vackra Meant For You, This Whole World och ´Til I Die visar bredden i hans katalog. Här finns också bra versioner av Love And Mercy och Melt Away som är avgjort bättre än sina tyvärr hemskt producerade originalversioner från åttiotalet. Här finns en gåshudsdemo från 1976 av Still I Dream Of It. Dokumentären kan vara svår att få tag på, men är värd att ses. Brian både skrämmer slag på en och skapar skratt.

SMiLE (2004)

Inspelningen av den här skivan inleddes redan 1966 men gick vilse i allt större mentala problem. När den där skivan om Sergeant Pepper släpptes gav Brian upp med orden de hann före. Sedan växte myten om det outgivna mästerverket och ingen trodde längre på allvar att de någonsin skulle få höra skivan. Inspelningarna (oavslutade) cirkulerade på bootlegs och några av låtarna gavs ut på Beach Boys-skivor under sent sextio- och tidigt sjuttiotal. I början av 2000-talet började Brian något oväntat turnéra igen. Hans scenskräck var påtaglig, men hans mentala problem var under kontroll och han tom log ibland. 2004 kom SMiLE till slut i nyinspelning, utgiven under namnet Brian Wilson. Och, hör och häpna, den var så bra som alla trott. Här fanns de - Good Vibrations (släppt på singel 1966 och redan geniförklarad), Heroes & Villains (släppt på singel 1967), Wonderful, Surf´s Up och Cabin Essence. Skivan är upplagd mer som ett klassiskt verk i satser snarare än som en regelrätt popskiva med låtar och är olik allt man tidigare hört. Hur många låtskrivare och arrangörer kan sägas vara före sin tid - trots 37 års försening? 2011 släpptes The Smile Sessions, The Beach Boys återskapade originalversion. Men ingen vet förstås om det är den versionen med de fragmenten som Brian hade tänkt släppa när det nästan begav sig.

En Best Of (årligen)
Få band har best of-förpackats så många gånger som The Beach Boys. Inte helt oförtjänt. Bandets tidiga hits, som fortfarande får vilket musikhjärta som helst att vilja skruva upp volymen och sjunga stämsång, är svårslagna och kom innan albumet tog över från singeln. Klarar man sig verkligen utan Surfing USA, Surfer Girl, Fun Fun Fun, I Get Around, Don´t Worry Baby, The Warmth Of The Sun, Californa Girls, Help Me Rhonda, Good Vibrations och de andra? Mitt svar är nej, det gör man inte.

Läs mer om liknande: 

Dennis Wilson gjorde en borttappad soloklassiker med Pacific Ocean Blues

The Beach Boys-skivan Sunflower från 1970 innehåller två av Dennis Wilson bästa låtar
Biografin Catch A Wave - The Rise, Fall And Redemption of The Beach Boys´ Brian Wilson rekommenderas
Dokumentären Beautiful Dreamer handlar om skivan SMiLE

Skivrecension: Bob Dylan - Fallen Angels

Bob Dylan
Fallen Angels
(Columbia/Sony)
Betyg: 3

Nu är vi nog så gubbmys vi kan bli. Förra året släppte Dylan Shadows In The Night som innehöll hans versioner av gamla amerikanska låtar som Frank Sinatra tidigare tolkat. Många Dylanfans blev förvånade, varken för första eller sista gången. Nu kommer det en skiva till med tolkningar ur det som brukar kallas The Great American Songbook. Skillnaden mellan den här skivan och till exempel de tjugofyra skivor Rod Stewart gjorde på samma tema är att ömheten och kärleken till materialet kommer fram på ett helt annat sätt här - Dylan sjunger bättre än på länge. Närmare micken, mer intimt. Den allt oftare helspruckna röst han numera har när han tar i lite på sina egna låtar är frånvarande. Musiken är lika intim och mjuk som rösten. Som om den vore inspelad med sovande barn i rummet intill. Det är en produktion - gjord av Bob själv under sitt vanliga alias Jack Frost - full av kärlek och ömhet. Och mycket har sagts och skrivits om Dylan under årens gång, men ömhet är inte ett av de mest vanliga adjektiven. Allt avslutas med Come Rain Or Come Shine. Är det första gången Dylan och Monica Zetterlund delar på en låt?

Och för er som tycker hans två skivor med gamla jazz- och schlagerstandards är trams så håller det ju i alla fall honom bort från att göra fler julskivor, eller hur?

Läs mer om liknande:

Skivrecension: Bob Dylan - Shadows In The Night 
Blood On The Tracks fyllde nyligen 40 år
Bob Dylan för nybörjare
Bob Dylan 70 år: en hyllning 

Skivrecension: Kel Assouf - Tikounen

Kel Assouf
Tikounen
(Igloo Mondo)
Betyg: 4

Mer ökenblues av en Tuareg i exil? Ja, precis så. Kel Assoufs ledare Anana Harouna har levt i exil i Bryssel i tio år och den här skivan är ett resultat av det. För oss med lite otränade språköron är det svårt att avgöra. Och att döma av musiken är det fest från början till mål, rent av ännu mer än det brukar vara på den här sortens skivor. Kel Assouf är märkbart mer rockinfluerad än till exempel - för att ta ett tydligt exempel - Tinariwen. Drivet framåt är tydligare, rytmen är inte lika bakåtlutad. Ibland har de nästan ett glamrockstamp. Europa, med sitt stopp/start-riff skulle kunna vara Led Zeppelin. Men egentligen var det tvärtom - det var Zeppelin som inspirerades av musik från Norra Afrika. Layla skulle kunna vara något Peter Greens upplaga av Fleetwood Mac varit inblandad i, och inte bara för att riffet påminner om Oh Well. Lab har en krypande (mar)drömsk stämning.

Skivans titel kan översättas som konstig värld eller överraskning. Bara att välja, men det ena behöver inte utesluta det andra. Blandningen av elgitarr, orgel och traditionella instrument som tinde, en sorts  handtrumma, och Maghrebikastanjetter gör det här till en lika märklig om självklar upplevelse. Och nej, jag vet fortfarande inte vad det är som gör att en inavlad smålänning blir så berörd av den här musiken. 

Läs mer om liknande:

Skivrecension: Rokia Traoré - Né So 

Skivrecension: Tinariwen - Live In Paris 

Skivrecension: Terakaft - Alone

Tamikrest gjorde ett av årets bästa album 2013

Konsertrecension: Evil Emil & King Kongo Cobras

Evil Emil & King Kongo Cobras 
Plats: Kafe De Luxe. 
Tid: Lördagen den sjunde maj. 
Publik: Ett sextiotal som mest. 
Längd: 110 minuter plus paus. 
Bäst: Svänget, drivet och draget.

I lördags var det dags för säsongsavslutning för Blues De Luxe. Kvällen till ära var det Evil Emil & King Kongo Cobras från Arvika som stod för underhållningen. Huvudrätten denna kväll blev zydeco, en sorts dansmusik från sydvästra Louisiana med rötter hos den franska kreolbefolkningen som blandar blues, rhythm´n´blues och musik från den ursprungsbefolkning som fanns i området. Fiol (men inte ikväll) och främst dragspel står ofta i täten och i svenska öron kan det tyckas låta som en blandning av traditionell folkmusik, som det trots allt rör sig om, och den i Sverige så vanliga och märkliga företeelsen dansbandsmusik. Men här svänger det på riktigt, utan säkerhetsbälte på.

Evil Emil och gänget har kanske lite mer bluesrytmer i grunden än vad många zydecoband mäktar med, men det gör egentligen bara att det svänger ännu mer. Och det kan inte vara något negativt. Svänget kan också vara ett resultat av att – det är kul att skriva det här namnet – Evil Emil & King Kongo Cobras har spelat tillsammans i snart tjugo år. På vägen har de turnerat flitigt och släppt skivor med sång på både svenska och utrikiska. Live blandar de svenska, värmländsk engelska och rent nonsens. Emil beskriver musiken som gjord att dricka öl och locka fram den inre apan till. Och vem vill, ärligt talat, inte vara en apa?

Trummorna driver på och skapar energi, basen pendlar mellan melodiska utflykter och att pumpa på en ton, Emils dragspel spelar både melodi och rytm och gitarren pendlar mellan Johnny Cashs gamla boom-chicka-chicka, Scotty Moore, Neil Young-bröt, highlife- och skarytm. Människor som vill låsa in musik på museum ska man inte lita på. Sist men inte minst: eltvättbräda som spelas med två helt vanliga soppskedar. Varför har inte alla band en eltvättbräda?

Vissa låtar håller sig maniskt till ett ackord, vissa andra knappt ens det. Ibland spelar gitarr, bas och dragspel samma lilla melodislinga unisont. Texterna består oftast bara av en eller två rader som upprepas – ofta om olycklig kärlek. Under andra set tjocknar det på i publiken som dansar hej vilt. Ibland är det närmast punkzydecotempo, om det nu finns något sådant.

Blues De Luxe och Evil Emil & King Kongo Cobras ser därmed till att lämna Växjö med en upplevelse som får dansen att fortsätta hela sommaren. Inte illa. Kom gärna tillbaka.

Läs mer om liknande:

Louisiana? Jerry Lee Lewis!

Jaron Freeman & The Opposite Of Everything har en liten nypa zydeco

Norge kanske ligger i Louisiana

Skivrecension: Lucinda Williams - The Ghosts Of Highway 20

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Inte hela The River i Europa?

 

Över 180 000 har köpt biljetter till Bruce Springsteen & The E Street Bands tre konserter på Ullevi i sommar. Upplägget med turnén som bandet just nu är ute på är att de spelar hela dubbelalbumet The River, tjugo låtar, från start till mål. Och sedan förstås lite annat. Vi som ville höra skivan från 1980 är uppenbart många. En (1) Ullevispelning blev två blev tre. 

När USA-delen av turnén var över för någon vecka sedan sa Springsteen att det inte skulle bli några fler konserter där hela The River framfördes på The River Tour. Nähä. Så Europa får inte höra hela skivan? Vad är det då för poäng med turnén? Ska den fortsätta som Bara En Turné I Största Allmänhet-turnén? Det har antytts från bandmedlemmar att de har en och annan överraskning som väntar publiken i Europa. Springsteen har sagt att han har en ny skiva färdiginspelad. Blir det möjligtvis så att låtar därifrån dyker upp?

Själv kan jag inte låta bli att känna mig lite lurad på konfekten. Kommer vi inte få höra Point Blank, Drive All Night och Stolen Car i sommar? Tre låtar som sällan spelas, som jag sett fram mot och nu - kanske - inte får höra. Sherry Darling?

Om Neil Young hade sagt a och gjort b hade jag inte blivit förvånad, den inkonsekvensen är en del av hans charm och har alltid varit. Men att Bruce Springsteen annonserar en turné med att hela The River ska spelas och hela The River sedan inte spelas känns surt.

På Friends Arena har jag hört hela Born To Run och Born In The USA (ja, jag är lite irriterad över att jag missade Darkness On The Edge Of Town på den andra av de tre spelningarna). The River, som på något sätt innehåller alla de olika sidorna av Springsteens konstnärskap, hade varit dubbelpricken över i:et. Och inte av nostalgiska skäl. Jag gick mer eller mindre i blöja när skivan släpptes, men för att de är en så mäktig berättelse och har en sån bredd.

Så kanske har Springsteen några överraskningar på lager när turnén når Sverige, men kan det toppa anledningen till att vi köpte biljetter? 

Läs mer om liknande:

Bruce Springsteen för nybörjare

Artikel: En flod av musik från Springsteen

Kanske lite udda fakta om Bruce Springsteen
Skivrecension: Nils Lofgren 
Clarence Clemons skrev en bok om sitt liv

Skivrecension: Radiohead - A Moon Shaped Pool

Radiohead 
A Moon Shaped Pool
(XL Recordings/Playground)
Betyg:  3

Det har gått fem år sedan Radioheads senaste skiva, den inte helt lyckade The King Of Limbs och nio sedan In Rainbows, en av deras bästa. Under tiden har det kommit soloskivor och filmmusik från vissa av medlemmarna. Som väntat har bandet nu valt att släppa nya skivan oväntat från det blå. Första för några dagar sedan dök Burn The Witch upp med en video inspirerad av de dockprogram som vi uppväxta på åttiotalet regelbundet tråkades ihjäl av på bästa sändningstid. Den har kanske intressantare ljud och atmosfär än melodin är minnesvärd och är på så sätt en ganska typisk sentida Radioheadlåt. Nästa låt, Daydreaming, börjar med Thom Yorke ensam vid pianot innan den seglar iväg. Passande nog kanske, med tanke på titeln. En video har släppts också till den låten.

Avslutande True Love Waits dök upp i en vacker akustisk version redan på liveskivan I Might Be Wrong: Live Recordings 2001 och var redan då förmodligen sex år gammal. Denna gången bygger den på klaviatur istället för gitarr.

Men Radiohead vore inte Radiohead om de gjorde vad vi förväntar oss - även om det till formen låter ganska mycket som man kan förvänta sig att bandet skulle låta 2016. Kylan från Kid A finns här i hotfulla Ful Stop, när gitarrerna dyker upp uppstår en av skivans höjdpunkter. Samma sak med stråkarna i The Numbers. 

Det är lite In Rainbows-rytmer här och ibland sticker en akustisk gitarr fram där. Det krävs förmodligen mer av Oxfordbandet än det görs av många andra, lyssnarna förväntar sig mer än "en ny skiva". Vi förväntar oss numera det oväntade. Hur överraskar man då? Den här gången har de valt att inte återuppfinna sig själv från topp till tå. Det är möjligtvis en överraskning.

Läs mer om liknande:

Radiohead för nybörjare

Här någonstans finns en recension av trummisen Philip Selways andra soloskiva
I rymden kan ingen höra Radiohead dansa
Thom Yorke har gjort en sololåt alla måste höra

Konsertrecension: Flocken

 

Flocken
Tid: Lördagen den 30 maj. 
Plats: Kafe De Luxe. 
Längd: 50 plus 45 minuter. 
Publik: Som mest ett sextiotal. 
Bäst: Den svängiga lekfullheten.

Flocken har spelat tillsammans i fem år, turnerar flitigt och gör en blandning av balkan och klezmer. För er som undrar vad det är för något kanske en kortare förklaring är på plats. Balkan är folkmusik från, inte helt oväntat, Balkan. En sorts musik som gärna håller högt tempo och innehåller blåsinstrument och längtan. Klezmer är folkmusik från främst östeuropa med huvudsakligen judiska rötter. Det är en sorts musik som också gärna håller högt tempo. Det är dansant melankoli. Flocken har också inslag av traditionell svensk folkmusik. De lyckas vara politiska utan att egentligen vara politiska. Bara så där. Att de spelar på asylboenden är fullt logiskt. Kanske är det ett sätt att tacka för musiken. Det är förresten inte en slump att de spelat mycket på jazzfestivaler också. Många av låtarna är uppbyggda kring solon som avlöser varandra.

Nu är det inte fullt ös hela tiden, de spelar långsamma nummer också, ibland nästan med en arabisk ton. Då ligger havet spegelblankt, även om det går att ana svänget strax under ytan. Det blir lite sjutakt också i Jugo Plese Gamala Taki Taki, för de som verkligen vill utmana sina danskunskaper.

Två av medlemmarna har bakgrund i jazz, två i folkmusik. Ibland blir det lite tango. De blandar med andra ord minst sagt friskt. Konstigt nog känns det ändå som att det saknas lite variation. Nog för att resultatet av influenserna blir något som inte växer på träd, men inbördes blir låtarna ändå snarlika. Och inte bara för att de både inleder och avslutar kvällen med Flockens polska, öppningslåten på deras nysläppta debutskiva Altona.

Då har de spelat ett set inför mestadels sittande publik innan borden plockas bort under en kanske lite väl tilltagen paus. Om de före paus ibland pratar mycket mellan låtarna och konserten bitvis tappar tempo, påpekar de i början av andra set att det nu blir mindre prat och mer dans. Publiken kommer igång ordentligt och jublet stiger. Mot slutet blir det till och med ringdans.

Men vad heter medlemmarna och vad spelar de för instrument, undrar nu vän av ordning. Ida Gillner spelar sopransax, Fredrik Brändström föredrar att spela dragspel, Anna Lund håller ordning på trummorna och Donovan von Martens ser till att kontrabasen inte ramlar ner på golvet.

Det är, som alla konserter borde vara, en upplevelse som band och publik skapar tillsammans. 

Läs mer om liknande: 

Konsertrecension: Afenginn

Konsertrecension: OK Star Orchestra 

Svensk jazz för nybörjare 

Lite svensk folkmusik

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Donovan uppfann brödrosten (bland mycket annat)

Någon som minns Donovan? På sextiotalet var han en "ny Dylan" i mängden och gjorde ett gäng snygga poplåtar. Hurdy Gurdy Man användes effektfullt av David Fincher i Zodiac. De flesta ser nog Donovan just så - som en artist som skrev några hits i mitten av sextiotalet. Donovan själv har lite andra och mer centrala tankar om sig själv. Det gör att han så här femtio år efter sin karriärtopp är betydligt roligare att läsa intervjuer med än att lyssna på. I senaste numret av Uncut intervjuas Donovan om sin låt Sunshine Superman. Det är "filosofi, feminism, medborgarrörelse, proteströrelse, litteratur, poesi, konst." Det var alltså inte så att han bara stoppade i sig lite LSD och skrev en låt. Som artonåring imponerar han på Allen Klein, som senare skulle göra sitt bästa för att lura skjortan av både The Rolling Stones och The Beatles. Han imponerar på Jimmy Page med sitt gitarrspel. Han känner till de stora engelska, gaeliska, keltiska, irländska och walesiska berättelserna om Arthur, Guinevere och Merlin. På så sätt påstår han sig ha inspirerat Pink Floyd, Led Zeppelin och Yes - genom att ha cembalo på Sunshine Superman. Okej.

I förbifarten skapar han den psykedeliska musikvågen också. Självklart har han en helt annan bredd än The Beatles, Dylan och The Rolling Stones. De har ju alltid låtit likadant, det har inte Donovan. Anledningen till att de är större än honom är att han blandade folk, jazz, blues och barockmusik och var före sin tid. Därför var han svår att placera i ett fack.

Allt detta enligt Donovan själv, först med det mesta och bäst för det mesta. Kul i alla fall med en intervju med honom där han inte berättar hur han lärde John Lennon spela gitarr i Indien 1968. 

Nu ska det påpekas att jag inte har något emot Donovan. Han gjorde, som sagt, några väldigt bra låtar. Men det gör inte honom till B*j*ö*r*n R*a*n*e*l*i*d. Till den nivån har han en bit kvar.

Läs mer om liknande:

Sextiotalspop för nybörjare

Bob Dylan för nybörjare

The Beatles någorlunda alternativa topp 10

Led Zeppelin för nybörjare

Hej då, Olle Ljungström

Jag upptäckte Olle Ljungström på allvar med skivan Det Stora Kalaset som, inser jag, hunnit bli arton år gammal. Jag fastnade, som många andra, för hans vassa texter och formuleringar som det gick att applicera på sitt eget liv, i alla fall några av dem. Han kunde vara romantisk, hudlös och ironisk. Ibland kanske allt samtidigt. Ibland var det svårt att avgöra vilket. Och "jag kan luras till mycket, men det är inte här jag bor" vet jag inte vad det ska betyda, men jag ler varje gång jag lyssnar. Det Stora Kalaset innehåller bland annat Jag Och Min Far, en gripande låt om hur Olle begravt sin far. Den låter väldigt personlig, men pappan levde när låten skrevs. Skivan gjordes i nära samarbete med Heinz Liljedahl, vars strukturer och känsla för arrangemang ramade in många av Olles bästa låtar på ett snyggt sätt.

Textraden "En vanlig dag på heroin, det räcker för mig" från Jag Spelar Vanlig har fått mycket uppmärksamhet. Vi tyckte den var smart och rolig, men kanske kom den närmare sanningen än Jag Och Min Far. Då var det enklare att relatera till Kaffe Och En Cigarett, trots att jag varken röker eller dricker kaffe. Vi är många som suttit framför tv och planerat hur vi kan rädda världen, ta över hela skiten. Sedan istället valt att helt enkelt zappa vidare och sjunka ännu längre ner under filten.

De senaste - sista, ska det vara, fan också - femton åren gjorde Olle bara tre skivor. Han var inte den som hade stora hits och hans liveframträdanden var alldeles för mycket bananskal och beroende av dagsform för att locka picknickfamiljer. Men oss han träffade träffade han rejält. Han var någon som fanns där jobbiga dagar. På hans texter förstod vi att han visste hur det kändes att ha dagar när man inte orkar stiga upp eller gå utanför dörren. Det var inte en slump att han döpte en skiva till Världens Räddaste Man. De ändlöst soliga sommardagarna var kanske få i hans låtar, men han gjorde humor av och gav klangbotten till en tråkig tisdag i november. Och såg samtidigt storheten i det lilla. I Vatten, Sol Och Ängar är det svårt att veta om han hyllar eller driver med förmågan att koppla bort ondskan i världen och gå och fiska istället. Han var, i brist på bättre ord, en poet. Med humor dessutom, till skillnad från många andra så kallade - ursäkta det hemska begreppet - "svenska rockpoeter".

Nu är han borta, åt helvete för ung. Länge levde han, tills diabetes och en stroke sa ifrån, dag för dag. Femårsplaner var inte hans idé. "Vissa saker kostar mycket mer än han tror", sjöng han i Jag Spelar Vanlig. Kanske var det den kostnaden som kom ikapp. Jag vet inte, och har kanske inte med det att göra heller. Men jag vet att hans musik har följt mig, att textcitat dyker upp med jämna mellanrum och att det nu kommer hugga lite mer i hjärtat att lyssna på Nåt För Dom Som Väntar. Tack för allt, Olle.

Läs mer om liknande:

Nåt för alla oss som väntar på Olle

Vad gör Olle Ljungström idag?

Konsertrecension: Darin

David Bowie för nybörjare

Konsertrecension: Weeping Willows

Weeping Willows 
Plats: Konserthuset. 
Tid: Fredagen den 22 april. 
Längd: 100 minuter. 
Publik: Tämligen fullt – runt 750. 
Bäst: Tja, det råder inte akut brist på bra låtar. 
Saknade mest: Return To Me.

När Weeping Willows slog igenom 1997 med skivan Broken Promise Land var Roy Orbison och Elvis Presleys sjuttiotal riktmärken. De började som ett coverband med många låtar av just Orbison. I centrum står då som nu Magnus Carlsons gripande röst. Under sin karriär har de sedan testat en rad inriktningar. En av deras största hits kom med Touch Me, en av de bästa låtarna Depeche Mode glömde skriva. Den görs som kvällens näst sista låt. Om Weeping Willows inte direkt har överskott på upptempolåtar gör de för säkerhets skull om en av sina rockigaste stunder till ännu en ballad. Med lyckat resultat, kan tilläggas.

Senaste skivan Tomorrow Came Today har inte hunnit vara ute i två månader och bandet är ute på stor turné. En låttitel som Every Haunted Night - en av kvällens höjdpunkter - ger bevis på att de håller fast vid de klassiska ämnena kärlek, olycklig kärlek, ensamhet och olycklig kärlek. Carlson själv skämtar om att alla kvällens låtar handlar om samma sak, men sägs med olika ord: att världens ska bli lite omtänksammare. Det får han en applåd för innan han lägger till – men det får man väl inte säga i det här landet längre. Bortsett från sångarens mysdans är bandet stillastående. Förvisso är de flesta låtarna ganska långsamma och inte gjorda för att hoppa upp och ner till, men ljuset hjälper till att skapa atmosfär.

Skin On Skin blir en av kvällens höjdpunkter. Den har de inte spelat på tolv år och knappt då heller, påpekas det. Nu har den fått ett stråkarrangemang av en av de fyra som utgör den lilla men effektiva stråkförstärkning. De gör även underverk med The Burden. Lovers Never Say Goodbye har snygg lap steel-gitarr. Att Broken Promise Land blir kvällens sista låt är helt rättvist, men innan dess blir det också nya Wait For Love To Grow som presenteras som ett lyckopiller. En klockren My Love Is Not Blind mottas redan som en gammal favorit och håller också tempot uppe.

Rent teoretiskt borde det inte funka med så många ballader, men det gör det. Rent teoretiskt borde ett band som inte haft några hits på länge och inte syns i en massa lekprogram kunna sälja ut ett konserthus, men det gör de. Carlson verkar uppriktigt förvånad över uppslutningen. Det kanske är så underbart vackert – om ni ursäktar klyschan - att Weeping Willows musik står på egna ben?

Läs mer om liknande: 

Elvis Presley hade en formtopp under sent sextio- och tidigt sjuttiotal

Depeche Mode för nybörjare

Weeping Willows är med på ett gammalt blandband

Skivrecension: Jeff Lynne´s ELO -  Alone In The Universe

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.