Om George Harrison

Den kanske allra bästa repliken i filmen A Hard Day´s Night serveras av George Harrison. En journalist frågar honom what do you call that hair style? och han svarar Arthur. Jag vet inte varför, men jag gillar det. Även om Ringo Starr var den skalbaggen som hade enklast för att agera naturligt på vita duken var det George som gjorde bäst ifrån sig i filmbranschen. Han medverkade både i The Rutles och Life Of Brian - två av de roligaste filmerna som gjorts. Den sistnämnda finansierade han dessutom. Hans vänner Eric Idle och Michael Palin i den engelska humorgruppen Monty Python hade svårt att hitta finansiärer till sitt nya manus. George fick läsa det, gillade det och lär ha sagt I have to see this. Han betalade därför inspelningen. Det kan vara världens dyraste biobiljett.

I Beatles var han alltid lillebror, som låtskrivare stod han onekligen i skuggan av John Lennon och Paul McCartney, men han skrev redan under sextiotalet saker som Don´t Bother Me (kanske min personliga favorit), Think For Yourself, Taxman, I Want To Tell You, While My Guitar Gently Weeps (missa inte ensam-med-gitarr-versionen på Anthology 3), Long Long Long, Something och Here Comes The Sun. Någon har sagt i vilket annat band som helst hade George varit nummer ett och det kan vara så.

Lyssna på A Concert For George där några av hans närmaste vänner sjunger några av hans bästa låtar. Bland höjdpunkterna finns den för mig tidigare okända Sam Brown som gör en enorm version av den sentida höjdaren Horse To The Water. Här kan man dessutom tappa hakan vid insikten att sonen Dahni (med hustrun Olivia) ser mer ut som en ung George än vad George själv gjorde, och detta trots att han runt -63 såg extremt mycket ut som sig själv.

George var förmodligen den som tröttnade först av alla på Beatles-hysterin (även om John senare gjorde mer väsen av sin brytning). Redan 1966 när bandet bestämde sig för att sluta turnéra började han kalla sig för trädgårdsmästare, snarare än musiker och året efter sjöng han i sin låt Within You, Without You om folk som vinner världen men förlorar sig själva. Då var han 24 år.

George brukar kallas den osynliga gitarristen, och det ligger något i det. Han lät alltid känslan gå före tekniken. Han var ingen vräkig se mig, älska mig-typ. Hans ofta sparmakade gitarrsolon var dessutom perfekta komplement till Lennons mer skogshuggarartade "teknik". Den blandning av ballerina och skogshuggare dessa två skapade tillsammans kan vara en av de mest förbisedda aspekterna av The Beatles ljudbild. Mitt favorit Harrison-solo är förmodligen det i All My Loving. Det är dessutom ett av väldigt få gitarrsolon jag aldrig kan låta bli att sjunga med i (ja, sjunga med i, försök själva). Den där lilla knorren på slutet får mig att le varje gång.

Han fick ändå sitt erkännande som soloartist 1970 med trippel-LP:n All Things Must Pass som än idag är en av de bästa skivorna det tidiga sjuttiotalet har att erbjuda. Efter det tror jag inte hans intresse för varken turnéer eller skivor var tillräckligt stort och brinnande för att skapa några mästerverk, även om han aldrig gjorde något som helt saknade värde. Det var bara det att han prioriterade annat. Men den dagen någon med bra smak sätter sig ner och plockar ihop en greatest hits kan det blir riktigt trevligt.

Riktigt avslappnad verkar han inte varit i en studio förrän han bildade det anspråkslösa hobbyprojektet The Traveling Wilburys med några vänner. Då behövde han inte vara mer än en i gänget, han slapp stå ensam i rampljuset.

När George Harrison till slut förlora kampen mot cancern den 29 november 2001 regnade lovorden från fans, vänner och kollegor runt hela världen. Jag minns vad Keith Richards sa: I hope he is jamming with John. Det hoppas jag också.

Dagens låt är Isn´t It A Pity av George Harrison.

En helt ovanlig dag i november

Idag har jag fått veta att jag ska jobba på Åhlens i december och kan därför kosta på mig ett litet leende (ett litet, har inte fått någon lön än). Jag har pratat med en Anders Månsson som var väldigt trevlig - och inte bara för att han gav mig jobb utan för att han gjorde ett kunnigt och ödmjukt intryck. De närmaste veckorna kommer jag alltså husera bland skivor, böcker, film och smink.

Igår fick jag dessutom iväg alla - tror jag - blanketter till Alfakassan. Undrar hur många fält och rutor jag glömde fylla i? Mannen jag ringde till med en liten fråga var inte till någon större hjälp. Det var en ruta som jag inte förstod var den var till för. Det gjorde nog inte han heller. Hoppas det löser sig.

Har förresten en anställningsintervju till imorgon. Minns inte att jag sökte jobbet, men det handlar om försäljning av kontorsmaterial. Han kanske inte behöver mig förrän i januari.

Oavsett vilket närmar sig min ekonomi just nu en punkt där Tom Waits-boxen är ett högst rimligt mål.

Dagens låt är It Will Follow The Rain av The Tallest Man On Earth.

Life Of Michael

Det är ett svårt val, nästan omöjligt. Men om jag var tvungen att välja en favorit i Monty Python skulle jag nog välja Michael Palin. Han var, om inget annat, den som gjorde Mr Gumby bäst (ni vet den där lätt förvirrade mannen med näsduk på huvudet, ansträngd röst och som möjligtvis lider av vissa finmotoriska problem). Och bara en sån sak. FLOWERARRANGING! Dessutom är jag väldigt förtjust i hans reseprogram (Michaels alltså, inte Gumbys).

Nu har den gode Michael gett ut sina dagböcker från Python-åren. Läsningen börjar när första serien av The Flying Circus börjar och slutar när Life Of Brian släpps. Det är förstås något jag vill, ska och måste läsa.

Dagens låt är Smiley Faces av Gnarls Barkley.

Hur snart är nu?

Regn, mörker, blåst och ännu mer mörker. Om man som jag har ett humör som styrs av vädret är det inte kul just nu. Jag brukade tycka att vintrarna var årets bästa tid och detta med samma argument som jag nu använder mot den. När eller om snön kommer blir det i alla fall lite ljusare.

Vad ska man göra för att hålla huvudet över vattnet? Jag roar mig med att umgås med vänner, titta på tv, lyssna på musik och läsa böcker, men just nu verkar inte mitt tålamod räcka till att läsa böcker. Jag kan helt enkelt inte koncentrera mig tillräckligt - och detta trots att jag har böcker hemma som jag skulle vilja läsa.

Deprimerad? Nej, men definitivt i en brytningspunkt. Under fem år har jag kunnat gömma mig i en identitet som student, men det kan jag inte längre. Man hade sin tentor och rabblade sin fakta och fick sina betyg. Jag är stolt över att jag vågade avsluta den slutna verkstaden som universitetet hade blivit - även om det sista året med litteraturvetenskap förmodligen var det roligaste och mest givande.

Men när man pluggar bara för att undvika arbetslöshet är det dags att gå vidare. Samtidigt vill jag inte klaga. Jag har en examen som ser snygg ut på papperet, jag lärde känna en massa intressanta människor och - har jag insett nu - började lägga grunden till någon sorts vuxenjag. Folk som känner mig brukar påstå att jag har förändrats de senaste åren. Varför märker man aldrig sånt själv?

Just nu känns det mest som att jag går runt och väntar på något, även om jag inte vet vad.

Ska i alla fall försöka ta mig tid att se De Sju Samurajerna snart (efter att ha lovat både mig själv och andra). Hur jag har kunnat missa Kurosawas mest kända film efter att ha sett sammanlagt ett tiotal vet jag inte, men det kanske är kul att ha den kvar. När man väl trycker på play har man dessutom en helkväll framför sig.

Dagens låt är Come To Me av Koop.

Dagens dialog

Om det är någon person i musikvärlden som Robbie Williams ser upp till är det Bono. I slutet av 1990-talet blev han hembjuden till Bonos residens i Dublin. Under flygresan dit satt han bredvid Liam Gallagher. Han var inte nykter när han kom fram. Vid ankomsten blev han dessutom bjuden på svamp.

På festen gjorde Robbie Williams ändå allt för att sköta sig och uppträdde klanderfritt. Han gick runt i Bonos smakfulla hus och beundrade hans konst. Efter ett tag fastnade han framför en tavla. Han insåg att det var den vackraste tavla han hade sett i hela sitt liv.

”Bono”, sade Robbie och pekade. ”Den där tavlan är fantastisk”.

”Robbie”, svarade Bono tålmodigt. ”Det där är fönstret”.

Det här är taget från Jan Gradvalls sida. Där finns mycket som är intressant.

Dagens låt är Take A Chance av The Magic Numbers.

Måndagsfilosofi

Varför är det så med bokserier att böckerna alltid blir tjockare och tjockare? Finns det någon bokserie där böckerna har blivit smalare efter hand? Är det så att författarna börjar med ett litet förskott för första boken och sedan övergår till att få betalt per ord? Orkar de inte redigera eller vill de bara visa att de kan kosta på sig att fläska till det eftersom folk redan fastnat? Jag har inget mot tjockisar i min bokhylla - både Brott & Straff och Shogun tillhör mina favoriter som behöver sina sidor (både Doktor Jetski och Clavell har dessutom betydligt tjockare saker på sina samveten) - men vissa böcker är minst 50 procent för långa.

Tillbaka till ursprungsfrågan: Varför blir alltid böcker i serier tjockare efter hand? Någon som har en bra teori?

En sak till. Tävlade igår om vem som kunde göra 100 sit ups snabbast. Jag vann, men till ett högt. Idag har jag mer ont i magen än jag kan minnas att jag någonsin haft. I vanliga fall kan man lösa magsmärtor med att 1: prata med Rålf, eller 2: testa mistluren. Idag är det enda som hjälper att ligga i fosterställning så att magmusklerna inte behöver arbeta.

Dagens låt är Fanfar av Staffan Hellstrand.

Film i vinter?

Två filmer som jag hoppas kommer gå upp på bio i världsmetropolen Växjö, även om jag inte nödvändigtvis tror det kommer bli så:

1. Stranger Than Fiction Varför? Handlingen verkar lagom skruvad, och tillräckligt för att jag inte ska orka förklara den. Lägg till detta att Dustin Hoffman alltid är Dustin Hoffman. Dessutom gillar jag Will Ferrell tillräckligt mycket för att hoppas att han är bra i sin första (?) seriösa roll.

2. The Departed Varför? Scorsese gör gangster igen. Det är faktiskt allt jag behöver veta. Och om det inte är allt ni behöver veta kan ni kolla in rollistan och dregla lite på golvet framför er (Alec Baldwin är underskattad).

Dessutom ser jag faktiskt fram mot Casino Royale, men jag behöver inte oroa mig över om den kommer till le big cheese Vaxjo eller inte. Har inte längtat efter en ny Bond sedan Goldeneye - som var bra - och det var 12 år sedan. Hur mycket av den här nyfikenheten som beror på att jag hoppas få höra Mads svära på danska vet jag inte.

Dagens låt är I´m Not In Love av 10cc.

Jag - en frukostperiodare

Mina frukostvanor skulle nog vara intressanta för en psykolog (till skillnad från mycket annat i mitt liv...). Jag är t ex något av en periodare när det gäller frukost. Oftast äter jag tre mackor, två med skinka och en med leverpastej. Men ett tag åt jag bara någon sorts bredbar vitlöks-grej som var väldigt god. Tre mackor med vitlöks-grej, alltså. Varje dag. I x-antal månader. En dag kände jag bara att jag borde testa något annat. Övergick då till två med skinka och en med leverpastej.

Nu har jag nyligen övergått i en ny påläggsfas. Den sk två med aprikosmarmelad och en med leverpastej-fasen. Aprikosmarmeladfasen är spännande på många sätt. Det mest spännande är om man tappar mackan. Landar den med marmeladen neråt är det ganska kört. Tom leverpastej som är ganska kladdigt är enklare att rädda efter en krash-boom-bang.

En annan grej med marmelad - som är anledningen till att mina marmeladfaser kommer så sällan - är att det inte går att ha bara marmelad på en macka, man måste ha ost också. När jag var i tonåren fick jag finnar av ost (och, förvisso, choklad). Det har nu visat sig att jag fortfarande får finnar av ost. Man kan inte ha finnar när man närmar sig 29 och har en akademisk examen (dock inte i political science, internt). Om jag trycker i mig två mackor med ost varje morgon får jag alltså finnar. Det ser inte bra ut. Men vad ska man göra? Är man inne i en aprikosmarmeladperiod får man leva med konsekvensera. Skulle man kunna göra så att man bara äter en (1) marmeladmacka varje dag? Och tar de andra med leverpastej och skinka?

Tror inte det va? Inte på ett tag.

Om ni undrar vad jag dricker till - erkänn - så periodar jag där också. Det styrs delvis av vädret. Kallt ute - varm dryck, varmt ute - kall dryck. Mina favoriter är apelsinjuice utan fruktkött, kall chokladmjölk (som jag inte får finnar av) och Earl Grey, som är mitt favoritfrukost-te. Mina övriga favorit-teer (vad heter det i plural?) är jordgubb och vanilj, men de funkar bara till fika, inte till frukost. Jag vet inte varför, men så är det. Varm chokladmjölk går tyvärr nästan alltid bort eftersom jag aldrig kan få rätt värme på eländet. När jag var liten värmde alltid morfar chokladmjölk som höll exakt rätt temperatur. Har fortfarande inte förstått hur han lyckades dag efter dag. Kanske borde ta med ett paket Oboy nästa gång jag hälsar på honom så att han kan visa var skåpet ska stå.

Jag har förresten ett paket av den där vitlöks-grejen (bredbar) kvar i kylskåpet. Den har stått där i ett halvår. Är väldigt nyfiken på när den ska muteras och ta över Växjö. Kan bli intressant.

"Vitlöks-grejens skräckvälde! Hela historien! Bara i Smålandsposten!"

Men först måste jag komma på ett sätt att äta ost dagligen utan att hamna i målbrottet en gång till.

Jag är inte ett nummer - jag är en fri man!

Jag började lyssna på det brittiska hårdrocksbandet Iron Maiden i slutet av åttiotalet när albumet Seventh Son Of A Seventh Son var aktuellt. Jag hade fler t-shirts med bandet än jag kunde räkna till och tittade på livevideon Maiden England oftare än tyskar förlorar världskrig. En av mina favoritlåtar var The Prisoner från bandets kanske mest kända album The Number Of The Beast. Det tog ett tag att förstå att just den låten var inspirerad av en tv-serie med samma namn. När väl kronan trillat ner tänkte jag "den borde man se någon gång". Men var får man tag på en obskyr tv-serie från sextiotalet?

2001 börjar jag på universitet i Växjö. Redan första dagen börjar jag prata med en Nicklas. En snäll liten man med skägg, olle (oavsett temperatur) och sandaler. Vår första diskussion - över varsin baguette - handlade om Monty Python. Min relation till Maiden var under denna period vilande. Vi hade skiljts när sångaren Bruce Dickinson hoppade av efter albumet Fear Of The Dark 1992 och jag hade inte återvänt när han återvände 2000 med skivan Brave New World. Maiden kändes just då som något som brukade vara, varken mer eller mindre.

En återupptäckt av Iron Maiden (konserten på Ullevi som sändes på SVT var nittio minuter gåshud och det var inte bara nostalgi, utan mest av allt ett jag hade glömt hur jäkla bra de är!) och några hundra fikor senare visade det sig förstås att den lilla snälla mannen med skägget hade The Prisoner på DVD. Detta utspelas bara några veckor tillbaka i tiden. Fem år har gått.

Nu är jag halvvägs i serien, har sett åtta avsnitt, och trots att det är lika ojämnt som någonsin Arkiv X är det ändå bra. Mycket beror på den i huvudrollen/executive producer/författare/regissör kongeniala Patrick MacGoohan som lyckas göra nummer sex till en osympatisk man som man ändå kan relatera till. Det är inte svårt att förstå att han blir otrevlig i den situationen han befinner sig i - han har den där ovanliga förmågan att kunna be folk dra till Tutaryd och komma undan med det.

MacGoohan spelar en agent som säger upp sig från sitt jobb, planerar en semester men aldrig kommer iväg - han blir istället kidnappad. Han förs bort till the village som ligger på en icke namngiven ö. De andra invånarna är redan indoktrinerade, svarar inte på hans frågor och kallas vid nummer i stället för namn. Samhället är hårt kontrollerat, de styrande, som representeras av nummer två, vill veta varför nummer sex sa upp sig från sitt jobb (vad är det för information han kommit över som gjorde att han inte ville jobba kvar?) och själv försöker nummer två fly från the village tillbaka till London. Det låter kanske inte som världens bästa upplägg och det är det kanske inte heller, men stundtals är det väldigt bra underhållning och manuset är ofta smartare än vad man först kan tro.

Det som ska föreställa specialeffekter har inte åldrats lika bra som David Bowie, men den typiska sextiotalstilen ger ändå serien charm. I alla fall om man som jag har grava drag av anglofili med extra kärlek för just detta årtionde.

Efter att i nästan tjugo år ha sjungit med i Maidens refräng I´m not a prisoner, I´m a free man, and my blood is my own now vet jag alltså äntligen vad jag pratar om. Och Nicklas? Om han inte fikar sitter han väl fortfarande under sin korkek och luktar på Dommedag Nu.

Dagens låt är Work It av Missy Elliott.

Hjärnjungfru är lite smartare

Många band med några år på nacken hamnar i fällan att ge fansen vad de vill ha och det slutar med ändlösa greatest hits-turnéer sponsrade av Volkswagen. Vissa andra band är för smarta för sånt. Vissa band struntar i vad fansen förväntar sig. Det kan sluta med att bandet i fråga ger sig ut på en turné där bandet i fråga spelar hela sin senaste skiva rakt upp och ner - naturligtvis med samma låtordning som på skivan, för att sedan avsluta med endast en handfull av "de måste ju spela"-låtarna som många har kommit för att höra.

Det är ett grepp som jag faller handlöst för och min respekt för Iron Maiden har ökat ytterligare. Att senaste alstret A Matter Of Life And Death är en av deras bästa skivor gör inte saken sämre. En Virtual XI-konsert på samma idé hade förvisso varit ännu modigare, men knappast lika kul. Scream for me, indeed.

Dagens låt är Idlewild Blues av Outkast.

Boogierock från Glasgow

Det finns en gammal rockjournalistisk tes som säger att det värsta med band som knarkar är att det för eller senare måste sluta och då blir musiken automatiskt ointressant. Detta borde innebära att de banden som knarkar mest är de som blir allra sämst när de väl bestämmer sig för att lägga svamparna på hyllan. (Jag vet inte om man ska räkna in Miles Davis i detta resonemang. Han började i ärlighetens namn lika många gånger som han slutade.)

Detta för osökt och långsökt tankarna till Bobby Gillespie och Primal Scream. När självaste meskalinkungen Bobby G byter ut flugsvampen mot blöjbyten och familjemiddagar blir man inte bara glad för hans skull, men även lite orolig över det musikaliska resultatet. Tack och lov helt i onödan. Riot City Blues blev inte bara ett styrkebevis efter den bleka Evil Heat. Riot City Blues är dessutom en av årets bästa skivor alla boogierockkategorier. Förvisso inte lika utmanande som krautrockelectronikan på 2000-års XTRMNTR (uttalas alltså exterminator, de har bara skojat lite och tagit bort vokalerna), men charmig och svängig på ett fuck art, let´s dance sätt som primalskrikarna inte varit sedan Give Out But Don´t Give Up från -94. Min absoluta favorit är förvisso Vanishing Point från -97, men jag vet inte hur jag ska beskriva musiken. Som konkret fakta kan man ändå nämna att den innehåller en Motörhead-cover.

Anledningen till att jag boogierockar boogierock idag är i alla fall att P3 Live ikväll 21:03 sänder en livekonsert med just Primal Scream inspelad på årets Roskildefestival. Vågar man hoppas på Movin´ On Up, Jailbird, Rocks, Kowalski, Medication, Star, Kill All Hippies, Swastika Eyes, Country Girl, Dolls och Hell´s Comin´ Down? Jag vet inte, men jag garanterar att det kommer svänga.

Som sagt: Fuck art, let´s dance. Vad kan en fattig pojke göra?

Dagens låt är The Jack av AC/DC.

Kan inte komma på någon bra rubrik

Igår försvann bilden på tv:n när Småland övergick till digital-tv (förutom på ettan). Min enkla lösning på detta skulle vara att övergå till parabol på heltid. Så var det i alla fall tänkt. Men redan i fredags hände det otänkbara. Mottagaren gick sönder. Jag har alltså ägnat några dagar åt att fundera på om jag skulle fixa en ny mottagare och även fortsatt nöja mig med halvdassig bild (jag kan ärligt talat inte minnas när bilden var störningsfri på parabolen senast) eller övergå till en liten fin box som tutar när man trycker på den och även tvättar bilen åt en varannan söndag.

Om ni nu tycker att jag borde skaffa ett liv så vill jag att ni ska veta att jag i första hand borde skaffa ett jobb och en lägenhet (samt förstås säsong sex av Seinfeld i en trevlig box).

Men i alla fall. Jag är nu nybliven ägare av en digital-box. Dessutom kommer jag ha några kanaler som jag inte hade innan, bl a Discovery, Kanal 5 och TV 4:as alla systerkanaler. Är det inte så att en av alla dessa varianter sänder världens bästa M*A*S*H? M*A*S*H! Lägg till detta Discoverys dagliga bevakning av andra världskriget. Den stora nackdelen med att vara man är att man måste se alla dokumentärer som sänds om andra världskriget (den stora fördelen är att man kan kasta en boll). Hoppas inte de sänder tractor pulling också. Men jag tror inte TV4 Tractor Pulling ingick i avtalet.

Jag borde kanske skaffa ett liv, trots allt.

Men först ska jag njuta av min första digital-tv-film Spider som går på tvåan ikväll 22:30. Ralph Fiennes i huvudrollen och regi av David Cronenberg. Den måste vara bra. Fråga Nicklas - The Prisoner är förresten påbörjad, återkommer när jag sett fler avsnitt.

Dagens låt är Stay av Bernard Butler.

Möt mig i ett land av hopp och drömmar

Det var spansk middag i lördags. Det är inte varje dag man äter så gott. Ännu mindre är det varje dag man äter så mycket. Det var en hel radda saker jag inte kan stava till och än mindre uttala. Att äta dem gick däremot alldeles utmärkt.

Dessutom pratade jag mellan tuggorna med folk från Spanien, Mexiko, Pakistan, Tyskland, Frankrike, Panama, Azerbadjan och Skåne. Det var en upplevelse. En livs levande skåning! Som pratade begripligt.

Kvällens replikskifte:

- So, what´s Donald Duck i French?
- Donald Dyck.

En oförsvarlig mängd tid ägnades åt att förklara skillnaden mellan skånska och småländska för en mexikan. Tror inte det lyckades. "They have more difthongs in Skåne, you know. They pronounce it Skaaauuuuunäääää, which I wouldn´t". Jag som inte ens har pluggat pedagogik.

Då jag fann det förnöjsamt att automobila mig hem via det rikstäckande vägnätet dagen efter fann jag det relevant att hålla mig ganska nykter, vilket jag också lyckades med. Det var, trots/på grund av detta, en trevlig helg. Trodde inte heller det skulle vara så skönt att sova på J-B´s golv. Alltid kul att ha fel.

En sak till. Till alla er som tycker att Borat är kul: Jag vill inte förstöra er glädje, men ni har fel. Borat är i bästa fall ett trött leende. Beklagar.

Dagens låt är Man In A Purple Dress av The Who.