Iron Maiden för nybörjare
Iron Maiden är ett av hårdrockens mest seglivade band, ett av hårdrockens mest legendariska band. Dagsformen har varierat, just nu tycks de vara större än någonsin. Men hur undviker man de mindre bemedlade skivorna och var ska man börja?
Piece Of Mind (1983)
Uppföljaren till det stora genombrottet med The Number Of The Beast och enligt mig jämnare. Redan när den dundrar igång med det mäktiga trumintrot i Where Eagles Dare förstår man att bandet menar allvar. Den var första skivan som gjorde med klassiska uppsättningen Bruce Dickinson (sång), Dave Murray och Adrian Smith (gitarr), Steve Harris (bas och sista ordet) och Nicko McBrain (trummor). Här finns ett flertal låtar som än idag förekommer regelbundet i bandets konserter: Revelations, Die With Your Boots On och inte minst The Trooper som i somras framfördes i ett så rasande tempo att Dickinson inte kunde andas under låtens gång. Still Life är en borttappad personlig favorit. Om The Number Of The Beast blev bandets genombrott är detta skivan som bekräftade deras status och var nästa steg i en klassisk albumsvit. Stilpoäng för dålig ordvits i titeln.
Seventh Son Of A Seventh Son (1988)
Den sista skivan med den klassiska uppsättningen. Ett tema-album om en pojke som föds med övernaturliga krafter och snabbt inser att hans förmåga är mer börda än gåva. Detta är min personliga favorit och ett av åttiotalets bästa album. Här finns genomgående starka melodier och refränger som gör att man inte hoppar över något utan med lätthet lyssnar rakt igenom. Moonchild byggs långsamt upp till allt mer gåshud, Infinite Dreams är min personliga favorit, The Evil That Men Do är hårdrock med popmelodi, Seventh Son Of A Seventh Son har ett sug i sitt långsamma tempo, The Prophecy har en refräng som jag tyckte var otäck när jag upptäckte skivan första gången och The Clairvoyant har snygga taktbyten och en refräng som sjunger sig själv. Bandet har en förmåga att skriva refrängen som passar bra till allsång. Can I Play With Madness (mest kända låten) och Only The Good Die Young håller inte samma klass, men är inte långt efter. Det är ett konceptalbum där de enskilda låtarna är tillräckligt starka för att helheten ska fungera. Man behöver mao inte lyssna på skivan som ett konceptalbum, vilket är en avgjord fördel. Så detta är britternas jämnaste skiva. Varför inte börja här? Ett litet minus kan delas ut för den lite platta produktionen, men med tanke på året den gavs ut ska vi vara glada att det inte låter värre än det gör. Särskilt med tanke på att de ror i land den egentligen ganska dåliga idén att använda sig av syntar. Efter turnén hoppade underskattade gitarristen Adrian Smith av (sångaren Bruce Dickinson var med på två skivor till) och de följande tio åren skulle bli en bitvis ganska dyster period i deras karriär.
A Matter Of Life And Death (2006)
Den tredje skivan efter Smith och Dickinsons gemensamma återkomst 1999 och den bästa av deras senare, mer komplexa album. Man kan inte påstå att den är lättlyssnad. Sju av tio låtar är över sex minuter, men tålamod ger belöning. Låtarna har gott om plats för tempo- och taktbyten och bandet låter som om de haft kul i studion, något som långt i från alltid varit fallet med deras skivor. Steve Harris kärlek för sjuttiotalets progressiva rockmusik ges större uttrymme än någonsin tidigare. Frågan om liv och död som nämns i titeln stavas krig och texterna är ovanligt mörka, tom för att vara Iron Maiden. Där deras tidiga krigstexter ofta kunde kännas som del av genréns vanliga klyschor känns det den här gången som om det ligger allvar bakom. These Colours Don´t Run, Brighter Than A Thousand Suns, Out Of The Shadows, The Reincarnation Of Benjamin Breeg och For The Greater Good Of God tillhör favoriterna. En muskulös lektion i den svåra konsten att hålla fast vid det typiska utan att upprepa sig. Det allra högsta tempot är nerskruvat, men gitarrerna - som numera är tre - erbjuder en nyfunnen tyngd som inte finns på de numera klassiska åttiotalsalbumen.
Sedan följer: The Number Of The Beast (1982), Live After Death (1985) och Dance Of Death (2003).
Läs mer om Iron Maidens konsert på Ullevi.
Läs bandets officiella hemsida.
Läs Joy Division för nybörjare.
PS. Lyssna gärna i hörlurar. Det var först då jag förstod hur ruskigt snyggt allt är arrangerat. Studera speciellt samspelet mellan gitarrerna. DS
Seventh Son Of A Seventh Son (1988)
Den sista skivan med den klassiska uppsättningen. Ett tema-album om en pojke som föds med övernaturliga krafter och snabbt inser att hans förmåga är mer börda än gåva. Detta är min personliga favorit och ett av åttiotalets bästa album. Här finns genomgående starka melodier och refränger som gör att man inte hoppar över något utan med lätthet lyssnar rakt igenom. Moonchild byggs långsamt upp till allt mer gåshud, Infinite Dreams är min personliga favorit, The Evil That Men Do är hårdrock med popmelodi, Seventh Son Of A Seventh Son har ett sug i sitt långsamma tempo, The Prophecy har en refräng som jag tyckte var otäck när jag upptäckte skivan första gången och The Clairvoyant har snygga taktbyten och en refräng som sjunger sig själv. Bandet har en förmåga att skriva refrängen som passar bra till allsång. Can I Play With Madness (mest kända låten) och Only The Good Die Young håller inte samma klass, men är inte långt efter. Det är ett konceptalbum där de enskilda låtarna är tillräckligt starka för att helheten ska fungera. Man behöver mao inte lyssna på skivan som ett konceptalbum, vilket är en avgjord fördel. Så detta är britternas jämnaste skiva. Varför inte börja här? Ett litet minus kan delas ut för den lite platta produktionen, men med tanke på året den gavs ut ska vi vara glada att det inte låter värre än det gör. Särskilt med tanke på att de ror i land den egentligen ganska dåliga idén att använda sig av syntar. Efter turnén hoppade underskattade gitarristen Adrian Smith av (sångaren Bruce Dickinson var med på två skivor till) och de följande tio åren skulle bli en bitvis ganska dyster period i deras karriär.
A Matter Of Life And Death (2006)
Den tredje skivan efter Smith och Dickinsons gemensamma återkomst 1999 och den bästa av deras senare, mer komplexa album. Man kan inte påstå att den är lättlyssnad. Sju av tio låtar är över sex minuter, men tålamod ger belöning. Låtarna har gott om plats för tempo- och taktbyten och bandet låter som om de haft kul i studion, något som långt i från alltid varit fallet med deras skivor. Steve Harris kärlek för sjuttiotalets progressiva rockmusik ges större uttrymme än någonsin tidigare. Frågan om liv och död som nämns i titeln stavas krig och texterna är ovanligt mörka, tom för att vara Iron Maiden. Där deras tidiga krigstexter ofta kunde kännas som del av genréns vanliga klyschor känns det den här gången som om det ligger allvar bakom. These Colours Don´t Run, Brighter Than A Thousand Suns, Out Of The Shadows, The Reincarnation Of Benjamin Breeg och For The Greater Good Of God tillhör favoriterna. En muskulös lektion i den svåra konsten att hålla fast vid det typiska utan att upprepa sig. Det allra högsta tempot är nerskruvat, men gitarrerna - som numera är tre - erbjuder en nyfunnen tyngd som inte finns på de numera klassiska åttiotalsalbumen.
Sedan följer: The Number Of The Beast (1982), Live After Death (1985) och Dance Of Death (2003).
Läs mer om Iron Maidens konsert på Ullevi.
Läs bandets officiella hemsida.
Läs Joy Division för nybörjare.
PS. Lyssna gärna i hörlurar. Det var först då jag förstod hur ruskigt snyggt allt är arrangerat. Studera speciellt samspelet mellan gitarrerna. DS
upplagd av Ola Claesson
19:52:00
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida