Skivrecension: Fleet Foxes - Crack-Up

Fleet Foxes
Crack-Up
(Nonesuch/Warner)
Betyg: 3

Ja, det har gått en och en halv månad sedan den här skivan, bandets tredje, släpptes. Å andra sidan har det gått sex år sedan deras andra skiva Helplessness Blues släpptes, så det jämnar ut sig. Under tiden har bandets sångare och låtskrivare Robin Pecknold studerat litteratur på universitet. Om uppehållet var tänkt som ett uppehåll eller om Fleet Foxes var över vet vi inte, kanske inte heller medlemmarna själva.

Crack-Up är deras mest ambitiösa skiva, låtarna är långt ifrån linjära. Några av dem låter som ett flertal ihopsatta fragment snarare än som helheter. Som The Beatles Abbey Road-medley, eller ännu mer sättet som The Beach Boys (eller Brian Wilson) jobbade under arbetet med det som efter många om och men skulle bli Smile.

Att låtarna på Crack-Up heter saker som I Am All That I Need/Arroyo Seco/Thumbprint Scar, Third Of May/Odaigahara och On Another Ocean (January/June) tyder också på att de är delar som satts ihop. Resultatet blir att det inte alls saknas bra idéer, men att väldigt få av dem känns färdigutvecklande. Att tempo, rytmer och ljud sätts samman på ett intressant sätt, men inte alltid vet var de är på väg - eller ens har någon stans att ta vägen. Ibland är det frustrerande, ibland kittlande.

Fleet Foxes har velat göra något nytt och det hedrar dem, men skivan känns inte riktigt färdig. Musiken är mer imponerande än något att bli berörd av. Och förvisso inget fel med det. If You Need To, Keep Time On Me känns som en hel och färdig låt, ett av de få tillfällen där musiken ges möjlighet att landa och andas ut. Den är ett tecken på att Pecknold inte har glömt konsten att göra vackra melodier.

En anledning till den sena recensionen är att jag ville se om skivan blommande ut efter upprepade lyssningar och, ja, till viss del. Men inte så mycket som jag hoppade och trodde.

Kanske är det här ett steg framåt som leder till något riktigt stort nästa gång?

Läs mer om liknande:

Fleet Foxes fortsätter växa på Helplessness Blues

The Beach Boys Smile 45 år försenad

Skivrecension: Father John Misty - Pure Comedy

Skäggrock för nybörjare

Reportage: Säljerydfestivalen

Säljerydfestivalen är sju dagar med kärlek och fred som tema. Där vissa festivaler känns som tillfällen att träffa gamla bekanta medans konserterna pågår är det i Säljeryd snarare tvärtom. Det pågår konserter medans gamla bekanta träffas. För det känns verkligen som om alla känner alla i Smålands motsvarighet till Christiania.

Var ligger egentligen Säljeryd, undrar kanske någon. Om ni till exempel kör från Växjö mot Tingsryd svänger ni till vänster strax efter Ingelstad mot metropoler som Linneryd och Älmeboda. Bara någon kilometer efter ni svängt ligger det en gård på vänster sida av väg 122. Nyser ni riskerar ni att missa den. Det är onekligen en anspråkslös tillställning, långt i från det som i brist på annat kan kallas musikbranschen. Artisterna är många och spelar för bensinpengar och mat. Det är sympatiskt och hjärtevärmande.

Den mest namnkunniga artisten detta år är stilbildande sångaren och låtskrivaren John Holm, som på typiskt John Holmskt manér spelade redan på torsdagskvällen. På lördagen, sista dagen, var det sammanlagt fyra scener i gång, ingen av dem större än en genomsnittlig veranda. Och bara denna dag var sammanlagt 21 artister schemalagda, men också dans, teater, poesi, yoga och sagor bland mycket annat. Att säga att det är nära till naturen är ingen överdrift. Skogen ser ut som vakter. Det finns förstås inga riktiga vakter. Mest av allt finns det gemyt, festivalens kanske allra främsta tillgång.

De fyra i Basement Bout spelar energisk pop i gränslandet till punk. De har en bra scennärvaro och det förekommer härligt frigjord fuldans i publiken. Mando Diao nämns som förebild. De är i den åldern när det kan vara ren magi att ägna all ledig tid åt att stå och harva i en replokal.

Olivia Nu är betydligt mer lågmäld, ensam med akustisk gitarr och låtar i närheten av svensk vistradition med stora ögon. Men hon bygger också upp spännande ljud med looppedal som låter henne sjunga stämmor med sig själv och använda sin röst på ett intressant sätt. Och naturligtvis använder hon magen som trumma.

Under lördagseftermiddagen är det dessutom både plusgrader (närmare tjugo, som om det vore sommar eller något) och bitvis sol, men bitvis också i demokratins namn riktiga störtskurar. Och ibland sol och störtskurar samtidigt. Under de här omständigheterna är musiken närmast en ren bonus.

George Harrison sjöng en gång att vi kan frälsa världen med vår kärlek, och det kanske han har rätt i. Men ett par rejäla gummistövlar sitter inte heller fel.

Läs mer om liknande:

Säljerydfestivalen 2014

Säljerydfestivalen 2015 med John Holm

En liten hyllning till George Harrison

Tillbakakaka i Säljeryd

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: The Eminent East Coast Dixie Stompers

The Eminent East Coast Dixie Stompers

Tid: Onsdagen den femte juli.

Plats: Utvandrarnas hus.                                

Publik: Strax över hundra.

Längd: 90 minuter.

Bäst: Äkta spelglädje är alltid bästa spelglädjen.

Gladjazz, tradjazz, dixielandjazz, New Orleans-jazz, revivaljazz, ragtimejazz, skolbandsjazz. Kärt barn blir lätt förvirrat. Men på onsdagen var det besök av The Eminent East Coast Dixie Stompers som spelar denna sorts jazz, alla namnen beskriver ju  mer eller mindre samma musik. Det är jazz som började i New Orleans, är starkast förknippad med Louis Armstrong och spreds över USA just av honom i takt med att hans band turnerade över landet.

East coast i bandnamnet betyder inte New York, utan Kalmar. Men det är mer eller mindre samma sak. De är vänliga nog att informera om att där har solen minsann skinit hela dagen. Stamparna bildades redan 1976, men musiken de spelar var gammal redan då. För visst må takterna de bjuder på vara lastgamla och överlag kända, men de bjuder också på några egenskrivna arrangemang.

Det är uppenbart att de har väldigt kul när de sitter eller står och med småputtrig charm tar sig igenom låtar som i vissa fall är jämngamla med första världskriget. Det blir en världspremiär med Mardi Gras Parade. Mardi gras äger rum i New Orleans, men det visste ni förstås redan. Redan i kvällens tredje låt klämmer de dessutom till med ett trumsolo.

Stilpoäng också för det underhållande mellansnacket, fingerknäppandet och  frågesporten som skapar skratt och höjer atmosfären. Med sju personer på scenen saknas det inte heller musikaliska detaljer att njuta av. Blåsinstrumenten dominerar, men det finns också gitarr, bas och trummor bakom saxofonerna, trumpeten och klarinetten. Det både svänger och tutar.

Det blir till och med sång i några passager, bland annat i I Can´t Get Started, en av 247 låtar de säger sig ha i sin katalog, som innehåller en liten pass till en svensk skådespelare som de sedan inte avslöjar vem det är. Sedan blir det Hasse & Tages Hon och jag, vars text förresten gav Per Gessle idén att sätta på flickorna på Tv 2. Och självklart blir det en genomgång av orkesterns ljudutrustning.

Av låtarnas snittålder går det att ana sig till publikens snittålder. Även om det inte dansas överdrivet vilt i bänkraderna börjar det relativt omgående rycka i benen och sedan fortsätter det.

Om gubbrock är ett nedlåtande begrepp kan det med bestämdhet fastslås att gubbjazz är något som rekommenderas att intagas regelbundet för en dos befriande livsglädje med fotstamp.

Läs mer om liknande:
Konsertrecension: The Eminent East Coast Dixie Stompers (2014)
Tanke och skratt med Hasse och Tage och Monica
Ken Burns dokumentärserie om jazzens historia bör ses av alla
Svensk jazz för nybörjare
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Reportage: Rockin´ Jamboree #2

Midnatt råder, tyst det inte är i skogen. Det rockas, väsnas, dansas och svänger rejält. I helgen var det nämligen dags för andra upplagan av Rockin´ Jamboree. Under två dagar samsades en salig och svettig blandning av bland annat rock´n´roll, rockabilly, rhythm´n´ blues och swing.

Det fanns även lyckohjul, skjutbana och klädförsäljning. Det sistnämnda förstås allra helst med femtiotalslook. Strax utanför parken har en spontan campingplats vuxit upp för de som vill trotsa väder och sunt förnuft. Tur att det finns korv med bröd för en rimlig summa att värma sig med. De flesta har husvagn, men några har satt upp tält. Några riktigt vräkiga femtiotalsbilar är också uppställda.

Fredagen inleddes vid sex och körde sedan enligt schemat varannan DJ, varannan artist tills Honey Boy Slim & The Bad Habits brakade igång vid midnatt. Lördagen började redan vid tio när det serverades frukost för de tappra som vill komma igång inför en dag som höll på fram till kvällens sista schemalagda akt vid midnatt, nämligen de värmländska zydecofavoriterna Evil Emil & The King Congo Cobras. Och både på fredagen och lördagen avrundades allt sedan med Dj i en timme innan parken med all rätt somnade vi två. Hur länge campingen var vaken tvistar de lärde om. Eller kanske inte.

En fördel, anpassad för de eventuella brister den svenska sommaren trots allt har, är att alla konserter utspelar sig under tak. Det är ett bra sätt att undvika både solsting och regn. Det sistnämnda dominerade. Kanske är vädret en anledning till att det är lite tunt i publiken, men de som tagit sig hit njuter.

På fredagen spelade Ramblin´ Ellie & The Bashtones charmig rock´n´roll av femtiotalsmodell. Det är svårt att stå still och fötterna börjar stampa takten av sig själva. Några i publiken dansar swing helt spontant. Eller är det bugg?

Att uppleva Honeyboy Slim & The Bad Habits live kan liknas vid solsting. Ta av säkerhetsbältet, rulla ner rutorna, gasa inför alla kurvor och kör rakt ut för stupet . I trafiken är det igen bra idé. För ett band som spelar live är det precis som det ska. Alla dansar, många skriker rakt ut mellan låtarna. Bandet går, som alltid, på knock. En rutinerad recensent dansar sig genomsvettig. Hurra! Tillfälligt slutar det till och med regna. Men det kan förstås vara en slump.

En helg när vädret orsakat både nerblåsta träd och inställda gotlandsfärjor går det sammanfatta rapporten med att det varit fullt blås även på Tyrolen. Bara att lyfta på regnmössan och tacka för den här gången.

Läs mer om liknande:

Förra årets Rockin´ Jamboree

Konsertrecension: Evil Emil & The King Congo Cobras

Intervju: Honeyboy Slim & The Bad Habits

Konsertrecension: Cherry Tess & Her Rhythm Kings

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Thomas Stenström

Thomas Stenström 

Plats: Linnéparken. 

Tid: Onsdagen den 28 juni. 

Publik: Strax under tusen. 

Längd: 75 minuter. 

Bäst: På En Vacker Dag sticker ut. 

Saknade mest: En värmande sittdyna till en medelålders bakdel.

Enligt kalendern börjar högsommaren närma sig och i Linnéparken innebär det att onsdagarna ägnas åt Scensommar från och med den här onsdagen. Och som smålänning är det aldrig fel med gratis inträde. Först ut är Thomas Stenström som fick en jättehit för tre år sedan med Slå Mig Hårt I Ansiktet. Den har närmare 30 000 000 spelningar på Spotify och dyker inte oväntat upp mot slutet. Hans senaste skiva Rör Inte Min Kompis!, den tredje i ordningen, släpptes när året bara var ett barn och det är låtar från den som dominerar kvällen. Det är inte lätt att leva inleder energiskt, Allt jag har avslutar melankoliskt.

Det är svårt att lyssna på Stenström utan att dra paralleller till en känd göteborgare vars namn slutar på åkan Hellström. Det blir till och med en samba i form av Eldorado. Sången som ligger på bristningsgränsen och musiken som bitvis ger intryck av att ha druckit för mycket Red bull finns där. Att döma av publiken längst fram är det inte bara musiken som druckit Red bull, även om det tar ett tag innan de kommer igång.  Även i övrigt är publiken välfylld. Ungdomar, barnfamiljer och pensionärer sitter både på bänkar och på gräsmattan.

Om vädret inte är riktigt där det borde vara så är det i alla fall uppehåll. Med tanke på hur sommaren i Växjö ibland beter sig får vi vara nöjda med det, även om det stundtals blåser kalla vindar. Efter tjugo minuter tar Stenström till och med av sig solglasögonen när han sjunger Elvis, Einstein Och Jag. Den har en egen ton och stakar ut en möjlig väg framåt. Det här är inte mitt land har politisk pondus. Det fyra personer starka kompbandet både skramlar och sjunger stämmor med den äran. Ett och annat aaaaaah är bra att stoppa in i låtarna, det är enkelt att sjunga med i.

Säga vad man vill om Hellström, men trots alla stölder, lån och tydliga influenser har han en tydlig profil som är lätt att känna igen. Det kan inte riktigt sägas om Stenström. Han har, i alla fall inte än, hittat en egen stil. Lite Bruce Springsteen och The Clash får också plats bland influenserna.

Till hans fördel ska sägas att låtarna helt saknar dödkött, att han inte vet vad långörer och transportsträckor är, att han har kul på scenen och har hjärtat på rätta stället. Och det är onekligen något fler artister borde testa. Nästa vecka gästas Scensommar av Musica Vitae.

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Marit Bergman

Bruce Springsteen för nybörjare

Konsertrecension: Love Antell 

Elvis Presley åttio år

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.