Fula Fula Ord: Wilco, Governor Andy och Monday Night Big Band

http://fishandbicylces.files.wordpress.com/2011/06/wilco.jpg

En skivrecension och två konsertrecensioner, kan det vara något? Det tycker jag det kan!

WILCO - The Whole Love

Det är tacksamt att vara fan av Wilco. Med älskvärda tjurskallen Jeff Tweedy i spetsen håller de en hög och jämn nivå, samtidigt som de fortsätter utforska möjligheterna för en countrysoulrockgrupp. Åttonde skivan The Whole Love är en logisk forsättning på deras förra skiva Wilco (The Album). Relativt rak rock med de värsta oljuden bortsorterade. Bandet har en brokig bakgrund och de har några olika ben de väljer att tynga på. Sju minuter långa inledningen Act Of Almost är sci-fi-fusionfunk från yttre rymden. Countryrysaren Black Moon låter som den heter. Capitol City låter som en jazzövning Paul McCartney kunnat leka fram till The Beatles vita skiva, komplett med George Harrisonsk lap steel.

I centrum står låtarna, Tweedys vackert sorgsna röst och sköra melodier. Hans texter handlar om att saker inte alltid är så lätta som man kunde önska, men att man ändå måste försöka. Låtarna framförs av ett gäng musiker som har förmågan att både bröta och göra himlen blå. Gitarristen Nels Cline slår inte hastighetsrekord, men bidrar med intressanta ljud och inte minst atmosfär. Bandet kan svänga och stå still samtidigt. Inte många behärskar den konsten. När sista låten, tolvminutaren One Sunday Morning (Song For Jane Smiley´s Boyfriend), klingar ut sitter jag och fånler. Om ni inte är bekanta med Chicagosextetten har ni en lika vacker som tuff och sårbar värld att upptäcka. Wilco är ett av världens kanske fem bästa aktiva band och de har återigen gjort en skiva som påminner mig om varför jag älskar musik. Tack.

*****

Medverkande: Governor Andy & DJ Selector Cedde.
Plats: Kafe De Luxe, Växjö, Babylon.
När: Fredagen 23 september.
Publik: Fullt.
Längd: Strax över två timmar med pauser.
Bäst: Samspelet mellan artist och publik.
Sämst: Sången och därmed texterna försvinner ibland.
Saknade mest: Luft.

Få musikstilar är så hårt förknippade med en enskild artist som reggaen är med Bob Marley. Jamaicas största son kastar en lång skugga. 1979 inledde Governor Andy sin karriär. Sedan solodebuten med Torra Benens Dal 2002 har det blivit sammanlagt fyra skivor och i år kom Dagen Då Dollarn Dog. Mest känd är han kanske för sitt samarbete med rapparen Petter.

En vanlig missuppfattning är att all reggae låter likadant. Det är förstås fel. Däremot sticker den ut väldigt mycket från andra musikstilar, och kanske är det så missförståndet uppstod. Reggaens särart består i att den spelas i baktakt, vilket rent praktiskt betyder att betoningen i en takt inte ligger på den plats den brukar i annan musik. Just rytmen är dessutom viktig, stort fokus läggs på trummor och bas, snarare än på gitarr (som också ofta blir rytminstrument). Mina ben börjar gunga utan att jag först är medveten om det. Andy sjunger från dansgolvet, avståndet till publiken är bokstavligt talat noll, med ett soundsystem som sköts av DJ Selector Cedde. Soundsystem är en tradition från Jamaica. Man turnerade runt med skivspelare och högtalare, nu förstås utbytt mot en PC. Traditionen förknippas idag främst med hiphop, men började som ett sätt att spela musik för folk som inte hade råd med skivor.

Governor Andy har bra texter på svenska och utstrålar den pondus som krävs för att komma undan med texter kring etik och moral. De enkla refrängerna är av den sorten man kan sjunga med i nästan innan man hört dem. Slackergubbe - allsång och dans, Ensam - allsång och dans, Bonus På Kortet - allsång och dans. Det finns ett mönster här. Och Bob ler i sin himmel. Till och med i Sverige förstår folk vad han försökte åstadkomma - politisk dans.

*****

Medverkande: Monday Night Big Band.
Plats: Palladium i Växjö.
När: Måndagen 19 september.
Publik: 65.
Längd: Ca två korta timmar.
Bäst: Svänger det eller svänger det? Eller svänger det?
Sämst: Att de inte heter Every Night Big Band.

När Elvis Presley gick i blöjor var storbandsjazzen och swingen på sin topp och tidens ungdomsmusik som man dansade till på helgerna och föräldrarna förfasades över. De till synes svärmorsdrömmarna Glenn Miller, Benny Goodman, Count Basie och Duke Ellington var stora stjärnor. 1988, ungefär femtio år senare, bildades Monday Night Big Band av musikern och kompositören Jörgen Nilsson och det svänger än idag. Bandet spelade år 2000 på Carnegie Halls klassiska storbandsmark i New York och har även spelat över stora delar av Europa. Under kvällen bjöds vi på både känt och mindre känt, bland annat tolkas trumpetaren och kompositören Thad Jones, kanske mest känd som en del av Count Basies orkester. Vi får även gästsångerskan Vivian Buczec på sammanlagt fem låtar, bland annat umärkta tolkningar av just Basies We´ll Be Together Again, som då sjöngs av Diane Shuur och Cole Porters Love For Sale.

Charles Mingus tolkas utmärkt i Better Get It In Your Soul, med gott om utrymmen för solon. Greetings And Salutations är riktigt fet sjuttiotalssoul, annars är det mycket svartvit Cary Grant-film över musiken, fast levande - inte som ett minne från förr. De sexton (plus sångerska) på scen utstrålar genuin lycka av hur kul det är att spela den här musiken och det smittar förstås av sig i salongen. Dessutom bjuder de på lekfulla arrangemang och det hela är ganska oemotståndligt. Man kan ha det värre en måndagkväll i Växjö.