DVD-recension: Jimi Hendrix - Electric Church

JIMI HENDRIX
Electric Church
Sony Legacy EAN: 0888751433397 (105 min)

Sommaren 1970, samma helg som USAs nationaldag, hölls den andra Atlanta International Pop Festival. Publiken har uppskattats från 200 000 till 600 000, i filmen anges 500 000 – Jimi Hendrix största publik någonsin i USA på det som brukar anses vara den sista stora rockfestivalen. Den hölls i det lilla samhället Byron i Georgia, som än idag bara har runt 3000 invånare. Polischefen minns att Byron bara hade ett trafikljus. Hit kom alltså Jimi Hendrix tillsammans med den drivande trummisen Mitch Mitchell och den återhållne basisten Billy Cox, som båda intervjuas i filmen. Att rubbet filmades var inte så konstigt (bland andra The Allman Brothers Band, Johnny Winter och BB King var också på plats). Men filmrullarna har, något mer oväntat, legat till sig tills nu.

En massa hippies var på plats för att lyssna på musiken och röka makrill och det verkar som att hela ortsbefolkningen var där för att titta också. Inte nödvändigtvis på musikerna så mycket som på publiken, på spektaklet. Riktiga hippies var ovanliga i södern. En intervjuad kommer ihåg att de till och med tog av sig på överkroppen.  Hendrix själv hade en klädstil som stack ut i London. I Byron måste han sett ut som någon från yttre rymden. Och nog är det två världar som möts. Många lokala förmågor tyckte segregation var en bra idé, bland annat den lokala guvernören, och Hendrix såg onekligen misstänkt färgad ut.

Jimi Hendrix spelar en rad klassiker. Fire inleder - och passade förstås med tanke på datumet på att spela sin version av The Star-Spangled Banner. Tyvärr får inte alla de sjutton låtar trion spelade plats i filmen. Bland andra Hear My Train A Comin´ och Message Of Love har fått stryka på foten. Men vi får några av de stora (bland annat Red House, Foxy Lady och Voodoo Child) och några mer obskyra (Room Full Of Mirrors och Freedom).

Ju mer man skruvar upp, desto bättre låter det. Och om Jimi mot slutet av sin allt för korta karriär ibland gjorde ett småtrött (läs drogat) intryck är det här en höjdpunkt att ömt vårda. Han hoppar inte runt lika mycket som på Monterey, tre omöjligt intensiva år tidigare, men är lika förlorad i musiken. Och bara några veckor senare förlorad för evigt.

Läs mer om liknande:
Här någonstans finns en recension av Johnny Winters sista skiva
Konsertrecension: Sky High
Så spelar du blues! Hela listan!
Fler liveinspelningar att njuta av i sommar
Publicerades ursprungligen i Jefferson.

Iron Maiden på Ullevi

Imorgon är det dags för allsång på Ullevi med Eddie och de där andra sex jag aldrig lär mig namnen på. Det engelska hårdrocksbandet Iron Maiden bildades 1975 och är ute och turnerar med senaste skivan The Book Of Souls. I skrivande stund finns det fortfarande biljetter kvar för er som går och funderar på om ni ska gå eller inte. Hur ska ni annars få se Steve Harris sätta ena foten på monitorn och leka kulspruta med basen? Hur ska ni annars kunna svara sångaren Bruce Dickinson ber publiken att skrika för honom? Och låtarna, låtarna. Låtarna. Mycket nytt och dessutom har de grävt fram Children Of The Damned. I övrigt blir det i stort sett ni-vet-vilka. De kanske inte är bandet som överraskar med sina låtval.

Det kommer med största sannolikhet bli en upplevelse att bära med sig. Iron Maiden är inte kända för att ge 98 procent live. och glöm inte öronproppar!

Eddie är förresten mannen på bilden ovan. Han kom i kontakt med bandet när han fick jobb som busschaufför på första turnen. 

Läs mer om liknande:

Skivrecension: Iron Maiden - The Book Of Souls 

Skivrecension: Iron Maiden - The Final Frontier

Iron Maiden för nybörjare
Iron Maidens skivomslag är en vetenskap i sig
TV-serien The Prisoner ledde till låten The Prisoner

Skivrecension: Paul Simon

Pop 
Paul Simon 
Stranger To Stranger 
(Concord/Universal)
Betyg: 4

Paul Simon låter konstig igen. Det är bra. Hans förra skivan, den strålande So Beautiful Or So What, lät mer typisk. Luftig, poppig och akustisk. Annars är Simon oftast, som på Stranger To Stranger, på väg framåt. The Werewolf och Wristband börjar med rytmer som skulle kunna vara modernare släktingar till de han jobbade med på Graceland och The Rhythm Of The Saints. Men han upprepar inte sig. Rytmerna här är bitvis mer elektroniska. Kanske är det italienska elektroproducenten Clap! Clap!, även jazzmusiker, som fått fria tyglar i samarbetet. Wristband handlar om en artist som inte blir insläppt på sin egen konsert när han saknar det armband – wristband – han borde ha på sig. Är texten självupplevd?

Musiken på Stranger To Stranger, delvis också gjord i samarbete med producenten Roy Halee som även jobbade med Simon & Garfunkel, och för all del Graceland, är Simon när han är som bäst. Lekfull och nyfiken på samtiden, men utan att bli överdrivet trendkänslig. 74-åringen framstår aldrig som farfarn på discot som ska dansa med kidsen.

Skivan använder sig också av några av originalet Harry Partchs i mitten av femtiotalet specialbyggda instrument. Partch skapade egna skalor och har även inspirerat Tom Waits. Och vad gäller instrument låter gitarrerna och rytminstrumenten på den här skivan fantastiska. In A Parade gör att det poppar popcorn i huvudet, medan Simon sjunger my head´s a lolipop, everyone wants to lick it. Okej. Vi ställer inga fler frågor.

Paul Simon är känd för att jobba långsamt. Sedan 1972 har han gjort sammanlagt tolv soloskivor, men så länge han levererar på den här nivån är det väl dumt att klaga?

Lyssna också på: The Rhythm Of The Saints (1990) och So Beautiful Or So What (2011).

Läs mer om liknande: 

Paul Simon får Polarpriset 2012

Skivrecension: So Beautiful Or So What
Paul Simon är Paul Simon oavsett sällskap
Simon & Garfunkel har gjort en väldigt bra liveskiva

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Reportage: Vårstad i Växjö

För en Vårstad behövs två saker – en vår och en stad. Denna sena majlördag när juni står och rättar till kragen en sista gång utanför dörren var hela Växjö fullt med musik, teater, trolleri, cirkuskonster och, tja, stadsvandringar om arkitektur. Det går inte att klaga på bredden. Det gick att roa sig från tio på förmiddagen till tio på kvällen. Klockan tolv på Båtsmanstorget, bara för att börja någonstans, spelade Glaskvartetten. Av Erika Säfström Engman och Gabriele Freese på violin, Anna Widlund på viola och Lena Müller på cello framfördes bland annat musik av The Beatles, Elvis Costello och Mozart. En solig Penny Lane utgjorde en av höjdpunkterna. Rutinerade som de är hade de satt sig under ett tälttak och tagit med klädnypor att fästa noterna med. Det blåste inte mycket, men alla som försökt läsa en tidning på en uteservering vet att pustar som knappt känns kan ta med sig en bilaga fortare än kvickt. Det var för övrigt också glasgatans dag och Sandgärdsgatan lyftes fram. Där finns konst av inte mindre än sju glaskonstnärer från Kosta Boda. Om ni inte tänkt på det är ni inte ensamma, men gå gärna lite långsammare nästa gång. Det gick också att göra egen glaskonst, bland annat i form av gravering. Eller så här – det gick att försöka. Röda korset var på plats i fall att.

På tal om musik höll Palladium öppet hus hela dagen och blandade friskt mellan pop, klassiskt, körer och jazz – och albansk folkdansfestival, som arrangerades för tionde gången i ordningen. Här fanns bosnisk, albansk och balinesisk folkdans representerad. Folkdanslaget Värendsgillet firade dessutom sextio år med både dans och parad med gäster från Danmark och Norge.

På jazzsidan tutade lokala institutionen Thubanon loss och skapade storbandskänsla på den lilla utomhusscenen utanför Palladium där alla medlemmarna på något sätt mer eller mindre fick plats. Kulturskolan var också på plats, bland annat tonåriga 4 Strokes spelade och hann riva av både Kiss och Alice Cooper med skön attityd. Tyvärr utan smink, explosioner, svärdslukning, giljotinering och boaormar, men ändå. Drivet finns där. Rita Pascácio kommer från Portugal och jobbar på Palladium. Hennes arbetsdag sträckte sig från åtta till 23 denna lördag. Hon har nervöst kollat väderprognosen hela veckan. Himlen är rejält mulen och vid två börjar det tillfälligt regna lite försiktigt.

Innan dess inleddes en internationell dans- och musikfestival på Stortorget. Färgglada dräkter och dans visades upp. För de som behövde fylla på med energi fanns också chorizo och halapeños, båda mycket välsmakande. Hercules Fritzon hade åkt från Ryssby och tyckte det var kul att det är så mycket folk på plats. Han ger också korven tummen upp.

Vid Speakers Corner var det trolleri och teater. Bland annat Puck och Rosini samt Magic Markus höll igång och jonglerade med knivar till barnens förtjusning. Några av dem hade möjligtvis druckit för mycket kaffe. Kanske för att det inte riktigt var varmt nog för glass. Några barn fick också vara med och hjälpa till att välja kort. Ännu fler glada barn fanns det om möjligt i Teaterparken där det gick att få ansiktsmålning (hurra!) och testa en rad olika aktiviteter. De trollades även här och trottoaren framför det gamla badhuset hade med hjälp av kritor gjorts betydligt mer färgglad än vanligt.

En sådan här dag gäller det att inte planera för mycket. Konsten är att lite spontant och i makligt tempo kryssa runt på chans och snubbla över en och annan godbit som man inte planerat, men ändå bli stående eller sittande framför och fascinerad av. Det kräver förstås bra väder, annars infinner sig inte den rätta lediga känslan. Har det börjat plaska om strumporna påverkas kroppshållningen negativt. Många är ändå optimister och kör med shorts och sandaler – utan strumpor. Smart. Det finns dåliga väder, oavsett vad alla gympalärare tror.

Vi hade i alla fall delvis tur med vädret, för att nästan använda en känd fras. Och det hela kan sammanfattas med att det trots viss nederbörd blev en trevlig Vårstad i vår stad.

Läs mer om liknande: 

Bokrecension: Elvis Costello 

Hårdrock för nybörjare 

Konsertrecenson: Sonic. Art 

Svensk jazz för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten. 

Punk för nybörjare

Det finns folk som tror att Sex Pistols uppfann punken, men egentligen var det snarare tvärtom. Med dem blev det plötsligt viktigare med säkerhetsnålar, sönderrivna tröjor och tuppkammar än att inte kunna spela. Och det var väl aldrig meningen? Plötsligt blev kläderna viktigare än attityden, skådespelet viktigare än innehållet. Punkens ursprungliga tanke var att skala av allt onödigt. Gitarr-, bas- och trumsolon skulle bort. Texter hämtade från Sagan Om Ringen skulle bort. Bara kärnan skulle vara kvar. 2011 finns det få saker som är mindre punk än punk, men det hindrar inte att den ursprungliga tanken var god. Man kan inte vinna varje gång.

The Stooges - The Stooges (1969)

Eftersom Iggy Pop fått titeln punkfader kastad på sig mer än en gång kanske det är lämpligt att börja här. Tonårsångest, frustration och nihilism har sällan svängt skönare. Med raden no fun to hang around, no fun to be alone sammanfattade Pop dessutom den attityd som inte skulle få namnet punk förrän i mitten av sjuttiotalet. Bandet skulle komma att göra två skivor till under sjuttiotalet: Fun House (1970) och den David Bowie-producerade Raw Power (1973), men det är debuten jag oftast återvänder till.

Patti Smith - Horses (1975)
Jesus died for somebody´s sins, but not mine. Så börjar Patti Smiths debutalbum. Det är fortfarande en av de hårdaste textrader som skrivits. Det är möjligt att skivan Easter (1978) egentligen är bättre för nybörjaren, där finns bland annat Bruce Springsteen-skrivna hiten Because The Night och den magiska Ghost Dance, men Horses har...något. Något okammat, något oförlöst. Missa heller inte Smiths självbiografi Just Kids, som är en av de senaste årens vackraste läsupplevelser.

The Modern Lovers - The Modern Lovers (1976)
Jonathan Richman är något av ett unikum och det är möjligt att skivan egentligen inte hör hemma i kategorin punk, men jag blir glad bara av att föreställa mig Jonathans varma utstrålning och den är högst närvarande även på skivan. "Debutalbumet" består i huvudsak av demos som spelade in redan 1972 och när den till slut släpptes hade bandet splittrats, men Richman behöll namnet. För den bredare publiken är han kanske mest känd som han-med-gitarren i Something About Mary.

Ramones - Ramones (1976)
Här betas fjorton låtar av på ganska exakt tjugonio minuter. Bandets sångare Joey Ramone dyrkade Phil Spector, The Beach Boys och The Beatles och ville eftersträva enkelheten och estetiken i det tidiga sextiotalets musik. Bandnamnet togs från The Beatles basist som under en tidig turné tog sig artistnamnet Paul Ramone. Ramones klädstil började som ett skämt, men blev någonstans på vägen ikonisk. Skinnjacka och tajta jeans är än idag en stil som anses rebellisk. Humor i musik är inte alltid lätt. Tycker ni att det idag skrivs för lite låtar om hjärnskador och limsniffning är det hit ni ska vända er. Hey ho, let´s go!

PS. Tre av dessa fyra skivor producerades förresten av före detta Velvet Underground-medlemmen John Cale DS.

PS2. The Modern Lovers finns tyvärr inte på Spotify DS2.

Läs om Patti Smith-dokumentären Dream Of Life

Läs fler nybörjarguider:
Sextiotalspop för nybörjare
David Bowie för nybörjare
Paul McCartney för nybörjare
The Beach Boys för nybörjare

The Beach Boys Pet Sounds fyller 50 år

I maj 1966 släppte The Beach Boys Pet Sounds, sin elfte skiva sedan 1962. Å ena sidan ansågs den som ett kommersiellt misslyckande, skivbolaget släppte mindre än två månader senare en Best Of. Å andra sidan fick den snabbt status som banbrytande i branschen, särskilt i England. Paul McCartney insåg att The Beatles behövde höja ribban och ambitionerna för att ha en chans att mäta sig, vilket resulterade i Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band. The Beach Boys själva var inte så säkra. Vissa medlemmar tyckte det var dumt att ändra inriktning när de var ett av USA:s största band. Mer låtar om surfing och bilar, tack!

Men nej, Brian Wilson – bandets låtskrivare, arrangör, producent och visionär - hade större planer. Musik var viktigare än att bara jaga hits enligt formel. I december 1965 hörde han The Beatles (ja, de hade en kreativ dialog) album Rubber Soul och imponerades av mognaden, djupet och klangerna. Ett ALBUM, inte bara en samling låtar som var slumpmässigt ihopräfsade. Brian bestämde sig, tjugotre år gammal, för att göra den bästa popskivan någonsin.

Efter ett sammanbrott på ett flygplan inför ännu en turné hade Brian ett år tidigare bestämt sig för att sluta medverka på bandets konserter. Han ville fokusera på det som gjorde honom lycklig - att skriva och jobba i studion med musikerna i det så kallade Wrecking Crew, rivningsgänget, som utgjorde Los Angeles-musikerelit och även samarbetade bland annat med producenten Phil Spector. Nu var allt möjligt.

Pet Sounds handlar om brytpunkten mellan ungdom och vuxenliv, ett steg Brian själv skulle visa sig få svårt att hantera. Längtan efter allt man vill göra, men inte har åldern för (Wouldn´t It Be Nice), all stundande frihet, oberoende och krav som både lockar och skrämmer (That´s Not Me), sökandet efter kärlek (God Only Knows) och sist förlusten av ungdomens oskuldsfullhet (Caroline, No). Men texterna, skrivna i samarbete med Tony Asher, en ung copywriter Brian träffat av en slump, går att relatera till oavsett ålder. De bröt mot allt The Beach Boys tidigare symboliserat. Så gjorde även musiken som använde ackord och instrument på ett sätt som tidigare inte hörts på en popskiva. Och kanske inte senare heller. Ingen annan skiva låter som Pet Sounds.

Att The Beach Boys tonårspublik inte riktigt förstod var inte oväntat. Vad hände med Fun, Fun, Fun? I Just Wasn´t Made For These Times kan rent av ses som en indikation på att Brian insåg att alla inte skulle förstå – både vad gäller fans, bandmedlemmar och skivbolag. När skivan inte blev den framgång han räknat med tog han det hårt. Hade månader av hårt arbete varit förgäves?

Sedan dess har Pet Sounds kommit i boxversion två gånger, regelbundet hyllats som den bästa skivan någonsin (senast i februarinumret av engelska musikmagasinet Uncut) och varit en famn för många som undrar över livet. Musiken lägger armen om lyssnaren och säger: jag vet hur det känns, du är inte så ensam som du tror.

I skrivande stund är den under så många år scenskygga Brian och hans soloband ute på jubileumsturné där hela skivan framförs. Turnén pågår fram till oktober, Sverige finns inte med i planerna. Vi får trösta oss med att dramadokumentären Love & Mercy, som bland annat handlar om skivans tillkomst, finns på DVD.

Under arbetet med albumet fick Brian förresten idén till en låt som, trots påtryckningar, inte togs med. Kanske för att den inte passade in. Han kallade den Good Vibrations och den släpptes på singel hösten 1966 efter sex månaders inspelning. Den blev The Beach Boys största hit.

Läs mer om liknande: 

The Beach Boys för nybörjare

Dennis Wilson gjorde en borttappad soloklassiker med Pacific Ocean Blues

The Beach Boys-skivan Sunflower från 1970 innehåller två av Dennis Wilson bästa låtar
Biografin Catch A Wave - The Rise, Fall And Redemption of The Beach Boys´ Brian Wilson rekommenderas
Paul McCartney för nybörjare
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.