fredag, augusti 31, 2007

Här är mitt inlägg, du kan få det, jag vill inte ha det längre... din för evigt, Ola

Jag upptäckte Nicolai Dungers musik 1999. Jag hade ungdomspraktik i en skivaffär och kände att hans vemodiga pop förtjänade en chans. Skivan hette This Cloud Is Learning och jag hade rätt. Skivan var och är än idag riktigt bra. Sedan följde bl a Soul Rush och Here´s My Song, You Can Have It, I Don´t Want It Anymore...Yours 4-ever, Nicolai Dunger som är lika bra som titeln är lång och därför oundvikligen en av de bästa skivorna som gjorts i det här landet, trots att den är inspelad i USA med Mercury Rev-folk. Där finns låten Year Of The Love And Hurt Cycle, vacker som en regnig höstdag under ett täcke med en bra bok.
Ja, just det. Sa jag att han kommer till Växjö nästa helg? Kanske ses vi längst fram. Borde nog lyssna in mig på senaste skivan Rösten Och Herren innan dess. Tycker fortfarande det känns konstigt att han sjunger på svenska, å andra sidan har jag lärt mig att tålamod lönar sig när hans namn finns på omslaget. Musik som skaver lite håller oftast längre. Hösten kan vara räddad av en norrbottning som vågar mena allvar.
Dagens låt är Radio Nowhere av Bruce Springsteen.

måndag, augusti 27, 2007

Min svävare är full med ålar

Det var en tillställning i helgen. Det skulle tittas på Moonraker - det är något som har diskuterats länge. För av någon anledning vore det kul att dricka öl och kolla på den sämsta Bondfilmen. I sista minuten föreslog någon vi kan kalla "Ola" att vi kan väl titta på Levande Måltavla istället, den är inte lika dålig.

Vet inte när "Ola" hade så fel senast. Levande Måltavla/A View To A Kill sög så stor drake att Madonna skulle få problem att svälja allt. Scenerna höll ihop mindre än vanligt i en Bondfilm, bondbruden bara skrek, actionscenerna... ja, jag vet inte, och Grace Jones borde nekats födelsebevis.

Filmens enda ljusglimt var Christopher Walkens sätt att betona repliken I´m happiest in the saddle. Om detta berättigar en hel film kan man diskutera.

Hemma igen på söndagen, efter att ha njutit av The Sopranos, insåg jag att jag nog måste se Moonraker trots allt.
Jämfört med måltavlan var den utan att vara särskilt bra ett smärre mästerverk och även utan denna elaka jämförelse var den faktiskt ett habilt äventyr i matinéstil. Hugo Drax är en skön skurk som citerar Oscar Wilde och spelas bra av Michael Lonsdale, Holly Goodhead är en relativt nyanserad bondbrud som inte bara skriker utan faktiskt, i alla fall mer eller mindre, är Bond jämlik.

Tyvärr är även här jaktscenerna krystade. Om man ska ha ihjäl en hemlig agent - varför måste man då göra det i Venedig när han sitter i en gondol? Och varför måste man dessutom göra det från en mötande gondol och låta det utföras av en man som ligger i en kista med knivar i locket? Att Jaws är läjlig visste ni redan - om än inte lika provocerande löjlig som May Day (Grace Jones).

Många har problem med att Bond är ute i rymden (filmen gjordes två år efter Star Wars) med de rymdactionscenerna som avslutar filmen är i alla fall mer roande än de som utspelas på jorden. Klippet där Bond i Venedig kör förbi en uteservering i ett konstigt fordon och en man tittar först på Bond och sen på sin vinflaska hade gjorts för många gånger redan då.

En sak till, när jag ändå är igång. Är det verkligen nödvändigt att Bond har samma mörka byxa/skjorta på Drax slott, i Venedig och i Rio. Hur liten klädbudget hade de?

Mellan Diamantfeber/Diamonds Are Forever 1971 och Goldeneye 1994 gjordes det inte några riktigt bra Bondfilmer. Det är fegt att skylla allt på Roger Moore, men jag gör det ändå. Sluta wobbla med ögonbrynen!
Dagens låt är Tiger In My Tank av The Eels.

lördag, augusti 25, 2007

Alfakassan - this time it´s personal

Åtta veckor efter att jag skickat in alla papper får jag ett "vi begär komplettering som tack för att vi hanterade dina blanketter så snabbt"-brev och följande samtal utspelas ca 31 minuter senare:

- Men jag ringde och anmälde mig arbetslös.
- Du kan inte ringa och anmäla dig, du måste skicka in blanketten "anmälan om arbetslöshet".
- Hur ska jag veta det? Kunde inte hon jag pratade med informerat om att det krävdes skriftlig ansökan?
- Vad har du för födelsenummer?
- 77-12-31...
- 41?
-31.
-Okej.

Dagens låt är Devil´s Pie av D´angelo.

fredag, augusti 24, 2007

Tom Petty och jakten på den perfekta poplåten (varken mer eller mindre)

 Tom Petty Red Silhouette Black Tee Shirt

Vissa artister gör aldrig två skivor som låter likadant. Vissa andra artister står med huvudet i sanden och gräver sig neråt

Tom Petty är en sådan, även om han gjort ändringar har de ändå alltid varit marginella och rört sig inom gränserna för country och blues med bägge fötterna i rock. Sedan dag ett har han bara låtit som Tom Petty och kommer så fortsätta. De flesta av hans låtar är av samma anledning tidlösa. Breakdown skulle lika gärna kunna vara inspelad -06 och Saving Grace från -06 skulle lika gärna kunna vara inspelad -76.

Det finns en oskriven regel i musikkritik som säger att om man gör tre-fyra skivor som låter likadant så behöver man förnya sig (The Strokes), men när man väl kommit över en viss gräns och låtit likadant på, säg, sju-åtta skivor blir man legendförklarad (The Ramones).

Oavsett om han jobbar med påläggsmannen Jeff Lynne (Full Moon Fever) eller väljer dennes motsats i enkelhetsmannen Rick Rubin (Wildflowers) blir slutresultatet alltid något som börjar med Tom och slutar med Petty.

Producenter har kommit och gått, men som sin högra hand har han i alla år haft Mike Campbell. Campbell är en av mina favoritgitarrister just för att han aldrig gör mer än vad som behövs. Han tycks ha stannat på knä framför sekunderna i David Bowies Moonage Daydream där Mick Ronson tog sitt gitarrspel till perfektion. Lyssna gärna på Campbells minimalism i Mary Jane´s Last Dance. Det är inte konstigt att han får vara med även när Petty bestämmer sig för att jobba utan resten av kompgruppen The Heartbreakers. Att de tre album jag nämnt samtliga är gjorda som soloalbum får förresten inte tolkas som att jag inte gillar skivorna de spelar på (de flesta medlemmarna är trots allt med på Full Moon Fever).

Texterna är kanske inte poesi, men som poppoet håller han hög klass. Smaka på:

Oh yeah, all right/ Take it easy, baby/ Make it last make it last all night/ She was an american girl
- American Girl

My sister got lucky, married a yuppie/ Took him for all it was worth/ Now she´s a swinger dating a singer/ I can´t decide which is worse
- Yer So Bad

Det är inte Samuel Beckett, men det är inte heller meningen.

Petty har heller aldrig haft någon annan ambition än att göra poplåtar på tre ackord som klockar in på tre minuter. Han försöker inte återuppfinna hjulet. Han vill bara hitta en backe som lutar lite lagom så att det får upp lagom fart. Att han lyckats med sin ambition hörs varje dag på radion.

Hur ska man förresten kunna motstå någon som snor sin frasering från Bob Dylan och faktiskt kommer undan med det?

Nu ska jag hem till min korkek och fundera på hur omslaget till Highway Companion egentligen ska tolkas.

Dagens låt är You Don´t Know How It Feels av Tom Petty.

tisdag, augusti 21, 2007

När Larry träffade George

Larry David blev världskänd redan på nittiotalet, det var bara ingen som visste om det. De mest initierade blev förvisso glada varje gång Seinfeld drog igång och förtexterna läste Written By Larry David, men allmänheten visste inte.

Davids genidrag var att han skrev in sig själv i serien som George Costanza och använde alla sina egna tillkortakommanden, neuroser och misslyckanden för att skapa en av tv-historiens mest älskade karaktärer.

Några år efter Seinfeld tog ner skylten gjorde Larry David comeback. Den här gången spelade han en karaktär som heter Larry David som är ekonomiskt oberoende efter att ha skrivit manus till en tv-serie som heter Seinfeld. Han ägnar dagarna åt att vara dryg, förolämpa andra, själv bli förolämpad, bråka med sin fru, bråka ännu mer med sin managers fru, spela golf, vara dryg, prata väldigt högt, missförstås av alla han träffar, ljuga, vara dryg och referera till judendomen.

Curb Your Enthusiasm var när den kom nyskapande, kanske inte till innehållet - Seinfeld skruvat några varv till - men till formen. Det finns inga pålagda skratt och skådespelarna har inga skrivna repliker. De får bara veta "var" deras karaktär ska befinna sig i slutet av en given scen. Hur de ska ta sig dit får de bestämma själva.

På onsdag kl 22:45 drar SVT1 igång sista säsongen. Då sitter i alla fall jag framför tv.

Dagens låt är Dancing Barefoot av Patti Smith.

onsdag, augusti 15, 2007

Det finns bara en kung

Idag är det 30 år sedan Elvis Aaron Presley satte sin sista smörstekta ekorre i halsen.

Det är förvisso sant att han gjorde alldeles för många dåliga filmer, uppträdde i för många diamantbeströdda sparkdräkter, saknade ryggrad när det gällde att ta tag i sin karriär och gick vilse i andras uppfattning om hur han borde vara. Det där med att han uppfann rock´n´rollen är däremot inte riktigt sant.

Men det går inte att förneka att han hade en av musikhistoriens bästa röster, en karisma och sexighet som ibland gör mig knäsvag och att han såg till att en skitig, sexfixerad, svart subkultur kraschlandande rakt in i det vita amerikas - och senare hela världens - vardagsrum på bästa sändningstid. Race music blev rhythm´n´blues som i sin tur blev rock´n´roll.

Alltså är det, trots allt, fullt logiskt att man än idag - mer än femtio år efter hans första hit - kan prata om the king utan att någon tror att det är Karl XVI Gustav man menar.

Presleys femtiotal är förstås klassiskt och oantastligt, med all rätt en av de heliga korna i popkulturhistorien, men det finns en period till som, lite orättvist, alltid hamnar i skuggan av de där första åren.

1968 gjorde mannen nämligen stor comeback med en tv-show som numera är känd som The -68 Comeback Special. Efter en massa dåliga filmer och faktiskt ännu sämre musik var Elvis en föredetting, en vilsen irrelevant musikalisk clown som tappat all kontakt med ungdomen. Så ville han förstås inte ha det.

Den där showen blev svart läder och rock´n´roll. På sätt och vis blev den också ett farväl till femtiotalet och ett hej till resten av hans karriär med större arrangemang och en mer utvecklad sångteknik. Colonel Parker ville egentligen att Elvis skulle ha vit kavaj och sjunga julsånger framför en barnkör. För en gång skull sa Elvis emot sin dispot. När eftertexterna började satt han faktiskt på sin tron igen. Och har väl suttit där sedan dess.

Den där showen blev början på några fantastiska år med nya låtar som Guitar Man och If I Can Dream. Sedan följde Suspicious Minds, mästerliga albumet From Elvis In Memphis med hiten In The Ghetto, albumet Elvis Country med borde-varit-hiten I Washed My Hands In Muddy Water, Patch It Up, I Just Can´t Help Believing, Always On My Mind och de första Las Vegas-rundorna. Det finns folk som påstår att Gladys pojke blev trött och fet när han kom till Vegas - det är en åsikt man ska ha, för så står det ju i många av de tröttaste artiklarna. Tycker man så bör man se konsert/dokumentären That´s The Way It Is som tar vid där comebacken slutade.

Trött och fet? Eller inte.

Coolast i stan? Ja, snarare.

Och var köpte han de där skjortorna?

För att inte nämna glasögonen.

I scenerna där han repar med bandet är han så laddad att det ibland är otäckt att titta. Men vad ska man göra? Skruva upp, möjligtvis. Elvis driver på bandet, de driver på honom, han driver på dem ännu mer. Med namn som James Burton och Ronnie Tutt i ryggen kan det knappast gå fel. Tjernobyl framstår som en kattfis i jämförelse.

The -68 Comeback Special finns förresten i en toksnygg DVD-utgåva värdig både en kung och de som gillar hans musik. Se även That´s The Way It Is. Det är så han ska kommas ihåg.

Sexig som satan, lekfull, ett rörelseschema som inte går att beskriva, inspirerade låtval och med den rösten.

My mama told me when I was young that without a song you haven´t got a friend, without a song the day will never end. So I keep singing my song.

Vi är några som är tacksamma att ha fortsatte sjunga sin sång.

Dagens låt är Kung För En Dag av Wilmer X.

måndag, augusti 13, 2007

Anton visar sin Kobra

Det är svårt att gilla musik och inte med jämna mellanrum springa på fotografen Anton Corbijn. Han har jobbat med så skilda artister som Miles Davis, David Bowie, Elvis Costello, Per Gessle, Tom Waits, Kraftwerk, U2, Depeche Mode och Joy Division. Och förmodligen några hundra till.

De sistnämndas sångare Ian Curtis är också huvudkaraktären i filmen Control som blir Corbinjs regidebut, även om han tidigare gjort ett flertal musikvideos. Hit hör inte minst klassiska Enjoy The Silence (bandets låtskrivare Martin Gore berättade förresten en gång att Anton vill bli deras turnétrummis).

Även om jag inte vågar lova att Control är bra - men förhandsrapporterna pekar ditåt - vågar jag lova att den är snygg.

Ikväll har SVT alltså den goda smaken att visa en intervju med Anton under rubriken Kobra Intervju vid nio på tvåan. En serie liknande Kobror väntar där en person får ett helt program för sig själv. Bl a står favoriten George P Pelecanos på tur (han delar förvisso på sitt program, men ändå). Missa inte.

Dagens låt är Lovers Dream av Anna Ternheim och Fyfe Dangerfield.

tisdag, augusti 07, 2007

Kan man vara kär i en tv-serie?

Dialog att dö för (eller i alla fall le en smula åt):

Lewis: Why don´t you ask me if I´m gonna take the sergeant test?
Munch: Are you gonna take the sergeant test?
Lewis: No.
Munch: See - that´s why I didn´t ask.

Homicide regerar just nu i min DVD.

Dagens låt är You Don´t Have To Say You Love Me av Dusty Springfield.

måndag, augusti 06, 2007

Konsertsommartider

Det började med Eldkvarn på Valborg, fortsatte med Metallica i Stockholm och folkmusikfestival i Korrö.
I lördags - efter att TKJ tjatade sig gul och blå för att få med mig - var det treackordsfest på Evedal i Växjö med Per Gessle. Han har ett bra band, Jens Janssons studsande trumspel gör de popigare sakerna väldigt drivna. Ljudet Av Ett Annat Hjärta och Puls via Gå & Fiska och Sten Sjöskog till pang-på-iga Fru Nordin och charmiga Kinkshyllningen Hannas Kärlekspil (tyvärr utan blåssektion) trivs bra med hans svängiga spel. Christoffer Lundqvists slide ger värme till vackra Om Du Bara Vill och MP:s gitarr i Ska Vi Älska Så Ska Vi Älska till Buddy Holly går förstås inte att undvika. Det går förresten heller inte att undvika Lundqvists Jimmy Page-övningar i introt till Alla Känslorna - Gessle tittar konstigt åt hans håll och kan inte hålla sig för skratt. Clarence Öfvermans är flyhänt, men synt sticker tyvärr lite i öronen i några av de gamla GT-låtarna. De slingorna ska spelas på Farfisa - annars ska de inte spelas alls. Christer Abrahamsson är ny i Gesslefamiljen men ser till att basen står sig i konkurrensen med tre gitarrer.
Man kan förmodligen ifrågasätta låtlistans feghet, Mazarin-turnén kaksommaren 2003 innehöll i alla fall några oväntade drag. Däremot spelas både GT och Mazarin-grejer som inte spelades den gången. Alltid något.
Man kunde ändå hoppats på Flickan I En Cole Porter-Sång, Småstad eller Faller Ner På Knä.
Men, va fan, natten är ung och vi får en ljuvligt gungande Jag Skulle Vilja Tänka En Underbar Tanke (kvällens bästa?), När Alla Vännerna Gått Hem med bara sång, gitarr och Helena Josefsson vackra andrastämma, en ösig Födelsedag, Blondie-discon Spegelboll, Tom Petty-doftande Det Hjärta Som Brinner och det är svårt att klaga. Det är också svårt att inte med jämna mellanrum imponeras av antalet hits mannen skrivit. Dessutom bra hits.
Jag misstänker att många i publiken hade köpt biljetter av nostalgiska skäl (t ex den lätt vingliga femtioåriga mannen vi stod bakom, hans fru såg lätt besvärad ut; förmodligen inte bara för att han envisade med att klappa i otakt). Men ungefär hälften av låtarna härstammar från 00-talet och rent musikaliskt är de ofta de verkliga höjdpunkterna. Det kan man inte säga om alla 28-åriga karriärer.
Jag kan förvisso ha fel, och det kanske bara är en tanke. Men det är i så fall en underbar tanke. Per-Håkan sitter stadigt på den svenska poptronen. Och hans skjortor blir snyggare för varje turné. Bara en sån sak.
Slutligen vill jag hälsa Dr Leif att Valdemar Atterdag var i Visby 1361. Han var där förvisso redan året innan, men det regnade och han ursäktade sig då med att en inställd brandskattning också är en brandskattning.
Dagens låt är It´s Only Love That Gets You Through av Sade.