Anna Ternheims The Night Visitor ett steg framåt

Att hitta en egen ton och plats i genren melankolisk singersongwriter är inte det enklaste, särskilt inte i de oranga lövens hemland. Oavsett hur Anna Ternheim har valt att klä - eller klä av - sin musik på sina hittills fyra skivor har de alltid hållits ihop av något typiskt ternheimskt. Vissa artister letar hela sina karriärer efter det egna fingeravtrycket, vissa tycks ha det utan att anstränga sig. Hennes förra skiva, stråktyngda Leaving On A Mayday, är ett av de bästa svenska album som gjorts. Den här gången har hon åkt till countryns hjärta i Nashville, Tennessee. Hörs det? Nej, bara om man vet om det. Trots att fioler, dragspel, mandolin, cello och slidegitarr framförs helt akustiskt. Det finns musiker på den här skivan med CV:n längre än Ternheims lugg.

Det är en ljus skiva, varm, lågmäld och välkomnade - hennes första våriga, men det oundvikliga mörkret finns här också. Man kan även höra en avslappnad amerikansk folkton. Tolkningen av Pat McLaughlins The Longer The Waiting (The Sweeter The Kiss) är en duett med David Ferguson och något av det bästa hon gjort. Bow Your Head och God Don´t Know - med vissling och flöjt - innebär en helt ny stämning i hennes musik. Köper man den lite lyxigare versionen får man också bl a en ljuvlig 30-minuters DVD med fem av låtarna inspelade på en veranda. De versionerna är nästan ännu bättre än de på skivan.

Alltså ännu ett kreativt steg framåt, eller möjligtvis i sidled rent musikalsikt, i denna ständigt föränderliga artists utveckling. Och den här gången kommer det låta ännu bättre när mörkret lättar.

Läs mer om liknande:

Ane Bruns It All Starts With One var också ett steg framåt

Ron Sexsmiths skiva Whereabouts borde vara en klassiker

Ron Sexsmith upphör inte att inte förvåna

En promenad med Ron Sexsmith

Kate Bush släpper Director´s Cut

Graeme Thomsons utmärkta biografi Under The Ivy, The Life & Music Of Kate Bush

Regina Spektor har samma lekfulla sätt att närma sig musiken

Regina Spektor Live In London

Jennie Abrahamson på The Sound Of Your Beating Heart också

Skivomslag gjorda i lego

Rolig och udda fakta om skivbolag

Vinylskivan - master of the universe

Country för nybörjare

Krautrock för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Boardwalk Empire får premiär på SVT

I början av 2000-talet hände något med dramaserien som format. På betalkanalen HBO höjdes ribban rejält av The Sopranos och The Wire vad det gällde ambitionsnivå. Man kan säga att Homicide: Life On The Street var en vägvisare, men tyvärr så tidigt ute (1993-99) att den fick nöja sig med växande kultstatus medans Nash Bridges fick allt strålkastarljus. I HBO:s fotspår har vi nu även fått prisade Mad Men och Breaking Bad (båda på AMC).

Men just nu är stafettpinnen tillbaka hos HBO med Boardwalk Empire, baserad på en bok av Nelson Johnson. Det är påkostat, det är välskrivet, det är välagerat, det är proffsigt ner till minsta örhänge. Och om tv tills för ganska nyligen sågs som något man kunde ägna sig åt när filmkarriären la sig med näsan i reabacken har den numera allt plattare lådan fått en status som kan mäta sig med den betydligt större duken.

Om maffiagenrén fick sin motsvarighet till The Beatles med Gudfadern och visade sig vara vid liv och blev postmodern med The Sopranos har nu vi älskare av gangstervärlden fått ännu ett blodigt kapitel att njuta av.

Serien är skapad av Matt Weiner, bekant från just The Sopranos. Inte helt obekanta Martin Scorsese regisserade piloten och Steve Buscemi spelar en av huvudrollerna som den republikanske politikern Enoch "Nucky" Thompson.

Serien utspelas i Atlantic City i New Jersey under 1920-talets förbudstid och första världskriget gör att ekonomin påverkas även i det stora landet i väst. Atlantic City är lite mindre och kanske inte lika färgglatt som Vegas, men likväl en stad som bygger på att folk är sugna på att spela bort sina pengar och dricka sig glada igen.

Enoch "Nucky" Thompson genomför det lokala spritförbudet. Han spelar under bordet med de immuna partitopparna på ena sidan och med smågangsters som kan offras om något går fel på den andra. När han klubbar igenom spritförbudet beror det inte på att han har något emot alkohol. Men han har insett hur mycket pengar det går att tjäna på att sälja - och inte mist kontrollera tillgången på - svartsprit.

Bland de övriga karaktärerna kan nämnas änkan Margaret Schroeder (Kelly MacDonald) som målmedvetet långsamt klättrar uppåt i samhället, James "Jimmy" Darmody (Michael Pitt) som återvänder från första världskriget och börjar som Nuckys vänsterhand, men snabbt visar sig ha högre ambitioner och Agent Nelson Van Alden (Michael Shannon) som står på andra sidan lagen, förmodligen sover med stärkkrage på och långsamt blir mer och mer intressant som karaktär. Michael K Williams, känd från The Wire som världens hårdaste Omar, har en lite roll - hittills - som Chalky White, mannen men New Jerseys färggladaste garderob.

Det är en version av Tintin I Amerika där man inte kan låta bli att heja på Al Capone. Jo då, Capone dyker upp i Atlantic City också. Boardwalk Empire är alltså, som det heter, baserad på verkliga händelser. Förmodligen med betoning på baserad, men ändå. Bra är det i alla fall.

Verklighetens Nucky avled 85 år gammal 1968. Något storstilat Scarface-slut kan man alltså inte vänta sig, men andra offras på vägen.

Alltså: SVT1, lördag, 22:40. Och bara strax över ett år efter premiären i USA, via en omväg runt Canal+. Tänk vad man kan åstadkomma med modern teknik.

Läs mer om liknande:

Läs om en prisutdelning till Mad Mens fördel

Om ni mot alla odds inte har en aning om vad Man Men handlar om

Läs om när jag fick lite separationsångest när The Wire tog slut

Läs om när jag fick lite separationsångest när The Sopranos tog slut

Läs om en dåre som argumenterar för att Gudfadern III är underskattad

Läs om en Al Capone-biografi

Länkar som inte har med Boardwalk Empire eller Justin Bieber (OMG!) att göra:

Patti Smith får Polarpris

Patti Smith-dokumentären Dream Of Life

Bruce Springsteen för nybörjare

Läs lite mindre om Aretha Franklin

Megadeth-mannen Dave Mustaine har skrivit intressanta biografin A Life In Metal

De finns en bra Dolly Parton-biografi av Stephen Miller som heter En Smart Blondin

(Eller, vänta lite - Patti och Bruce är från New Jersey och Bruce har sjungit om Atlantic City)

Hoven Droven live! I stereo! Och färg!

Om man rådfrågor Wikipedia, informationssamhällets motsvarighet till Fråga Lund, vad folkrock är för något får man en lång lista på artister. Sist men inte minst på den listan hittar man just Hoven Droven, vars konsert i Växjö är en del av helgens WorldMix-festival.

Folkrock är, fullt logiskt, en blandning mellan folkmusik och rockmusik. I Sverige brukar Contacts möte med Skäggmanslaget i Hon Kom Över Mon från 1971 nämnas som startskottet, men man får inte glömma att bandet Tages redan 1967 spelade tillsammans med folkmusiker. Hoven Droven är en rocktrio med gitarr, bas och trummor och längst fram, istället för sologitarr, fiol och saxofon. De börjar lite lugnt, men snittempot är högt. Trummisen Björn Höglund och basisten Pedro Blom vet hur man driver en låt framåt.

När de tar i som mest är det inte långsökt att göra referenser till AC/DC. I alla fall om Angus Young vuxit upp med svensk folkmusik och haft fiol istället för en Gibson. Fiolinisten Kjell-Erik Eriksson är kvällens gitarrhjälte vid sidan av den faktiska gitarristen Bo Lindberg, men jag ser tyvärr ingen i publiken som spelar luftfiol. Man hör också inslag av Jimi Hendrix, Bo Diddley i schottisversion och en Neil Young-referens. Något för omständig att förklara här, men välkommet ändå. Energinivån är påtaglig och smittande även i de något lugnare stunderna. Det är inte musik man behöver vara inlyssnad på för att kunna dansa till. Publiken är inledningsvis oväntat avvaktande. Det skadar inte att i synnerhet Jens Comén, saxofon, vet var stämningshöjarknapparna sitter.

I år firar Hoven Droven 20-årsjubileum och efter fem års paus kan man höra att det kliar rejält i deras fingrar. Spelglädjen är uppenbar och de blandar låtar från sina fem album, bl a senaste Rost som kom tidigare i år. Vi får Turbo, Oliver´s Fiddle och Mörsilpolska. De blandar egna låtar med traditionell folkmusik otraditionellt framfört. Å ena sidan kan tyckas att idén inte är allt för originell, men de har hittat en egen unik stil och definierar mer eller mindre genren. Det är få band förunnat.

Enligt Wikipedia är uttrycket hoven droven jämtska och betyder ungefär huller om buller, hur som helst eller allt möjligt. På småländska betyder det i första hand tack för en väldigt trevlig kväll.

Läs mer om liknande:

Korrö Folkmusikfestival 2011

Bandet Tages blandade svensk folkmusik med pop redan på skivan Studio 1967

Jimi Hendrix är med på listan över de bästa gitarriffen någonsin

Bo Diddley har avlidit

Neil Young Greatest Hits 2 (kan innehålla spår av Spotify-spellista)

OK Orchestra bjuder på gränslös musik

Musikglädje: Esbjörn Hazelius och Navarra

Esbjörn Hazelius sätt att spela gitarr påminner mig Paul Simon

En bland-CD med hårdrock

Country för nybörjare

Neil Youngs nya skiva A Treasure har också mycket fiol

Mer om Jan Johansson och svensk jazz

Roy Bittan är till vardags en del av The E Street Band, men spelade också på en av skivorna i nästa länk

Mike Garson är mest känd för sina samarbeten med David Bowie

Jag hoppades Mannen I Svart handlade om Johnny Cash, men hade fel

Gillian Welch har rötter i amerikansk folkmusik

Emmylou Harris har också rötter i amerikansk folkmusik

Mavis Staples har spretiga rötter

Regina Spektor har också spretiga rötter

Både Esbjörn och Navarra har spelat på Korröfestivalen

Publicerades mer eller mindre ursprungligen i Smålandsposten.

Hey Bulldog - en lite borttappad Beatleslåt

Inför sin resa till Indien 1968 hade The Beatles spelat in Paul McCartneys Lady Madonna och George Harrisons The Inner Light. Tanken var att de skulle kunna släppas medans bandet var i Indien så att publiken inte skulle glömma bort dem. Den fortsatta tanken var att det skulle spelas in en video till låten Lady Madonna. Vid den här punkten hade de fyra tröttnat på att åka runt och spela sina nya låtar i alla tv-program - de hade ju också slutat turnera två år tidigare - och hade istället gjort till vana att bara spela in en kort film och låta den åka på turné istället. Videon skulle föreställa dem i studion när de spelade in låten.

Till den här inspelningen i februari dök John Lennon upp med ett litet riff snott från Lee Dorseys (1924-1986) låt Get Out Of My Life Woman, han är också känd för Working In A Coalmine, och ett nästan färdigt utkast till en text. McCartney renskrev den och gjorde några ändringar, dessutom bidrog han med en väldigt idérik basgång. Man hör att texten skrevs utan större tanke, men om den är nonsens så är den i alla fall underhållande nonsens. Sedan började bandet, med kamerorna rullande i studion, spela in den nya låten. I likhet med Lady Madonna bygger Hey Bulldog på bluesharmonier, även om den onekligen är lite rufsigare i håret.

Om riffet i Dorseys version spelas på piano och är en integrerad del av arrangemanget lyfts det i Harrisons fuzzade version fram som motor och Lennons passionerade sång lyckas hålla jämna steg. Hans uppenbara glädje kan också ha berott på att det här vara första gången Yoko Ono närvarande i studion. Vi vet inte om de andra reflekterade över den saken, men i framtiden skulle det bli ett orosmoment.

Nästan allt The Beatles gav ut blev etta på alla möjliga och omöjliga listor. I deras fall är det därför svårt att prata i termer som borttappade mästerverk, men egentligen är det förstås något alla stora band ska ha.

Hey Bulldog smögs ut på soundtracket till filmen Yellow Submarine i januari 1969. Filmen hade haft premiär sommaren året innan och det säger väl något om bandets bristande engagemang i både filmen och dess soundtrack. Det som på vinylspråk kallas a-sida består, förutom av låten som gav filmen dess namn, av lite blandat från bandets arkiv. Det är låtar som inte platsat på deras tre senaste skivor, och b-sidan består av producenthjälten George Martins instrumentala filmmusik. Man kan/bör rentav tolka det som om de försökte gömma skivan genom att släppa den två månader efter albumet The Beatles, mer känt som The White Album, som - förstås - släpptes lagom till jul och blev en stor framgång. Medan den vita skivan fortfarande låg etta i både USA och England tog sig Yellow Submarine upp till plats tre i England och en plats högre i USA.

Det är svårt att rekommendera Yellow Submarine-skivan helhjärtat, men om ni köpt den remastrade versionen av Past Masters finns bulldogen numera även där. Kanske är den inte längre borttappad? Den har förvisso nära tre miljoner träffar på YouTube. Men allt är relativt.

På sjuttiotalet skulle Lennon ta sin Dorseyfanatism ett steg längre och göra en cover på låten Ya-Ya. För att vara på den säkra sidan gjorde han två versioner, en hamnade på Walls & Bridges 1974 och en på Rock´n´Roll 1975. Inspelningen av den sistnämnda skivan förtjänar ett eget inlägg. På återseende.

Lyssna på Lee Dorsey!

Lyssna på The Beatles!

Läs mer om The Beatles:

The Beatles någorlunda alternativa Topp 10

Samtliga The Beatles-skivor släpptes remastrade 090909

Mer om de remastrade boxarna

It´s the bloody Beatles again

Läs mer om Revolver

Läs mer om The White Album

Om Paul McCartney

Paul McCartney för nybörjare

Om George Harrison

Samlingsskiva med George Harrison - Let It Roll

Philip Normans biografi Shout! rekommenderas

John Lennon minns sina första 30 år i lång intervju av Jann Wenner

Om Philip Normans stora John Lennon-biografi

Geoffrey Giulianos biografi Lennon In America rekommenderas inte

En bisats om Lennon

Missa inte Eva Dozzis intressanta och välskrivna Jävla John

George Harrison är förresten nu också aktuell som huvudrollsinnehavare i Martin Scorseses dokumentär Living In The Material World som under 3,5 timmar går igenom Harrisons liv från a till ö. Rekommenderas. Scorsese har också, bland en hel del annat, gjort No Direction Home om Harrisons kompis Bob Dylan. Även han är musiker.

Hårdrock för nybörjare

Många menar att det första hårdrocksriffet är Dave Davies tvåackordsattack i The Kinks lilla mästerverk You Really Got Me. Via Jimi Hendrix och Cream närmade sig sedan rocken det som skulle få prefixet hård. Men var ska man börja? Är verkligen The Number Of The Beast och The Black Album de två bästa skivorna? Det är en distad djungel där ute. Här kommer en ytterst subjektiv nybörjarguide. Har jag missat något går det utmärkt att rekommendera komplement. Trevlig läsning!

Led Zeppelin - Physical Graffiti (1975)

Det var bara en tidsfråga innan Jimmy Pages ständigt växande ambitioner skulle kräva en dubbel-LP för att få plats. Och när det var dags för Led Zeps sjätte skiva smällde det till. Albumets höjdpunkt och möjligtvis hela bandets höjdpunkt går eventuellt under namnet Kashmir. Den finns här. Generellt sett är det de mest ambitiösa och progressiva pjäserna som tillhör mina personliga favoriter. Se även In My Time Of Dying och In The Light. Annars är låtarna med sin bredd något av en provkarta på alla de influenser bandet hade. Här finns country, folkmusik, pop, blues, rock´n´roll, rock och hårdrock. Men en liten varning, det är inte den sortens skiva som omedelbart hoppar upp ochs klipper till en på hakan. Lite tålamod är på sin plats. Komplement: II (1969)

Black Sabbath - Heaven & Hell (1980)

Efter några sladdiga år gjorde Ozzy många förtvivlade när han lämnade ett av de största och mest inflytelserika banden alla kategorier. Få trodde nog att de övriga skulle kunna resa sig igen. Men med nya sångaren Ronnie James Dio fick de en stor framgång, både kreativt och kommersiellt, och kom in i andra andningen. Där Ozzy ofta nöjde sig med att sjunga samma melodi som gitarristen Toni Iommi spelade bidrog Dio också med en dimension till vad gällde arrangemang. Låtsviten Children Of The Sea, Lady Evil och Heaven And Hell visade att gubbarna - som vid det här laget hade passerat trettio - fortfarande kunde. När Dio gick bort förra året var han sedan länge omtalad som en av de snällaste och mest omtänksamma människorna i branschen. Att den lille mannen hade en stor röst behöver vi inte diskutera. Komplement: Paranoid (1970)

Metallica - Master Of Puppets (1986)

Det här bandet förtjänar att vara känt som mer än det där bandet Dave Mustaine brukade vara med i. Efter att ha uppfunnit thrashmetalen började Los Angelesgruppen snabbt utvecklas mot en mer komplex och nyanserad stil. På tredje albumet föll allt på plats. Det här är åtta låtar ristade i sten. Bandet skulle komma att få större kommersiella framgångar, men vad gäller låtmaterial och jävlaranamma har de - så här långt - aldrig sparkat hårdare än på Master Of Puppets. Energin i Battery, det akustiska partiet som långsamt leder tillbaka till full styrka i titelspåret, förfiningen av balladhantverket i Welcome Home (Sanitarium) och alla de småpartier som utgör kolossen Disposable Heroes. Bara att sätta på sig en för liten jeansjacka och headbanga. Komplement: The Black Album (1991)

Iron Maiden - Seventh Son Of A Seventh Son (1988)

Iron Maiden är ett av världens bästa band, men knappast ett av de jämnaste. Hur många blivande klassiker de än lyckas skriva till en skiva tycks de alltid också skriva några, tja, inte så blivande klassiker. Men den här skivan, självklart deras sjunde, kan man lyssna på från start till mål. I alla fall tills man tröttnar på Can I Play With Madness. Men Infinite Dreams är en låt som aldrig fått erkännandet den förtjänar. Lägg till detta Moonchild, The Evil That Men Do och Clairvoyant. Om sångaren Bruce Dickinsons talade parti i titelspåret är väldigt mycket Spinal Tap så är samma låts instrumentala andra halva ren magi. Mer än 20 år senare är de större än någonsin och har blivit jämnare än tidigare. Respekt. När ska Steve Harris adlas? Börjar bli dags va? Komplement: Piece Of Mind (1983)

Queens Of The Stone Age - Songs For The Deaf (2002)

Nu befinner vi oss i gränslandet mellan hårdrock och hård rock. Få kan som studionörden Josh Homme kombinera envist feta gitarriff med vackra sångmelodier i falsett. När han dessutom får sällskap av Dave Grohl på trummor är det svårt att hitta saker att klaga på. Tillsammans med Nick Olivieri på bas gjordes en modern klassiker, och det är inte ett ord jag gärna använder i onödan. Men det här är ett mästerverk. Med draghjälp av hitlåten No One Knows fick skivan också ett genomslag hos en publik som kanske inte ens visste att de gillade den här sortens musik. Bandet är egentligen mer ett projekt än ett band och består av Homme och vilka han än väljer att samarbeta med. Nästa år förväntas/hoppas de släppa första nya skivan sedan 2007. Komplement: Lullabies To Paralyze (2005)

Mannen på bilden är Steve Harris - hjärnan och drivande kraft bakom, basist och uppfinnare av galoppbasen - i Iron Maiden.

Läs mer om hårdrock, hård rock och hördröck:

Led Zeppelin för nybörjare

Metallica för nybörjare

Iron Maiden för nybörjare

Josh Homme är tillsammans med Dave Grohl och John Paul Jones också med i Them Crooked Vultures

Sextiotalspop för nybörjare

Dave Grohl spelar även i Foo Fighters

Boken Blod Eld Död kryper under huden

The Big 4 (Metallica, Megadeth, Slayer och Anthrax)

Hårdrock - fördomar och fakta

Sagan om ett litet missförstånd

Den här Death Magnetic-boxen har jag!

Länk till länk till intervju med James Hetfield

Dave Mustaines självbiografi A Life In Metal rekommenderas

Megadeth aktuella med CD-R!

Hårdrock - fördomar och fakta

Uppvärming inför Iron Maidens senaste konsert på Ullevi

Du har väl inte missat dokumentären Anvil! The Story Of Anvil

Ovanligt korkade namn på musikstilar

För 25 år sedan sprängde Motörhead ljudvallen

Gästskribent hyllar återförenade System Of A Down

Bland-CD med hårdrock

Priset man betalar för att vara hårdrockare

Boken Blod Eld Död kryper under huden

Problemet med böcker om tyngre musik är att förlagen ofta tycks utgå från att hårdrockare egentligen inte är läskunniga. De flesta böcker i ämnet är rent språkligt genomgående parodiskt dåligt skrivna. När biografier översätts brukar jobbet göras av någon av schimpanserna alla förlag tycks ha inlåsta i källaren. Med journalisterna Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingbergs bok Blod Eld Död - En Svensk Metalhistoria blir det ändring.

För de vars kunskap om hårdrock ligger på Run To The Hills-nivå kanske det kommer som en överraskning att Sverige länge varit ett av de ledande, mest kreativa och stilbildande länderna vad gäller mer extrem metall. Här har gjorts skivor som inom sina respektive underavdelningar varit lika inflytelserika som The Beatles Sgt Pepper´s Lonely Hearts Club Band.

Stocholmska Bathory debuterade med sitt självbetitlade album 1984 och la grunden till black metal när de tyckte att den thrash metal Metallica och Slayer spelade inte gick tillräckligt snabbt. Regissören Jonas Åkerlund var förresten ett kort tag bandets trummis. Black metal skulle senare komma att associeras med Norge där banden spelade så snabbt att de fick tid över att bränna kyrkor. Den satanism som för Bathory och dess ledare/multriinstrumentalist Tomas Forsberg mest var en visuell framtoning lånad från skräckfilm blev senare i Norge en livsstil för folk som bara åt insekter och sov i kistor i upp och nervända kyrkor på havets botten. Eller i alla fall ville att det var så det skulle framstå. Det finns en romantik och regler kring hur en hårdrockare ska leva och se ut som får hiphopvärlden att framstå som avslappnad.

Som en motreaktion på konsten att spela så snabbt som möjligt bildade Leif Edling bandet Candlemass. Tyngd var viktigare än snabbhet och gitarrerna var nerstämda, stilen ligger nära den musik Black Sabbath spelade i början av sin karriär. Candlemass debut Epicus Doomicus Metallicus från 1986 gav upphov till genrebetäckningen doom metal.

Entombed blev stilbildande inom skandinavisk death metal, i synnerhet med sina två första skivor Left Hand Path (1990) och Clandestine (1991). De innebar att ännu ett nytt kapitel påbörjades och bandet får även ett eget kapitel i boken.

Många av dessa grupper bestod vid tiden för deras mest inflytelserika skivor av folk som ännu inte lämnat tonåren bakom sig. I synnerhet Entombed skulle gå vidare musikaliskt och blanda in en rad andra influenser i sin musik. Allra längst har kanske Nicke Andersson, före detta trummis i bandet, gått. Han har även medverkat i t ex Hellacopters och jobbar nu främst med Empirial State Electric. I boken får man följande definition av death metal:

Musiken kännetecknas av nedstämda instrument, en lågfrekvent och atonal sångstil som kallas growl, samt användande av blast beats - ett extremsnabbt trumkomp där virveltrumman slås an på samtliga fyra taktslag. Termen "blast beats" lär ha myntats av britterna i Napalm Death runt 1987. De spelade grindcore - en ultrasnabb musikform där just blast beats är en musikalisk hörnsten. I boken Swedish Death Metal för författaren Daniel Ekeroth fram idén att den tidigast daterade inspelningen med blast beats finns på en svensk demo från 1982 - How Could Hardcore Be Any Worse av hardcorebandet Asocial från Hedemora.

Bortsett från Hedemora fokuserar boken mer på Stockholm än Göteborg. Band som In Flames och At The Gates nämns bara i förbifarten, även om Hammerfall och deras Drakar Och Demoner-inspirerade power metal ges utrymme. Å andra sidan inte ett ord om Opeth från Stockholm.

Uppsalabandet Watain med Erik Danielsson, som blivit omtalade långt utanför black metalens vanliga kretsar utan att bränna ner kyrkor, ges också ett eget kapitel/reportage och verkar ha ett kluvet förhållande till att omfamnas av en relativt stor publik. Och för Danielsson är inte musiken något man sätter på sig bara när man går utanför dörren, vilket hörs på bandets ambitiösa verk Lawless Darkness från förra året. Samma sak med Nifelheim som sätter på sig sina nitbälten med samma precision och dedikation som en fågel putsar sina fjädrar. Å ena sida kan man skratta åt den visuella framtoningen om man vill, men kärleken för allt som stavas metal är i första hand hjärtevärmande.

Boken har bitvis ett innehåll som håller en vaken om natten, och inte bara för att den är svår att lägga ifrån sig. Man blir både road, äcklad och berörd och undrar var gränsen egentligen går för att vara sann och ärlig mot sig själv och sina ideal. Men har man minsta intresse för hårdrock bör man läsa Blod Eld Död, även om man tycker att norska Mayhem bara är en massa oväsen. Man får i alla fall veta varför de låter som de gör.

Och ja, eftersom det är 2011 handlar ett kapitel om varför det är så få tjejer som spelar och lyssnar på metall.

En bok av, om och för folk som brinner för sin musik eller bara är intresserade i största allmänhet.

Mer om hårdrock, hördröck och metal up your ass:

The Big 4 (Metallica, Megadeth, Slayer och Anthrax)

Hårdrock - fördomar och fakta

Metallica för nybörjare

Sagan om ett litet missförstånd

Den här Death Magnetic-boxen har jag!

Länk till länk till intervju med James Hetfield

Dave Mustaines självbiografi A Life In Metal rekommenderas

Megadeth aktuella med CD-R!

Hårdrock - fördomar och fakta

Iron Maiden för nybörjare

Uppvärming inför Iron Maidens senaste konsert på Ullevi

Du har väl inte missat dokumentären Anvil! The Story Of Anvil

Ovanligt korkade namn på musikstilar

Led Zeppelin för nybörjare

För 25 år sedan sprängde Motörhead ljudvallen

Gästskribent hyllar återförenade System Of A Down

Bland-CD med hårdrock

Priset man betalar för att vara hårdrockare

Neil Strauss nya bok uppmuntrar till sträckläsning

Neil Strauss är kanske mest känd för sin Mötley Crüe-biografi The Dirt. Han har också skrivit biografier om och med Marilyn Manson och Jenna Jameson. I sin senaste Everyone Loves You When You´re Dead: Journeys Into Fame And Madness har han samlat en rad intervjuer han gjort under årens gång. Intressant är att de inte bara är uppradade, det hade inte hållit i de 500 sidor boken sträcker sig över. Istället är de upplagda så att de bildar en dialog. Om en musiker, som det i första hand rör sig om, t ex nämner David Bowie dyker det upp ett klipp från en intervju med Bowie när han pratar om något liknande. Det här gör att man som läsare känner att man ska läsa bara ett stycke till. Strauss har också en imponerande förmåga att få folk att sänka garden.

En så omtalad tjurskalle som Chuck Berry utnämner det till den bästa intervju han gjort. Samma sak med min favoritgrönsak Brian Wilson från The Beach Boys, och inte minst hans fru som gör en Yoko - som däremot inte är med i boken. På tal om Yoko så pratar Ozzy om Sharon i en annan sekvens. Bo Diddley är som en liten pojke och bitter samtidigt. Strauss får Britney Spears tro att han har övernaturliga förmågor, Christina Aquavera pratar om sin barndom, Ike Turner tycker han dömts för hårt av media och menar att Tina skulle hålla med honom. Page och Plant avslöjar ingenting, men är väldigt underhållande och jag blir berörd av vad som händer nu-metalbandet Korn. Lovar att det inte ska hända igen. Tänk om Bruce Springsteen är precis så helylle och präktig som han försöker ge sken av?

Som en studie i intervjuteknik borde boken användas på journalisthögskolan. Strauss är bra på att hitta udda vinklar och fråga saker som artisterna inte brukar prata om. Har man under 250 intervjuer i rad fått frågan hur skiljer sig den nya skivan från den förra eller vad handlar den och den låten om är det förstås något man uppskattar. Han har en imponerande förmåga att ta sig bakom kändismasken. Ställer han inte den frågan man hoppats på ställer han istället en som är bättre än den man hoppats på.

Man får också veta att countrysångerskan Loretta Lynn (bilden) var mormor vid 28 års ålder. Det finns kanske inte så mycket annat att göra i Kentucky.

Vi möter folk som känner att de måste ta ansvar för sitt kändisskap, folk som känner sig dömda av det och folk som inte bryr sig. Och Neil Young.

Men man blir inte lycklig av kändisskapet, om nu någon trodde det. Försvinnande få av de som intervjuas i boken verkar tycka att det är något positivt att bli igenkänd av främlingar.

Och Paris Hilton är eventuellt inte den vassaste kniven i lådan. Eller är hon extremt intelligent och beräknande, men förmodligen inte.

Strauss skriver för bl a The Rolling Stone och The New York Times.

Läs mer om liknande:

Mötley Crüe-biografin The Dirt rekommenderas , tror jag

Den mytologiserade missbrukaren

Musikbiografier om eller av Kate Bush, Neil Young, Patti Smith och Bob Dylan

Neil Youngs Le Noise växer med fullmånen

Punk för nybörjare

The Beach Boys för nybörjare

David Bowie för nybörjare

Bruce Springsteen för nybörjare

Paul McCartney för nybörjare

Led Zeppelin för nybörjare

Country för nybörjare

Hårdrock - fördomar och fakta

Bo Diddley bor inte här längre

Nisse Hellberg - Flod Av Eld

Går det inte att sälja skivor längre? Nils Wilhelm Hellberg har släppt fyra guldsäljande alster på raken, även om ett av dem är en samling. Delvis för att han tilltalar en generation som fortfarande köper skivor, men också för att han är en jäkel på att skriva låtar med texter som har hjärta utan att bli smet, glimten i ögat utan att bli trams och tyngd utan att bli platta. Ingen lätt balansgång. Den här gången kommenterar han Egypten och Libyen i 99 Och Bara En Kvar. I Tabu Café sjunger han om rädsla för främlingar. Jag Är En Skakad Man skulle på titeln misstas för ännu en av Hellbergs sexlåtar, men tar upp social osäkerhet till ett gungande Bo Diddley-riff. Det där sista är kanske ingen nyhet. I den förstnämnda låten kan man känna igen riffet från Solomon Burke, förmodligen via The Rollings Stones. Det är heller ingen nyhet.

Få i Sverige förvaltar den amerikanska rootsmusiken lika bra som Nisse. Dessutom tilltalar han en publik som just nu funderar på vad rootsmusik är för något. Titelspåret, en snyggt skuren popdänga, snor riffet från Wilmer X och sämre influenser kan man ha. Den anspråkslösa stilblandningen (främst rock, blues och country) påminner faktiskt om den på Mambo Febers andra CD - den fyller förresten 20 år i år - kanske för att Niklas Medin tillkommit med piano och orgel på nio av tolv låtar och fyller ut ljudbilden. Kanske också för att det är mer rock än rockabilly denna gång.

Kompgruppen Helltones kan ibland nästan bli för avslappnat tajta, men det är ett i-landsproblem. Där förra skivan En modern man var helt akustisk är gitarrerna mer ludna den här gången. Men musiken handlar inte om att överraska - snarare om att svänga. Och det gör det, minst sagt.

Många tycks tro att Nisse solokarriär började med Snackbar Blues 2006. Missa inte Röster Från Södern (1994, med Peps Persson som gäst) och X-Trem (2001).

Mer om liknande:

Wilmer X är fortfarande Sveriges bästa liveband

Nisse Hellberg var en av de som fick mig att börja lyssna på blues

Jag har sett Nisse Hellberg på KB i Malmö

Nisse Hellberg har också gjort The Lonely Boys med Per Gessle

Så spelar och blir du blues

Muddy Waters sköt ingen i Memphis, men är ganska bra ändå

Martin Scorsese har gjort en rejäl resa genom bluesens historia

Led Zeppelins klassiker Whole Lotta Love är onekligen lite snarlik Howlin Wolfs Back Door Man, ursprungligen utgiven på Chess Records

Myddys adepter i The Rolling Stones har också gjort bra liveskivor

The Rolling Stones Rock And Roll Circus

The White Stripes kan också sin blueshistoria

Vem sjunger egentligen blues som ingen annan?

Det är kul med live-skivor

Country för nybörjare

Punk för nybörjare

Jag har varit på bluesfestival i Mönsterås, Mississippi