Konsertrecension: Mando Diao

Mando Diao 

När: Torsdagen den femte maj

Var: Konserthuset 

Publik: Så gott som fullt 

Bäst: Intensiteten, även i lågt tempo 

Sämst: Instrumentalpartiet i mitten känns som en klassisk toapaus

Det har gått tjugo år sedan Mando Diao debuterade på skiva som osnutet souligt rockband. Nu är de ute på turné med fokus på sina två svenska skivor.

Band som snabbt når framgång med en viss sorts musik riskerar att bli rädda för att testa nytt, men inte Mando Diao. När det för tio år sedan var dags för album nummer sex i ordningen bytte de språk till svenska, tonsatte Gustaf Fröding och fick sin största kommersiella framgång hittills.

Rockbandet från Borlänge sålde fyra gånger platina och låg 167 veckor (!) på Svensktoppen med ”Strövtåg i hembygden”. På Spotify har den spelats över 50 000 000 gånger. Det är mer än ”Sommartider” och ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”. Det blir förstås kollektiv ståpäls när den spelas mot slutet av kvällen.

2020 kom en sorts fortsättning med ”I solnedgången”. Under de år som gått sedan Frödingtolkningarna på ”Infruset” hade bandet förlorat en av två ursprungliga sångare. Björn Dixgård är nu den självklara mittpunkten med en röst och inlevelse som levt varje stavelse. Han har snygga dansmoves också.

”Själens skrubbsår”, en av kvällens höjdpunkter, skrevs förresten av hans föräldrar. När Dixgård först presenterade den för bandet sa han att han skrivit den själv. Det fick han snabbt äta upp.

Musikerna skapar ett tryck som ofta inte finns i vistradition eller svensk folkmusik, men är dessutom lyhörda. Det är Jan Johansson och Bo Hansson med Otis Redding på sång. Särskilt ”En sångarsaga” blir en verklig soulrysare. Björn Skifs ”Håll i mitt hjärta” tolkas och låter även den som en klassiker från sextiotalet.

Det blir en kväll både för de som gillar Mando Diao, för de som vanligtvis inte gillar Mando Diao, för de som gillar vistradition och för de som vanligtvis inte gillar vistradition. Här finns ekon av ett land som möjligtvis fanns en gång i tiden, men som på både gott och ont inte finns längre.

Vi upplever ändå samma drömmar, glädje, rus och krossade hjärtan. Och innerst inne är det vad nästan all musik handlar om. Vi är lika i vår unikhet, nu som då. Det har Mando Diao förstått.

 

Läs mer om liknande:

Svensk jazz för nybörjare 

Sextiotalspop för nybörjare
Country för nybörjare
Punk för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.