Kevin Costner, bara för att börja någonstans. Var det den
amerikanska skådespelaren och regissören Kevin Costner som räddade Nick Lowes
karriär? Den engelska låtskrivaren, producenten och artisten Nick Lowes popularitet hade
planat ut i mitten av åttiotalet. Om han någonsin kunnat kallat sig popstjärna
var den tiden förbi. Skulle han fortsätta med musik såg han i bästa fall fram
mot en ständigt pågående cirkel av nya skivor och turnéer för att säkerställa
försörjningen. Lägg till detta ett tilltagande missbruk av både vätska och pulver.
Costner gjorde filmen Bodyguard tillsammans med
Whitney Houston. Houstons tolkning av Dolly Partons fina ballad I Will Always Love You blev en stor hit och den huvudsakliga anledningen till att
filmmusiken fram tills idag har sålt uppskattningsvis 35 miljoner exemplar. Och
där, som låt nummer tio, finns (What´s So Funny ´bout) Peace, Love And Understanding? framförd av Curtis Stigers. Låten skrevs av, just det,
Nicholas Drain Lowe, född i Walton-on-Thames i Surrey 1949.
När Bodyguard väl släpptes 1992 hade Lowe
både slutat
dricka och sniffa. Inkomsterna från låten gav den då relativt nyblivna
40-åringen möjligheten att i fortsättningen göra skivor i det tempo han
ville, utan flåset i nacken från kommersiella krav och skivbolag. Det
har resulterat i en handfull album som närmast definierar konsten att
åldras med värdighet som artist. Rent kommersiellt har de förstås inte
fått den uppmärksamhet
de förtjänar. Lowe var redan då medelålders och gråhårig. För gammal för att
vara ung, för ung för att vara gammal. Inte heller gjorde han några lättklädda musikvideos
där han skakade på rumpan.
Första skivan som var ett resultat av Lowes nya, mindre stressade
ekonomiska tillvaro var The Impossible Bird som kom 1994 och bland annat
innehöll The Beast In Me, som också tolkats av Lowes före detta svärfar
Johnny Cash som gjorde sin version redan samma år.
I den nyutkomna Lowe-biografin Cruel To Be Kind – The Life And Music Of Nick Lowe berättar författaren Will Birch om första gången Lowe
spelar låten för Cash. Händelsen utspelas mer än tio år innan den kommer ut.
Lowe var länge känd för att jobba snabbt, men inte så just den gången.
Han var
gift med Carlene Carter, dotter till June Carter Cash och styvdotter till
Johnny Cash. Hela klanen Cash, stor och inte helt i avsaknad av musikaliskt
kapital, väller in i Carlenes och Nicks lägenhet. Nick är av begripliga
skäl nervös. Och bakfull. Och svettig. Och ännu mer nervös. Och sitter med sin
gitarr och ska spela en låt som han inte är riktigt klar med.
Texten kan tolkas som att den handlar om missbruk, något
Cash hade erfarenhet av. Något också Lowe har erfarenhet av, även om det just där och
då fortfarande inte kontrollerade honom. Lowe har berättat att kvällen innan,
när han spelade låten för sig själv, ensam hemma, är han Johnny Cash. Nu, när
han sitter mitt emot samma väldiga man och legendar, känner han sig som en tolvåring och
rösten som kommer ut när han sjunger är väldigt liten. Trots de något haltande
förutsättningarna går det bra.
Cash gillar vad han hör. Ber Lowe
skriva klart. Det skulle visa sig bli en stilistisk föraning om Lowes
senare sätt att skriva, där tempot ofta är lägre och texterna ofta
griper tag snarare
än roar, även om han fortfarande kan formulera sig som få. Att han
jobbar
långsamt beror inte på att han lägger
till mer och mer saker, utan på att han vill skala bort allt onödigt
tills bara det absolut nödvändiga finns kvar. En konst så svår som någon.
Att
hans låtar ofta är självklara, som om de trillat ur av sig själva,
färdigformulerade och klara i ögonblicket, är mest av allt ett bevis på det
tålamod han har med varje rad, frasering och melodislinga. The Beast In Me skulle senare, i form av Lowes originalversion, komma att avsluta första avsnittet av maffia-
och familjedramat The Sopranos.
Under många år var Lowe mest känd för snitsiga popdängor,
fulla av smarta och ofta lätt ironiska ordvändningar, inspelade snabbt. Som
producent, bland annat av Elvis Costello, The Pretenders, The Damned (som med
Lowes hjälp blev det första engelska punkbandet som släppte en singel) och Dr
Feelgood, var han känd som ”the basher”. Att ”bash” kan betyda både att slå
till något hårt och snabbt, att kritisera något hårt, att festa och att göra
ett försök, ”have a bash”. Det är med största sannolikhet de två sistnämnda betydelserna som
gav honom smeknamnet.
Lowes liv fram till genombrottet kan väldigt kortfattat
summeras: uppväxt i militärfamilj, jobb på lokaltidning (han ville bli
krigsreporter, men kokade istället oftast te och skrev om aktuella filmer), går 1967 med
i en nära väns band kallat Kippington Lodge, fortsätter med bandet Brinsley
Schwartz (det är under de åren i mitten av sjuttiotalet han skriver nämnda (What´s So Funny ´bout) Peace, Love And Understanding?). Han har också
medverkat i Rockpile och Little Village. Någonstans på vägen träffar han
galenpannan och blivande skivbolagsdirektören Jake Riviera som blir hans
manager. Riviera bildar
skivbolaget Stiff Records. Motto: ”If it ain´t Stiff, it´s not worth a
fuck”. Lowe blir husproducent och allmän gubbe i lådan och ibland blir
någon av de ofta öldoftande låtarna hits.
Men innan dess, i en ofta berättad anekdot, måste Lowe ta
sig ur sitt dåvarande kontrakt med skivbolaget United Artists. De vill ha en låt till innan
de är beredda att låta honom tacka för sig. Riviera föreslår att Lowe
ska
bränna bron ordentligt och göra en avsiktligt usel låt. Några år
tidigare hade
The Rolling Stones sagt tack och hej till Decca Records med samma idé
och gjort Cocksucker Blues med en text som än idag står ut och inte
används i
skolans engelskaundervisning.
Sagt och gjort. Lowe gör en låt som är en parodi på de
just då stora tonårsidolerna Bay City Rollers. Han använder ingredienser han
avskyr i poplåtar: barnkörer, hejarklacksrefränger och handklapp. Lowe, som
inte är främmande för ironi, möts av ett skivbolag som tycker låten är
fantastisk. När Rollers Show dessutom blir en stor hit i Japan vill skivbolaget att han gör en hel skiva på samma tema. Lowe tackar nej.
När
jag såg honom live på Nalen i Stockholm 2014 bjöd han på en annan
anekdot med ironisk utgång. Han var ensam med gitarr på scenen,
stämningen var avslappnad men allt annat än avslagen. Vid sina fötter
hade han
en mugg te där påsen fick ligga kvar under hela konserten. Han var
oklanderligt
klädd med sidbena, ett segel av vitt hår på huvudet och glasögon med
tjocka svarta bågar. Såg ut som en litteraturprofessor.
Lowe kan konsten att berätta och mellan två låtar fick vi höra om när soulsångerskan Diana Ross, mest känd från
Motown-trion The Supremes, en gång valde att tolka hans låt I Live On A Battlefield. Efter många turer fram och tillbaka närmade sig berättelsen
slutet. Det gick att ana att Lowe inte tyckte det var den bästa
tolkningen som gjorts på någon av hans låtar. Men, avslutade han, det nya
badrummet blev i alla fall fint. Samma låt tolkades förresten en gång i Växjö konserthus av
Tommy Körberg.
Även om skivorna numera kommer mer sällan visar de att Lowe
fortfarande behärskar hantverket som få. Istället för att vara evig
tonåring, som lockar många av hans kollegor, har han valt att åldras
med stil. En titel som I Read A Lot kan stå som exempel, även om låten
inte
är så tråkig som den kan verka av titeln. 2001 gjorde han albumet The Convincer som av många anses vara hans bästa. Sedan dess har han
både
hunnit gifta sig och bli förälder för första gången.
Nick Lowes karriär och Will
Birchs biografi är båda på den nivån att anekdoterna och de bra låtarna till
synes är oändliga. Några av berättelserna har vi förvisso hört förut, men det är
inget som stör. De tål att upprepas.
Vi får bland annat Lowes teori om hur det där med Costner verkligen
gick till och det i efterhand kanske tveksamma i att flyga ett helt plan med musikjournalister
från London till New York. Särskilt när bandet de ska recensera har glömt
ansöka om arbetstillstånd.
Läs mer om liknande:
Etiketter: film, litteratur, musik
