Skivrecension: Bo Sundström

Bo Sundström
Mitt Dumma Jag - Svensk Jazz
(Columbia/Sony)
Betyg: 3

Egentligen är det märkligt att Bo Sundström - till vardags sångare i Bo Kaspers Orkester - inte redan gjort en skiva med lågmäld jazz för dygnets  blåaste och ensammaste timmar, gärna med regn mot rutan. Kanske sista låten innan stängning i en bar med utsikt över en regnig trottoar. Eller ännu hellre för en ensam kväll på balkongen en sommar med utsikt över hustaken.

Nu har Sundström gjort ett gäng översättning av amerikanska jazzlåtar (och Gotlands Lars Gullin) och spelat in med ett litet band - bland annat några av de musiker Bo Kaspers Orkester brukar förstärkas med på turné - och gjort en sympatisk skiva med de för Sundström typiskt vassa texterna som blandar vardagsdetaljer och humor med stor tragedi mitt i vanligheten. Det går att ana en separation, men det kan vara jag som läser in tidningarnas rapporterande om hans privatliv. Och det har jag väl egentligen inte med att göra. Det finns också funderingar kring att bli äldre, om hur snabbt allting går. Musiken är oftast mjuk och följsam, rökig.

Tom Waits fina All The World Is Green blev Allt Är Som Förut redan med BKO på deras album Vilka Tror Vi Att Vi Är, men är mer sorgsen i den här versionen. Vi får också bland andra Nat King Cole och Bill Evans, som i Sverige väl är mest känd för sitt samarbete med Monica Zetterlund. På tal om det blir det en tolkning av Monicas Vals, som sjungs av bland andra just henne. Och förstås med text av Beppe Wolgers.

Vad vet du om kärlek/ Om feber som aldrig verkar gå ner/När det gör ont för varje par du ser/Vad vet du om kärlek?

- Vad Vet Du Om Kärlek

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Bo Kaspers Orkester

Svensk jazz för nybörjare

Konsertrecension: Svante Thuresson & Claes Crona Trio

Ken Burns dokumentärserie om jazzhistoria är en modern klassiker

Skivrecension: First Aid Kit - Ruins

First Aid Kit
Ruins
(Columbia/Sony)
Betyg: 4

Det har gått fyra år sedan First Aid Kits förra album Stay Gold. Liten sammanfattning: Lång turné, stora framgångar, tecken på utbrändhet, tårar, separation, mer tårar, ledighet, identitetssökande, några förmodligen välbehövliga månader ifrån varandra, körkort och ljus i slutet av tunneln. Vi kan kalla det livet. Och nu är de tillbaka med en skiva som på något sätt sammanfattar allt detta. Som vanligt med lysande låtar och strålande stämsång. Denna gång med lite ruffigare ljudbild med båda elgitarr och även i övrigt större arrangemang. Producenten Tucker Martine (My Morning Jacket) är också ny, även om de velat samarbeta länge. Både Glenn Cotche från Wilco och Peter Buck från R.E.M. gästar.

Och texter som känns mer som att de handlar mer om deras egna erfarenheter och lite mindre om vad de hört andra sjunga. Kanske inte en slump att omslaget går i svartvitt snarare än Stay Golds färggladare toner.

Vad som känns igen är hur jäkla bra det är. Och här är det lockande att börja rabbla låttitlar. Singlarna It´s A Shame och Fireworks (stråkarna!) finns förstås här, höstens You Are The Problem Here gör det tyvärr inte. Kanske hade den inte riktigt passat in i stämning och atmosfär med sin ilska och bitande taggtrådsgitarr, men den höll definitivt måttet kvalitetsmässigt. Postcards hade platsat på nästan vilken som helst av Dolly Partons sjuttiotalsskivor.

Om det är en klyscha att lidande leder till stor konst har First Aid Kit ändå just bekräftat den. Mer njutbara ruiner än de här blir det svårt att hitta vintern 2018. 

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: First Aid Kit

Årets skivor 2012

Skivrecension: Wilco - Schmilco

Skivrecension: Dolly Parton - Coat Of Many Colors

Kultur och nöje i Kronoberg 2017 och 2018

1. Årets konsert, scen, konst eller bok i Kronoberg
Andra upplagan av Rockin´ Jamboree på Tyrolen drabbades av sommarvädret. Men Honeyboy Slim & The Bad Habits, som avslutade fredagen, ger aldrig mindre än 102,7 procent, oavsett förutsättningar. Jag dansade mig svettig och skrek mig hes. Så ska det vara. Inga säkerhetsbälten på konsert. 

2. Årets kronobergare
Den lågmälda eufori som infinner sig av en riktigt bra bok är en av vardagens bästa fyrverkerier. Och det är gratis. Årets kronobergare är därför alla våra bibliotikarier som ger tips och råd – kanske om en ny favoritförfattare. Och att kunna stava Houellebecq, bara en sån sak.

3. Att se fram emot 2018
Iron Maiden spelar på Sweden Rock Festival. Wilmer X återuppstår. Det enda som saknas är väl att Gillian Welch hittar hit. Men allra mest ser jag fram mot de där låtarna av de där artisterna jag inte hört talas om än. De som kommer från ingenstans och får det att börja rycka i benen. Hallelujah och god jul!

Läs mer om liknande:

Reportage: Rockin´ Jamboree #2

Iron Maiden för nybörjare

Skivrecension: Gillian Welch

Bokrecension: Historien om Nisse Hellberg och Wilmer X

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Ps. Så här i efterhand kan det sägas att jag böjde lite på Kronobergs gränser i punkt tre...

Skivrecension: Europe - Walk The Earth

Europe
Walk The Earth
(Hell & Back/ADA/Warner)
Betyg: 4

Det är inte nödvändigtvis en bra idé att gå tillbaka och lyssna på en artist man gillade innan man fyllde tvåsiffrigt.

Europe hade kunnat göra det enkelt för sig. När de återförenades efter millennieskiftet och gjorde sin första skiva på över tio år var åttiotalet trendigt igen. Det hade varit enkelt att återskapa sitt sound från hits som The Final Countdown och Carrie. Det hade kunnat resultera i ett rejält och snabbt tjong på banken. Istället gjorde de en mörkare och hårdare skiva, snarare baserat på sitt andra album Wings Of Tomorrow från 1984. Mer sjuttio- än åttiotal, mer Deep Purple än Bon Jovi.

Så här i efterhand ska också sägas att de båda storsäljarna The Final Countdown och Out Of This World är två av deras mindre intressanta skivor. Produktionen har inte åldrats helt klockrent, även om det går att förstå att de tog chansen att bli popstjärnor när de fick den. Det unnar jag dem, även om det var en kortsiktig plan som resulterade i att gitarristen John Norum hoppade av när gitarren mixades lägre och synten högre. Och sedan en rejäl skatteskuld som kanske mer än något annat knäckte dem.

På återkomsten med den talande titeln Start From The Dark 2004 var det därför inte ett band som ville håva in på gamla framgångar. Det var ett band som ville bygga långsiktigt utan att jaga radiohits. Som såg framåt. Medlemmarna hade också passerat fyrtio och var väl dessutom för gamla för att vara tonårsidoler. Det går rent av att säga att det här var den egentliga uppföljaren till Wings Of Tomorrow, den uppföljare de försökte göra redan med Prisoners In Paradise 1991. Men då var det mot skivbolagets vilja ("vi vill ha mer hits! En ny The Final Countdown!" och bandet orkade inte stå emot de kommersiella kraven. Skivan blev en kreativ kompromiss och ett relativt - ställt mot de krav och förväntningar som fanns - kommersiellt misslyckande. 

Med förra årets Walk The Earth har Europe gjort fler skivor efter återföreningen än de gjorde före. De har inte haft några fler hits i klass med de de fick på åttiotalet, men de säljer stabila mängder album och turnerar regelbundet inför en stor och trogen publik. Efter återkomsten har de nu gjort sju skivor med hårdrock placerad i nuet med inspiration från sjuttiotalet. Synten har tacksamt nog oftast bytts ut mot orgel och piano. De har blivit ett albumband, inte ett singelband - även om de flesta förmodligen ser dem som en one hit wonder från åttiotalet. Å andra sidan; att vara en one hit wonder är en hit mer än de flesta band lyckas med.

Walk The Earth är deras kanske jämnaste album i karriären. De tio låtarna håller hela vägen. Inga dippar, få transportsträckor. När jag lyssnade på dem i min barndom tror jag inte riktigt jag förstod hur bra låtskrivare Joey Tempest verkligen är. Eller hur bra sångare han är. Och han är bättre nu än på åttiotalet. Hur mycket han utvecklats som textförfattare kan bli ett eget inlägg. Men så har han bott i England i många år och har en engelsk fru.

Tempest ligger bakom samtliga låtar, främst tillsammans med John Norum eller keyboardisten Mic Michaeli. Skivans producent Dave Cobb står också, tillsammans med några andra icke-bandmedlemmar, med som låtskrivare. På tal om Cobb låter skivan underbart luftig och varm, särskilt i ett par hyfsade högtalare.

Walk The Earth är ett album av ett band som uppenbarligen känner sig tryggt, vet vad de vill och har hörbart kul tillsammans, fria från krav på att tilltala topplistor. För de har ju, lite otippat, blivit ett stort band igen i skymundan.  När deras andra album efter återföreningen döptes till Secret Society var det inte en slump. På Spotify spelas de mer än 2 500 000 gånger per månad. Det är mer än förmodligen mer namnkunniga artister som Alice Cooper och Mötley Crüe. Det säger något, även om det är svårt att säga exakt vad.

Av alla band jag lyssnade på i slutet av åttiotalet och klumpade ihop under namnet hårdrock (eller möjligtvis hård rock, var gränsen går? fråga inte) var det minst sagt otippat att Europe skulle vara ett av de - väldigt få - som skulle göra så här bra musik trettio år senare. Och då inte bara på ett "jag tycker om dem för jag minns dem från min barndom"-sätt utan på riktigt. Europe har, frånsett namnet och medlemmarna, nästan inget alls att göra med det band som fick mig att hoppa upp och ner på åttiotalet.

Inledande titelspåret lägger ribban högt, The Siege låter med sin arabiska slinga som om den kan komma från Led Zeppelins Physical Graffiti och Kingdom Come håller den uppe. Och så fortsätter det. Rekommenderas. Är ni riktigt snälla får ni rent av veta vad som hände ute i rymden på vägen till Venus.

Läs mer om liknande:
Led Zeppelin för nybörjare
Boktips: Mötley Crüe - The Dirt
Artikel: Gitarrklinik med Kee Marcello
Hårdrock för nybörjare