Konsten att skruva en tv-serie för mycket utan att skruva den för mycket

Den första säsongen av Californication med David Duchovny fick mig att skratta högt förra året, ett år när jag annars inte skrattade varken ofta eller hjärtligt. Serien balanserade mellan barnsligheter och hjärta med ett välskrivet manus och en av de mest underhållande och välcastade ensembler en komediserie haft på länge. Även om allt var uppskruvat hade serien en fot i en känslomässig verklighet man kände igen och det gjorde att man kände med karaktärerna och inte bara skrattade åt dem.

I säsong två skruvas allt lite till. Det sjukare har blivit sjukare, det svarta svartare och skratten balanserar ännu mer på gränsen mellan komedi och tragedi. Säsong ett slutade med att Hank Moodys fd fru Karen (Natascha McElhone) hoppade in i hans bil mitt under hennes bröllop med den nya maken och man undrade var säsong två skulle ta vägen. Hade serien varit enbart en romantisk komedi hade det förstås varit slut där. Om säsong ett var intensiv och dess klimax var mer än så har säsong två, för att citera Nilecity, börjat på max och ökat.

Mänsklig tragedi som komedi har sällan varit enklare att relatera till. Hur mycket svin Moody än är så har han ett gott hjärta. Ju mer patetiskt han beter sig, ju mer han kryper på knäna - desto mer känner man igen sig och desto mer skrattar man åt sina egna tillkortakommanden. För även om man inte varit i samma situation - även om man kanske ibland önskar att man varit det - så är det igenkänningshumor på hög nivå. Hur mycket man än klantar sig kan det bli värre.

Det är ännu oklart när säsong två visas i Sverige.