Konsertrecension: John Holm

 

John Holm

Alvesta folkets hus

Publik: Ett nittiotal.

Bäst: Låtarna, rösten och bandet.

Sämst: Nej, inte ikväll. 

Betyg: 4

John Holm har blivit en kultfigur i svensk musikhistoria. Förmodligen högst motvilligt. Nästa år fyller klassiska debutalbumet ”Sordin” femtio år. Han gjorde en turné 1975. Dök plötsligt upp på Säljerydfestivalen 2015. Och nu är det turnépremiär i Alvesta.

Han kommer till Folkets hus med ett femmannaband, bland dem munspelande sonen Axel och ett föredömligt litet trumset. Det blir mest gamla låtar: Holms senaste skiva, den femte i ordning, kom 1999.

Men, och det är ett viktigt men, det blir några outgivna, kanske nya, låtar också. Det blir en musikaliskt varierad kväll som skydd mot höstrusket. Publiken, de flesta i Holms ålder, möts inledningsvis av oväntat fet bluesrock där bandet tycks ge styrka till Holm. Han sjunger med mer pondus än på länge, kanske någonsin.

”Får man leva för det” höjer intensiteten och sänker tempot. Vi får minnen om Ulf Lundell och Roffe Wikström, som spelade med Holm. Om uteställen där det inte fanns musik, bara raggning och vin. Det här leder till ”Vid ett fönsterbord mot parken”, som blir en av kvällens höjdpunkter. 

Det vore lätt och tacksamt att rabbla låtar. Men Holm och hans band förtjänar bättre. Han är koncentrerad, stämmer gitarren. Blundar lätt framåtlutad mot mikrofonen när han sjunger, verkar avslappnad och på bra humör. Ler. Kanske för att han känner sig trygg i det utmärkta bandets famn och med sin son vid sin sida. Vi får till och med en liten historia om barréackordens status i Stockholm.

”Din bäste vän” blir Neil Young & Crazy Horse en avslappnad dag. ”Den öde stranden” svänger på ett sätt den inte gör på skiva. ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg” är fortfarande en av de mest kompromisslösa singlarna Sverige hört.

Det svänger, gungar och rockar. Tre ord den delvis visbaserade Holms musik inte ofta associeras med. Vore synd att inte spela in skiva med det här gänget som uppenbarligen förstår och älskar musiken.

Våras det rent av igen för John Holm, 73 år ung? I så fall inte en dag för tidigt. Mer, tack!  

Läs mer om liknande:

John Holm på Säljerydsfestialen

Konsertrecension: John Holm i Urshult

Skivrecension: Neil Young & Crazy Horse - "Psychedelic pill" 

Konsertrecension: Träd, Gräs & Stenar 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Bokrecension: Spela För Livet - Peps Persson, en skånsk speleman

 

SPELA FÖR LIVET: PEPS PERSSON, EN SKÅNSK SPELEMAN

Göran Holmquist

Bokpro, 2020

ISBN: 97891-89336-92-6

Det är både väntat och oväntat att det dröjt tills nu innan första boken om Peps Persson ser dagens ljus. Väntat för att Peps inte är förtjust i att göra intervjuer eller vara i offentligheten. Oväntat för att han är en av de stora pionjärerna i svensk musikhistoria. Peps är, med största sannolikhet ytterst motvilligt, sedan länge folkkär.

Journalisten Göran Holmquist, en gång i tiden nöjesredaktör på Helsingborgs Dagblad, har nu valt att berätta hans historia.

Peps var bland de första att göra blues på svenska. Han var med största sannolikhet först med att göra inhemsk reggae. Han översatte Bob Marley flera år innan denna fick sitt genombrott utanför Jamaica. Ekotyngd dubreggae möter gamla Edvard Persson-visor? Jajamensann. Bara att göra just den för de flesta ganska långsökta kopplingen och omsätta det i praktik tyder på en musikalitet utöver det vanliga. Västafrikansk highlife och svensk folkmusik, bland mycket annat, har aldrig skakat hand lika självklart och oemotståndligt som hos Per-Åke Persson. Han har ändå aldrig känts som en musikturist. Hur hittade han ens musiker som klarade av den här blandningen? Det är en fråga som kvarstår.

För det går att ha invändningar mot vissa prioriteringar i boken. Down Beat Crowd må ha varit ett viktigt band för Peps, men de var relativt kortlivade och gav inte ut något album när det begav sig. De ägnas mer än femtio sidor. Skånes rockhistoria får ett kapitel som förvisso är intressant, men det känns som en annan bok. Dito kapitlet om den svenska proggen, särskilt med tanke på att Peps aldrig ingick där, oavsett politiska åsikter. Bandet Balthazaar, som är ett coverband med inriktning på Peps musik, får tio egna sidor.

Resan till Chicago med bland andra Sam Charters, som resulterade i skivan ”The Week Peps Came To Chicago” får en halv sida, trots att det var där och då han bestämde sig för att börja sjunga på skånska. Hade varit kul att läsa mer om det. Skivorna får överlag väldigt lite utrymme, de flesta nämns inte alls förutom i den avslutande diskografin. Lite märkligt när Peps kallas speleman i bokens undertitel. Borde finnas många minnen från skivinspelningar och turnéer.

Det är en kärleksfull bok, men samtidigt alltså frustrerande. Med en strängare redaktör hade det kunnat bli väldigt bra. Och lite ironiskt är det onekligen att podden ”Jag spelar för livet”, uppkallad efter en låt av Peps och som dessutom delar titel med boken, ges tre olika namn. Anledningen till att podden nämns är förresten att Peps-bekanta musikerna Bosse Skoglund och Brynn Settels intervjuats. De finns att höra på ett internet nära dig.

Den stora invändningen är ändå hanteringen av källorna. Holmquist återanvänder bland annat långa stycken, och detta mer eller mindre ordagrant, från Birgitta Larssons stora Jefferson-artikel om Peps. Inte minst i kapitlet om hans ungdom liknar det bitvis klipp-och-klistra. Och det görs utan att källan anges. Andra skribenter, tidningar eller tidskrifter anges inte alltid heller. Här borde det vara tydligare var texten kommer ifrån. Kanske hade det rent av varit enklare med blockcitat. Det är ofta svårt att avgöra vad Göran själv har formulerat och vad som är hämtat från andra texter. Märkligt förhållningssätt för en så pass rutinerad journalist.

De senaste åren har Peps haft hälsobekymmer och, femton år efter senaste skivan, dragit sig undan på sin gård i norra Skåne. Där sitter han under sin korkek, röger sin piba, kliar sig i skägget och bygger mikrofoner. Den som lever får se om det blir någon mer skiva, men han har  - mer än de flesta -  redan sedan länge gett oss mer än någon kan begära.

 

Läs mer om liknande:

Intervju: Nisse Hellberg om Peps Persson 

Bokrecension: 99 Proggplattor 

Bokrecension: Wilmer X - 40 År Av Blues, Svett Och Tårar 

Så spelar du blues 

Publicerades ursprungligen i Jefferson.