Fula Fula Ord: Neil Youngs Le Noise växer med fullmånen

http://www.bbc.co.uk/manchester/content/images/2008/03/17/110308_neil_young_04_350x350.jpg

När Neil Young fick sitt stora genombrott med Heart Of Gold 1972 sa han ganska omgående att han tröttnade på att hålla till i mittfåran och bestämde sig för att köra ner i diket igen. Denna gången kör han, i relativt hög hastighet, hela vägen in i svinstian.

Med sig har han en arsenal av effektpedaler och sin älskade gitarr Old Black, som vid det här laget för övrigt nästan blivit legendarisk i eget namn. Med sig har Young även producenten Daniel Lanois, vars efternamn förmodligen bidrog till skivans titel och som tidigare jobbat med Bob Dylan, U2, Peter Gabriel och Emmylou Harris och alltid skapar en speciell atmosfär och stämning.

Le Noise, studioalbum nummer 33, består bara av sång och gitarr och är åtta låtar lång, men samtidigt så intensiv att man inte skulle orka med mycket mer. Redan i inledande Walk With Me är det tydligt att det inte är en av Youngs snälla countryskivor att lyssna på under myskvällar vid brasan. De två låtar där han byter ut eko - han gitarrduellerar ibland med sig själv på ett intressant sätt - och rundgången mot akustisk gitarr framstår som behövliga andningspauser. Love And War och Peaceful Valley Boulevard är också den sortens låtar som känns som gamla bekanta första gången man hör dem.

Det är inte en lättlyssnad skiva, men om man inte kräver färdigtuggad Rix FM-fralla blir man rikligt belönad om man har tålamod.

Texterna visar sig ofta från hans bästa sida. Deras kvalitet kan ju annars pendla lika mycket som resten av hans utgivning. Young är oftast som bäst när han går rakt på sak och håller allegorierna i relativt kort koppel.

I've seen a lot of young men go to war
And leave a lot of young brides waiting
I've watched them try to explain it to their kids
And seen a lot of them failing
- Love And War

A polar bear was drifting on an ice floe
Sun beating down from the sky
Politicians gathered for a summit
And came away with nothing to decide
Storms thundered on, his tears of falling rain
A child was born and wondered why
- Peaceful Valley Boulevard

Naivt kan tyckas. Men till naket komp och hans råa röst träffar orden, även för de av oss som bor i ett land som inte är i krig.

Det är som kanske bekant inte alltid lätt att vara fan av Neil Percivald Young. Han börjar där många slutar. Man vet inte alltid vad han håller på med, och det är förmodligen inte alltid han själv heller vet. Le Noise lät inte bra första gången jag hörde den, förutom de två akustiska låtarna. Å andra sidan trodde jag efter första lyssningen av 2002-års Are You Passionate? att den var en av hans bästa, så jag valde att ge Le Noise en chans till. Andra gången jag lyssnade var jag ute och gick i den småländska barrskogen med fullmånen som enda sällskap. Och då talade plötsligt skivans atmosfär till mig. Det påstås att Neil bara spelar in vid fullmåne. Jag vet inte om det har något med min upplevelse att göra.

Hitchhiker öppnade sig och är en gripande självbiografi som även tar upp hans mörka sidor. Det är en skiva som man behöver lyssna nära på, inte bara ha på i bakgrunden. Småmysig gubb-blues för nostalgitörstande P4-lyssnare är inte Youngs grej. Många av hans generationskamrater är vid det här laget - och sedan ganska långt tillbaka - nöjda med att puttra ut skuggor av sånt de vet har funkat förr.

Neil Young, som fyllde 65 i fredags, är alldeles för nyfiken på vad som gömmer sig bakom nästa rundgång för att ta till så billiga knep.

Han har förresten antytt att nästa installation i Archieves-serien ska vara aktuell ca 2012, vilket med kanadensisk tidräkning bör tolkas som ca 2030.

Lyssna på Le Noise