Konsertrecension: David Ritschard
David Ritschard
Plats: Teatern
Publik: 250.
Bäst: Spelglädje är alltid bäst.
Sämst: Tja, vädret är inte kul.
David Ritschard var förmodligen menad som en artist för de få, en anaktronism som blandar femtiotal och 2022 och allvar som roar med formuleringskonst. En sorts country även för folk som i vanliga fall inte gillar country. Texter lika allmängiltiga som privata. På onsdagen kom han till Växjö.
Ritschard är något av ett unikum som lyckats fylla ett behov många inte visste fanns. Han är förmodligen en P4-hit från att fylla Konserthuset med publik som kommer ihåg Gunnar Wiklund eller har samlingar med Stax och Frälsningsarmen. Eller alla tre, om det finns sådana. En märklig blandning som ändå känns självklar. En uppenbarelse som omedelbart blir allas bästa vän. Än så länge är han främst en allt sämre bevarad hemlighet för folk mellan trettiofem och medelåldern.
Musiken tar inga omvägar till hjärta och mage med både pedalsteel och fiol bland de sju på scen. Värmen sprider sig snabbt. Ritschard har gjort två album, ”Brobrännaren” och ”Blåbärskungen”, som skapat svallvågor som spred sig utanför Södermalm, där han jobbade på Systembolaget i många år innan musiken tog fart.
Det ska också påpekas hur tacksamt det är med artister som sjunger om och i sin ålder, socialrealism med humor i detta fall, snarare än som för evigt fastnat i högstadiet.Förvisso är country för vuxna, men i Sverige oftast främst stelbent rock med hatt. Ritschard gräver djupare än så och ger också röst åt de som i vanliga fall inte har någon röst.
Publiken klappar snabbt takten spontant, stampar och jublar, kommer med glada tillrop. Ritschard själv visar fler glädjetecken på tre låtar än vad många gör på en hel turné. Artist och publik triggar varandra. Han verkar genuint tagen och bjuder på ett kroppsspråk som trotsar beskrivning.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida