Bokrecension: Alla Tiders Gyllene Tider

ALLA TIDERS GYLLENE TIDER - en roadmovie-biografi
JAN-OWE WIKSTRÖM & ANDERS ROOS
FÖRLAG: ROOS & TEGNÉR

Det är oklart hur Per Gessle blev en av Sveriges mest provokativa artister. Det enda han gjort är att posera med gitarren som sina hjältar från pojkrummet hemma i Halmstad och viga en livstid åt att jaga den perfekta treackordslåten. Vid några tillfällen har han kommit nära.

När Gyllene Tider singeldebuterade 1979 var det väldigt få saker som skvallrade om att ett av de mest framgångsrika kapitlen i svensk pophistoria just inletts. Hysterin var oväntad. Och om inte Roxette gjort Gessle till föredetta föredetting tio år senare hade Gyllene Tider med största sannolikhet inte kunnat släppa en ny listtoppande skiva och sälja imponerande 260 150 biljetter till den största svenska turnén sommaren 2013 samtidigt som många festivaler gick på knäna. De är också det enda svenska band som spelat på Ullevi två gånger. Det är denna turné boken utgår från.

Jan-Owe Wikströms (till vardags på Hallandsposten) bok är en framgångssaga, som väl bandet förvisso också är, och mysfaktorn är högre än den journalistiska nivån. Mycket känns igen från hans första Gyllene Tider-bok från 1997. Vi får lite gnissel om pengar, men mest, misstänker man, för dramaturgins skull. Och säga vad man vill om Gessles beryktade girighet - hur mycket folk än älskar Göran Fritzons närmast k-märkta Farfisaorgel skulle han inte sälja ut Ullevi på egen hand. Å andra sidan: Gessle har inte spelat där utan Fritzon så det jämnar ut sig. Gitarristen Mats MP Persson och basisten Anders Herrlin, som numera gör filmmusik till bland annat Beck, tycks båda måttligt intresserade av rampljuset och vill helst jobba i studion och lära sig vad alla nya knappar gör. Trummisen Micke Syd Andersson tycks fortfarande helst vilja vara frontfigur.

Tydligt blir att Gyllene Tider är ett band som hela tiden hittar nya fans, många inte födda när debuten Flickorna På TV 2 släpptes, många inte ens födda när Gå & Fiska släpptes i mitten av nittiotalet. De är fem högst osannolika popstjärnor. Det lilla samhället Harplinge, där tre av medlemmarna växte upp, är inte New York. Samtidigt har de passerat stadiet för nostalgiakt och istället blivit någon sorts nationalklenod. Gessles plan är fortfarande lika enkel som omöjlig - att bara skriva hits och ta sina ordlekar på allvar.

Nackdelen med berättelsen är att man, om man är tillräckligt intresserad för att läsa en bok i ämnet, förmodligen inte lär sig så mycket nytt och den hade eventuellt tjänat på en korrekturläsning till. En av Wikströms slutsatser motbevisas dessutom av bokens blotta existens. Fördelen är att den är väldigt snyggt formgiven och har många bilder av Anders Roos. Den är trevlig att sitta och bläddra i, en turnésouvenir för de som eventuellt glömde köpa tröja. Men vill man förstå bandets storhet är det bättre att lyssna på skivan Moderna Tider.

Läs mer om liknande:

Recension: Gyllene Tider - Dags Att Tänka På Refrängen

Svensk popnörd fyller 50

Gesslebiografi i färg
Sextiotalspop för nybörjare
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Ossler och hans band sparkar röv

Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Torsdagen den 21 november.
Längd: 75 minuter.
Publik: Ett sextiotal.
Bäst: Atmosfären, laddningen och intensiteten.
Saknade mest: Elvis På Institution. Ett Synnerligen Oansvarigt Dåd. Och 29 låtar till.

Han börjar med att be om ursäkt för förseningen. Han har ont i benet och har, säger han, tryckt i sig några piller. Sedan inleder bandet med instrumentala Hundön som börjar så tyst att de fyra på scen riskerar att överröstas av bruset i högtalarna. Musikerna är av den sorten som spelar det som ska spelas och låter bli att spela det som inte ska spelas. Det är inte så enkelt som det verkar. Vi får en rejäl dos låtar från senaste mästerliga skivan Stas blandat med några låtar från tidigare album. Från borde-vara klassikern Ett Brus drabbar både Ner I Säcken och Borra Hål. Svartvattenfeber har ett driv som får en medelålders man att ta till den där elchockdansen som svenska män gör när de inte lyckas stå still längre.

Det är vackert oljud på och över gränsen till rundgång. Tempot är annars genomgående lågt och stämningen i text och musik inget för mörkrädda. Intensiteten är på en nivå som de flesta musiker bara kan drömma om, om ens det.

Där många svenska artister blir en inhemsk version av en tydlig amerikansk förebild (Lasse Winnerbäck är till exempel en Ulf Lundell som i sin tur är en svensk Bruce Springsteen) är Ossler Ossler. Nog för att han har förebilder, Marc Ribots gitarrspel, bland annat känt från skivor med Tom Waits, är en referens. Men han lyckas alltid Osslerifiera influenserna och hans hittills sex solskivor är något eget. Det gäller även La Complaint Du Partisan, översatt till engelska av Leonard Cohen och till svenska av Ossler som Partisanen.

Att gå sin egen väg kostar förstås. Ossler kommer med största sannolikhet inte att nå ut till en större publik, men det är förmodligen heller inte något som oroar honom. Istället har den insikten köpt honom friheten att göra som han vill. Då kan man göra en vacker kärlekslåt och döpa den till Grisarna Och Flugorna. Eller döpa skivor till Krank och Stas.

- Vi ska pigga upp er med en glad visa, lovar han leende inför Tysk Höst. Jodå, han ler och skämtar trots att texterna inte är tralala. Tysk Höst är kanske inte en glad visa, men man blir glad för det är så jäkla bra. Det finns inga änglar, det finns ingen gud, sjunger han i Svartvattenfeber. Det må vara sant. Men det hindrar inte att man kan få uppleva Ossler en helt vanlig gråkall torsdag i november. Amen.

Läs mer om liknande:

Ett Brus är verkligen för jävla bra

Ossler var tidigare med i Wilmer X

Tom Waits turnérar än mer sällan än Ossler

Leonard Cohen är från Kanada

Publicerades ursprungligen i Småland.

The Cadillac Band - gubbar med rock i

Det är inte alla grupper som fått sitt namn från Elvistrummisen DJ Fontana. Se bara på Alingsåsbandet Räserbajs. The Cadillac Band däremot har lyckats med denna bedrift. De är den sortens band som spelar för att det är kul. Medverkar gör bland andra Little Gerhard som var Sveriges rockkung redan när The Rolling Stones blivande medlemmar gick i blöja (nästan sant) och har hunnit bli 79 år, men han turnérar fortfarande som vilken 78-åring som helst. Det är imponerande. Vi hittar också ungdomar som Claes-Göran Hederström, Gert Lengstrand från Streaplers, Janne Lucas Persson och Tommy Blom som en gång i tiden var sångare i Tages, som lyckades väljas till västkustens The Beatles på sextiotalet. Med andra ord något av en svensk version av The Traveling Wilburys, bandet som bestod av George Harrison, Roy Orbinson, Jeff Lynne, Tom Petty och Bob Dylan.

Konsertens första del är, som de säger, unplugged. De spelar ändå med elgitarr, elbas och keyboard så det är svårt att veta vad som gör musiken unplugged. Men trumsetet är lite mindre. Då sjunger Blom Tages-hitsen In My Dreams och Sleep Little Girl. Han har opererat halsen och rösten håller kanske inte hela vägen, men folk gillar det de hör. Lengstrand skämtar så mycket att han nästan glömmer sjunga Elvis Presley-låten Love Me. Elvis är ett genomgående tema. Men första delens höjdpunkt är Ida Kjellberg som sjunger skiten ur Sånt Är Livet. Då börjar folk klappa takten.

Andra delen börjar med Rock Around The Clock, Green Green Grass Of Home, Blue Suede Shoes - med några rader ur Kal P Dals skånska översättning Blåa Skor - och Folsom Prison Blues. Det är rock och country i arrangemang som doftar lätt av dansband. Och, lite oväntat, gospel. Janne Lucas har, även det lite oväntat, lett en gospelkör i 30 år. Däremot är det inte helt omöjligt att räkna ut vilka låtar som kommer spelas. Det är hög igenkänningsfaktor och publiken får vad de vill ha. Inte minst i pausen när det är kaffe och kakor.

Artister från det som många tycker om att kalla den gamla goda tider, en period som alltid lyckas infalla under tonåren oavsett när tonåren inträffar, bevisar också att hur mycket man än skrämmer upp föräldragenerationen i sin ungdom blir man förr eller senare ändå ett argument för att det var bättre förr.

Utan att egentligen mena något illa kan man nog säga att många av artisterna som sjunger och spelar i fullsatta Bergs bygdegård har sina gröna år bakom sig, men det har å andra sidan The Rolling Stones också. Oavsett när de stod på toppen av sina respektive karriärer är det några viktiga kapitel i svensk musikhistoria som spelar sina gamla hits för folk som bevisligen trivs i publiken. De på scen har också kul. Till och med för en kallhjärtad musikkritiker är det svårt att inte bli rörd.

Kritikern hinner inte stanna under hela konserten och får inte höra Little Gerhard sjunga. Sjöng han Den Siste Mohikanen? Sjöng Claes-Göran Hederström Det Börjar Verka Kärlek, Banne Mig? Sjöng Janne Lucas Växeln Hallå?

Läs mer om liknande:

Tages är fortfarande ett av Sveriges bästa band

Elvis Presley - mannen, myten och sparkdräkterna

Country för nybörjare

I år har The Rolling Stones fyllt 51

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Världsmusikfestival i Växjö

Igår anordnade Musik I Syd för sjunde gången världsmusikfestival i Växjö. Musik och musiker från Irland, Skottland, Mali, Portugal, Brasilien och Sverige samsades om utrymmet på de två scenerna i församlingshemmet på Nygatan. Redan när John Leo Carter och David Adam inledde vid strax efter öppning klockan sex hade ett femtiotal hittat dit och välkomnades med irländska ballader.

När Olov Johansson, som också är medlem i Väsen, och Catriona McKay möts på scen möter den svenska nyckelharpan den skotska harpan. Det är musiktradition med långa och djupa rötter bakåt. Å ena sidan olika, å andra sidan - som så ofta - väldigt lika. Vi får traditionellt från både Sverige och Skottland och nyskrivet från båda musikerna. Man kan höra skogar och hedar och får en känslomässig historielektion. Det är stillsamt och dansant samtidigt.

När duon kommer upp på scenen har vi redan fått möta irländsk tradition i form av de fyra medlemmarna i Mairtin O´Connor Band utrustade med bland annat gitarr, dragspel, fiol, banjo och en liten trumma. Det får plats många gröna kullar i ett dragspel. O´Connor var också en av männen bakom Riverdance. Om det är en merit eller inte är upp till var och en. Mellan låtarna pratar de med en dialekt som är grötigare än gröt. Låtarna är oftast långa och instrumentala och byggs upp för att bli mer och mer intensiva. Någon i publiken får ur sig ett yeeeha.

Säga vad man vill om svenskars förmåga att roa sig, men vi är väldigt bra på att sitta still. Ibland svänger musiken så pass att publiken börjar vicka på tårna. Det hindrar förvisso inte att applåderna är värmande och stämningen välkomnande. Mat och dryck då? Vad sägs om Westfalisk lufttorkad skinka eller grönsaksburgare? Detta går att skölja ner med både alkohol och nyktert alternativ. Vi befinner oss trots allt i ett församlingshem.

Mamani Keita började sin karriär som sångerska bakom Salif Keita i hemlandet Mali. Hon bor numera i Europa och hennes musik har inslag av både traditionell judisk musik och Kina. Tillsammans med sitt fyramannaband höjer hon temperaturen så pass att folk börjar röra även på överkroppen och vissa klappar takten. Några ställer sig upp och börjar dansa. När en glatt leende Mamani på franska uppmanar publiken att komma fram till scenen och dansa är det ett gäng som går fram och efter ett tag får vissa rejäl feeling. Det är trots allt fredagkväll. Mamani och hennes band höjer också insatsen vad gäller instrument - med all respekt för nyckelharpa och gitarrer. Men plötsligt förekommer både kora och n´goni.

Senare på kvällen när undertecknad gått hem för att skriva var det dags för ett portugisiskt band från Stockholm som låter svensk visa möta portugisisk fado. Ännu senare var det dags för Simone Moreno från Brasilien, i Sverige kanske mest känd för sitt samarbete med Timbuktu. Ryktet gör gällande att hon blandar fler musikstilar än man kan dansa till utan att bli svettig. Men det är väl som det ska? Ju mer träningsvärk dagen efter desto roligare kvällen innan.

Mer om liknande:

Väsen ska upplevas live

OK Star Orchestra är sin egen världsmusikfestival

Som Korrö Folkmusikfestival fast inomhus

Music Is The Weapons musik har rötter i Afrika

 Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Hästpojken fixar fest

Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den 9e november.
Längd: 55 minuter.
Publik: Tämligen smockat.
Bäst: Stämning! Allsång! Musikglädje!

Någonstans i samband med tredje låten Jag Förväntar Mig Ingenting slutar konserten vara en konsert och blir en fest istället. Allsången tar över, armar sträcks upp i luften och sedan känns det som om alla låtarna tas emot med jubel och som om alla är bästa kompisar en sen sommarkväll. Längst bak står möjligtvis några som inte sjunger med, men nästan alla står längst fram. Bandet sitter ner, förutom sångaren Martin Elisson som ibland hänger av sig gitarren och ställer sig upp på scenen, på staketet längst fram och ursäktar sitt kroppsspråk med att det är lite lågt i tak. 

När Göteborgsbaserade Hästpojken i somras något oväntat spelade på visfestivalen i Västervik var det många som höjde på ögonbrynen. Nog för att visan har ett starkt fäste i Göteborg, men dessa skramlare med rötter i Bad Cash Quartet, där Elisson och basisten/gitarristen Adam Bolméus en gång var med, kändes ändå som en oväntad bokning. Den akustiska spelningen blev en framgång och nu har bandet gett sig ut på en turné där elgitarrer och trummor stannar hemma, men musiken är inte mindre energisk. Piano får plats.

- Hur går det för er, mår ni bra eller, frågar Elisson och det är en ganska onödig fråga. Det är uppenbart att publiken har bestämt sig för att det är lördagskväll. Och det är det ju. Gitarr & Bas, Trummor & Hat har spelats imponerande 3,5 miljoner gånger på Spotify - en låt skulle behöva ligga på Svensktoppen och spelas varje söndag i 67 308 år för att nå upp i samma antal spelningar - och på Kafe De Luxe mottas den med jubel och allsång. Samma sak med Caligula. Och med debutsingeln Shane MacGowan som hunnit bli fem år gammal. Och med Katarina Är Ett Hål. Den inleds med en berättelse om Elissons bästa vän under ungdomsåren. När han berättar om deras relation hyschas delar av publiken av de som vill lyssna. Det är en rörande gest. Hästpojken faller förvisso in i kategorin kritikerfavoriter (de är trots allt från Göteborg) men har bevisligen också gjort musik som betyder något på riktigt. Det gjorde även Bad Cash Quartet, i alla fall att döma av jublet som möter Valentine från deras sista skiva Midnight Prayer som fyller tio i år.

Efter 55 korta men väldigt rörande och upplyftande minuter är vad som med största sannolikhet är årets sista sommarkväll slut. Vad var det Bob Marley sjöng? One good thing about music, when it hits you feel no pain.

Läs mer om liknande:
Växjö har också en visfestival
Sofia Karlsson är den svenska visans Dolly Parton
Dolly Parton? Jajamensann
Bob Marley gav ut sina skivor på bolaget Island
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.