tisdag, maj 31, 2011

Säsong två av hyllade Treme nu på Canal+



I slutet av augusti 2005 nådde orkanen Katrina staden New Orleans. Skyddsvallarna höll inte för trycket. Kostnaden för skadorna uppskattas till 100 miljarder dollar. 80% av staden hamnade under vatten och mer än 1500 personer omkom. Bushadministrationen fick snart kritik för sin bristande insats, eller snarare frånvaro av insats. Många hävdar att regeringens frånvaro berodde på att många av stadens invånare är färgade människor i USA:s arbetarklass.

Bland David Simons tidigare projekt kan nämnas Homicide: Life On The Street och The Wire. När hans senaste serie Treme hade premiär låg mina krav på en nästan orimlig nivå. Jag har nu sett de två första avsnitten och kan inte göra annat än lyfta på hatten. Treme är uppkallad efter en av New Orleans centrala stadsdelar med en befolkning som är huvudsakligen färgad och av kreolursprång.

Första avsnittet utspelas sex månader efter orkanen och folk försöker långsamt hitta tillbaka till den vardag som ligger i ruiner och den stad som är raserad. Hittar tillbaka gör också de turister som vill uppleva en stad som är både historisk och levande, en stad där jazzen föddes innan den blev finkultur och började framföras av äldre farbröder i koftor.

Det råder inte brist på bra karaktärer och skådespelare. Här finns den kämpande musikern Antoine Batiste spelad av Wendell Pierce, mer känd som Bunk i The Wire. Här finns återvändande barägaren Albert Lambreaux spelad av Clarke Peters, mer känd som Lester Freamon i The Wire. Här finns politikern Toni Bernette spelad av Melissa Leo, mer känd som Kay Howard i Homicide: Life On The Street. Här finns en kock spelad av Kim Dickens (Deadwood), en elitistisk och smådryg DJ som gör motstånd mot den turistbroschyranpassade versionen av staden spelad av Steve Zahn och lokalpatrioten John Goodman (vad har han inte varit med i?).

Eftersom New Orleans är en av USA:s musikstäder, kanske den största av dem alla - eller i alla fall den första, skymtar också folk som Allen Toussaint och Elvis Costello förbi. Redan några minuter in i pilotavsnittet hörs musik av Professor Longhair. Det händer inte i 2 1/2 Män.

Men det största rollen spelar New Orleans själv. Både förtvivlan, livsglädjen, kampen, hoppet, traditionen, kulturen, maten och dofterna tränger ut genom tv-rutan. Man hoppas att framtiden ska bli lika givande som dess historia. Det luktar snabbt gumbo när förtexterna börjar rulla och jag känner att jag måste lyssna på Dr John. Nu.

Det är den sortens serie. Det är den sortens serie man blir kär i.

Jag vill flytta till Louisiana, lära mig spela trumpet, sitta på verandan och dricka någon grumlig sörja medans solen går ner över träsket. Jag vill byta namn till Leroy. Jag vill hänga på jazzklubb och dansa till solen går upp. Jag vill ha en tam alligator i badkaret. Jag vill äta mat med smaker som en stackars svensk inte ens kan föreställa sig.

Eller i alla fall veta var jag kan köpa soundtracket och drömma vått om DVD-boxarna.

Musiken från Treme finns på Spotify.

Dr Johns Gris Gris finns på Spotify.

Professor Longhair finns också på Spotify.

Irma Thomas finns också på Spotify.

Läs mer om liknande:

The Wire var svår att förstå för folk i England

The Wire tackar för sig

The Sopranos tackar för sig

Manusförfattaren George Pelecanos i Expressen

Stafettpinne i drama (Homicide, The Sopranos, The Wire)

Missa heller inte Boardwalk Empire

Ken Burns serie om jazz rekommenderas varmt

Jazzen började sitt liv i New Orleans och kom så småningom till Sverige

Får det lov att vara lite sextiotals-soul?

Eller får det lov att vara lite sjuttiotals-soul?

Elvis Costello och Allen Toussaint gjorde skivan The River In Reverse

Mavis Staples sjunger också Allen Toussaint

Mavis Staples gjorde en av 2010-års bästa låtar

Bob Dylan spelade in Oh Mercy, en av hans bästa skivor, i New Orleans

Nick Lowe har väldigt lite med New Orleans att göra

Etiketter: ,

fredag, maj 27, 2011

Dags att börja småfebra inför Iron Maiden på Ullevi



Om en månad, fem dagar och ca sju timmar öppnar de Iron Maiden-grindarna på Ullevi för konserten den första juli och nu när turnén är i full galopp kan det vara på sin plats att titta närmare på låtlistan (das setlist 2011). Bandet är inte känt för att experimentera allt för mycket från konsert till konsert och om vi tar en titt på senaste konserten (17 april i Tampa, Florida i Uväsa) såg den ut som följer:

1 Satellite 15... The Final Frontier
2 El Dorado
3 Two Minutes To Midnight
4 The Talisman
5 Coming Home
6 Dance Of Death
7 The Trooper
8 The Wicker Man
9 Blood Brothers
10 When The Wild Wind Blows
11 The Evil That Men Do
12 Fear Of The Dark
13 Iron Maiden

14 The Number Of The Beast
15 Hallowed Be Thy Name
16 Running Free

Det är inte en låtlista att leka med. Om ni tycker att 16 låtar är lite snålt bör man tänka på att hälften av låtarna klockar in någonstans kring åtta minuter. För mig som gillar bandets mer progressiva sida är det förstås kul. Sju låtar från bandets klassiska åttiotal gör förhoppningsvis deras äldre fans nöjda, utan att ta över för mycket - även om jag inte är säker på Running Free. The Evil That Men Do är en personlig favorit jag inte hört live innan. Trevligt. Vill också tacka för att Run To The Hills och Can I Play With Madness lämnas utanför denna gång. Jag har inget emot någon av dem, men det finns annat de hellre får spela. Från deras, låt oss säga något ojämna nittiotal får vi bara en låt och jag tror det räcker. Förvisso finns det fler bra låtar därifrån än Fear Of The Dark, men ingen jag känner att jag måste höra.

Det som gör mig gladast är de åtta låtarna från bandets senaste elva år. De har dragit ner på utgivningstempot, men så länge väntan är värd det tänker jag inte klaga. På åttiotalet gjorde de sju skivor, på nollnolltalet tre.

Vem kunde tro att Iron Maiden, av alla galtskrikande band som slog igenom under det praktiska samlingsnamnet The New Wave Of British Heavy Metal(!) i början av åttiotalet, skulle hitta en andra andning, en ny generation fans och kunna hålla en sådan hög nivå efter trettio år? Förvisso har bandets grundare Steve Harris länge/alltid haft en järnvilja, men det hjälper inte alltid. Bara att lyfta på hatten.

Vi får fem låtar från senaste skivan The Final Frontier. Bortsett från Coming Home som gärna skulle gå att byta ut mot Starblind har de gjort bra val. Att få höra elva minuter långa When The Wild Wind Blows live kan hålla den mest härdade vaken i förväg. Lite synd att de inte spelar något från 2006-års favorit A Matter Of Life And Death. Kanske These Colours Don´t Run? Från 2003-års Dance Of Death är titellåten ett utmärkt val, även om Paschendale inte heller skulle göra ont. Och även om jag anser att Brave New World från 2000 är lite överskattad kan jag inte säga emot varken The Wicker Man eller Blood Brothers.

Two Minutes To Midnight, The Trooper, Iron Maiden, The Number Of The Beast och Hallowed! Be! Thy! Name! då? Jo, tack. Det är väl dumt att klaga. Låten med samma namn som bandet och deras första skiva har avslutat ordinarie set under deras konserten sedan innan Eddie lobotomerades. Och för all del tom innan han fick en kropp och lärde sig att mer eller mindre gå. Det är en fin rad klassiker som få fans kommer klaga på. Vissa av dessa låtar har en osviklig förmåga att få vuxna män med tatueringar att gråta. Jag har förvisso inga tatueringar, men kan nog klämma fram en tår ändå.

På lördag upptas turnén igen och nu är det dags för Europa att spela luftgaloppbas. De börjar i Tyskland. Vi får se om några ändringar gjorts. Under tiden värmer jag upp stämbanden.

Fyndet Graveyard från Göteborg och Sabaton från Falun, som jag måste lyssna in mig på, agerar förband.

Låtlistan samlad enkelt och praktiskt på Spotify.


Läs turnéplanen här.

Studera bandets låtlistor här.


Läs mer om Iron Maiden och hårdrock:

Iron Maiden för nybörjare

Om Iron Maidens senaste skiva The Final Frontier


Iron Maiden i 5.1 - dokumentären Flight 666 är redo att lyfta

Ett försök att samla mina intryck av bandets konsert på Ullevi 2008

Uppladdning inför bandets förra Ullevikonsert

Iron Maidens omslag, en lite genomgång

Iron Maiden är lite smartare

Här fick jag tydligen för mig att Dance Of Death var bättre än A Matter Of Life And Death


Hårdrock: fördomar och fakta


Led Zeppelin (för nybörjare) influerade Iron Maiden


Iron Maiden influerade Metallica (för nybörjare)

Iron Maidens sångare Bruce Dickinson fyller år varje år

Motörhead gjorde lysande liveskivan No Sleep 'til Hammersmith och kallades också The New Wave Of British Heavy Metal och gillas av en Tommy jag känner


Spinal Tap är trots allt Spinal Tap


Du har väl inte missat den hjärtevärmande historien om Anvil?


Iron Maiden har inspirerats av tv-serien The Prisoner mer än en gång

Etiketter: ,

tisdag, maj 24, 2011

Bob Dylan 70 år

Att lyssna på Bob Dylan kan vara som att dras naken efter häst på grusväg. Oavsett vad man tycker är det en upplevelse man kommer minnas. När låten Ballad Of A Thin Man plötsligt fick mig att Förstå, även om det är oklart vad, hade jag redan lyssnat på honom i några år. Han lyckades ta sig igenom textraden tax-deductible charity organizations. Tretton stavelser är en halv vers för många låtskrivare, för Bob bara en slutkläm. Han lyckas till och med ta en cigarettpaus mitt i organiza(paus)tions. Varje gång jag hör den är jag orolig att han ska snubbla.

Vissa artister och grupper lyssnar man intensivt på en period och går sedan vidare. Men har man en gång fallit för Bob så har man fallit för Bob. Man blir inte klar med honom. Texterna handlar om livet, döden, kärlek, hat, föräldraskap, paj och that big fat moon is gonna shine like a spoon. Han har också berättat the moon is not yellow, it´s chicken. Han vet mycket om månen.

Många av hans kända låtar innehåller rader som är svåra att förstå, ofta kommer man nog närmare sanningen om man erkänner att de bara är nonsens än om man anser sig "veta". Romantikern Dylan har tyvärr trillat bort. När han 1970 sjöng build me a cabin in Utah/marry me a wife, catch rainbow trout/have a bunch of kids who call me pa/that must be what it’s all about i Sign On The Window är det lika bobskt som när Ezra Pound och T.S. Eliot slåss i kaptenens torn medans kalypsosångarna skrattar åt dem i Desolation Row från 1965. Eller väderbitna konstaterandet when you think that you´ve lost everything you find out you can always lose a little more i Tryin To Get To Heaven från 1997. Den Riktiga Dylan där bakom grimaser, ironier och olika masker, finns lika mycket i det känslomässiga som i det lekfullt kryptiska.

Blowing In The Wind blev en stor hit 1963 med Peter, Paul & Mary. Det var managern Albert Grossman som kom på att om en av hans artister tolkade en annan av hans artister borde managern kunna få sin andel från två håll - och därmed dubblera den. Låten framfördes av trion när Martin Luther King höll sitt berömda I have a dream-tal i Washington. Dylan var också där och framförde bland annat When The Ship Comes In och Only A Pawn In Their Game. Våren 1965 fick amerikanska popgruppen The Byrds en listetta med sin version av Mr Tambourine Man och bandet har tom släppt ett flertal samlingsskivor enbart bestående av Dylantolkningar. På sommaren 1965 fick Dylan en hit i eget namn när Like A Rolling Stone tog sig till andraplatsen. Han hade därmed anlänt som popstjärna efter att ha vänt folkmusiken ryggen under högljudda protester.

Dylan är omvittnat blyg och annars finns det ingen anledning att ställa sig i rampljuset. Förnekandet av det mesta som sagts och skrivits om honom är hans sätt att skydda privatlivet. Det är inte bara positivt att nå en nivå där främlingar tror sig veta vem man är, vad man tycker, menar och vill. Fansen har till exempel länge "vetat" att Blood On The Tracks från 1975 är en skilsmässoskiva, och ja, Bob och Sara skiljde sig 1977 efter tolv år och fyra gemensamma barn. I sin självbiografi skrev Dylan att han i mitten av sjuttiotalet gjorde ett album som ansågs vara ett av hans mest personliga. I själva verket, menar han, var det baserat på noveller av ryska författaren Anton Tjechov. Vet han något experterna missat eller är det ännu en rökridå? Han har länge skapat en myt kring sin bakgrund, på beprövat bluesmanér. Han har påstått sig fly med cirkusar när han var liten, tågluffat med sin hjälte Woody Guthrie och det finns en lång diskussion var han fick sitt namn Dylan ifrån. Själv har han hävdat att han fick det från namnet Dillon som, menar han, finns i släkten på hans mammas sida. Många andra, och ibland även han själv, menar att det kommer från walesiska författaren och poeten Dylan Thomas. Vi kan nog misstänka att det senare alternativet är det rätta. Till slut blev han så bra på att dölja sitt privatliv att det först långt senare uppdagades att han varit gift en andra gång och fått barn även på åttiotalet.

Jag hade en period när jag trodde mig förstå honom. De flesta fans går igenom den fasen. Nu vet jag tillräckligt mycket för att förstå att jag inte vet. 1976 gjorde han uppenbart självbiografiska låten Sara med texten stayin’ up for days in the Chelsea Hotel writin’ Sad-Eyed Lady Of The Lowlands for you. Paret bodde under perioden på det kända hotellet och låten i låten fanns på Blonde On Blonde 1966.

Att sammanfatta Dylans inflytande på de senaste femtio årens musikhistoria är som att sammanfatta andningens betydelse för vår vardag. Han har gjort för texten och sången vad The Beatles gjorde för musiken och inspelningstekniken. Regelboken kastades ut genom fönstret och plötsligt kunde man skriva och låta hur som helst. Surrealism tog sig in i jukeboxen.

1997 vände han uppåt igen. Time Out Of Mind, första skivan med egna låtar på sju år, fick tre grammisar. Sedan dess har han inte kallats föredetting. Fick jag bara välja en Dylan skulle jag ta den, hans trettionde. Många läste in hälsoproblem i texterna, han hamnade på sjukhus med andningsbesvär, men då var de redan färdigskriven. Texterna handlar om olycklig kärlek och ser tillbaka på det som inte blev med en önskan om att byta plats med ungdomarna i parken. Skivan avslutas med den sjutton minuter långa Highlands. Producenten Daniel Lanois lär under inspelningen ha sagt bra låt, men kan du inte skriva en kort version? och fått svaret this is the short version. Sedan dess har både swingjazz och schlager fått plats i hans musik.

He not busy being born is busy dying, sjöng han redan 1964. Och han pånyttföds fortfarande, rastlös som få, med nya tolkningar av sina låtar kväll efter kväll på konsert efter konsert. Har man riktig tur kanske man får se honom le under hatten när han är på väg rakt in i nästa stavelse.

En liten genomgång i punktform

1941 24 maj: Robert Allen Zimmerman föds i Duluth, Minnesota.
1961: Kommer till New York i januari som Bob Dylan och hamnar i vänsterintellektuella kretsar.
1962: Släpper sin första skiva. Två av tretton låtar är egenskrivna.
1963: Andra skivan The Freewheelin´ Bob Dylan innehåller Blowin In The Wind som skriver in honom i historieböckerna.
1965: Byter ut den akustiska gitarren mot el och kompgrupp. Anklagas för kommersialisering och blir utbuad av publiken. Gifter sig. Uppfinner judeafrot.
1966: Är med om en omdebatterad motorcykelolycka. Slutar turnéra och blir hemmapappa. Börjar skriva begripliga texter och köper hatt. Byter så småningom röst och gör country.
1970: På skivan Self Potrait tolkar han Simon & Garfunkels låt The Boxer som en duett mellan sin gamla och nya röst. Ingen förstår varför.
1973: Knocking On Heavens Door nomineras för en Oscar men får se sig besegrad av Marvin Hamlischs The Way We Were.
1974: Börjar turnéra igen. Tar med sig samma musiker och attityd som 1966, men nu jublar alla. Har sin gamla röst igen.
1978: Regisserar, skriver och spelar huvudrollen i den fyra timmar långa filmen Renaldo & Clara som får Self Portrait att framstå som en bra idé. Blir kristen efter omdebatterad upplevelse med ett kors på hotellrum. Ett på skiva högst ojämnt och ständigt resande åttiotal inleds. Blir någon sorts museiföremål i de flestas ögon.
1992: Återvänder till sin uppväxts folk/blues-musik och tolkar andras låtar. En arkivutgrävning kallad The Bootleg Series (som i skrivande stund nått fram till vol 9) hjälper till att höja hans status. Den så kallade Never Ending Tour fortsätter. Ännu en kreativ storhetsperiod följer.
1998: Spelar för påven i Vatikanen. Ledande Dylan-experter diskuterar än idag vem av de två som ser mest uttråkad ut. Samma år släpps The Bootleg Series Vol 4: Bob Dylan Live 1966, The "Royal Albert Hall" Concert. Den är inspelad i Manchester Free Trade Hall och är känd för att någon kallar Dylan för "Judas!" eftersom han svikit sin publik genom att inte göra alla låtar likadana. Den globala temperaturen går upp med 1,7 grad Celsius vid releasen när 3 000 000 50-åriga män får stånd samtidigt.
2000: Vinner sin första Oscar för Things Have Changed.
2004: Släpper första volymen av sin självbiografi. Läses med förstoringsglas av samtliga närvarande.
2006: Blir programledare för The Theme Time Radio Hour där han med avig humor presenterar favoritlåtar. What do you do when you miss your mother-in-law? Reload!
2009: Släpper en julskiva som förvirrar fansen. Är inte han jude? Vilken religion konverterade han till senast? Låter han verkligen så nu för tiden?
2011 24 maj: Tycks vara ledig för att äta tårta på bemärkelsedagen, men spelar i Köln om två dagar. Fortsättning följer.

PS. Eftersom det de senaste dagarna blivit trendigt att prata om Bob Dylan-män måste jag tyvärr erkänna att jag inte är en av dem. Jag trodde att jag var det tills jag träffade några riktiga exemplar. Jag har bara sett Dylan live en gång och min bootleg-samling kan räknas på ena handens pekfinger. Trots detta tillkortakommande - tack för din uppmärksamhet! DS.

Läs mer om Bob Dylan:

Bob Dylan för nybörjare


Dagens i-landsproblem: Bob Dylan


Bob Dylan ställer ut konst i Köpenhamn

Självbiografin Chronicles Volume 1


Bob Dylan pratar Together Through Life

Bob Dylan gör omklädda klassiker i Malmö


Bob Dylans 40 bästa låtar?


Nytt från Bob Dylan

Nygammalt från Bob Dylan

Intervju med Bob Dylan


Bob Dylan - World´s Greatest Grandfather!


Bob Dylan vs Joakim Thåström


No Direction Home, del 1

No Direction Home, del 2

Bob 65

Texten publicerades ursprungligen i Smålandsposten i en kortare version.

Etiketter:

fredag, maj 20, 2011

Kate Bush släpper Director´s Cut


OBS! Den här skivan innehåller inte nya låtar! Kate Bush har gått tillbaka till The Sensual World (från 1989, bidrar med fyra låtar) och The Red Shoes (1993, sju låtar) och gjort om dem på den första skivan på eget bolag. Det är förmodligen de av hennes skivor som åldrats sämst. Vissa ljud/instrument är intakta, vissa är nya. Det är intressant att höra vad som är kvar respektive nytt, även om förändringarna är relativt små. Även de låtar som tycks vara helt nyinspelade är det med mjuka handrörelser. Hon har också gjort små men avgörande förändringar i vissa texter. I låten And So Is Love har hon ändrat now we see that life is sad till that life is sweet. Enligt egen utsago var hon inte riktigt nöjd första gången - I thought it was so bloody depressing.

Flower On The Mountain, vars titel jag inte känner igen, är en omarbetad version av låten The Sensual World och baseras på Molly Blooms inre monolog i James Joyce litterära mästerverk Odysseus. Det där sista fick jag läsa mig till. The Red Shoes innehåller svårdefinierade röstövningar. Före Kate Bush lät ingen som Kate Bush och än idag finns det bara en Kate Bush, trots alla efterföljare. 1978 blev hon som nittonåring den första kvinnan som toppade Englandslistan med en låt, Wuthering Heights, som hon själv skrivit. Dessutom en låt hon skrivit redan flera år tidigare. Två år senare, med albumet Never For Ever, blev hon den första kvinnliga engelska soloartisten som nådde förstaplatsen. Och den första kvinnan någonsin som gick direkt in som etta. Det här inget hon gjort en you go, girl-grej av. Man kan lugnt säga att hon inte är den sorten.

Vad ska man referera till? Ibland låter det som om Yoko Ono varit röstcoach, men om man skriver det skrämmer man iväg folk. Och det var, i det här fallet, menat som en komplimang. Avskalade This Woman´s Work och Moments Of Pleasure framkallar gåshud. Rubberband Girl är inte lika lyckad. Hon kanske får göra en Director´s Cut Director´s Cut?

Det finns ingen anledning att byta ut originalen om de redan är välspelade hemma. Inte för att Director´s Cut är inte dålig, tvärtom, det är bättre än jag vågat hoppas. Även om det är intressant att lyssna några gånger kommer man som fan nog snart återvända till originalversionerna. Har man däremot inte de gamla versionerna tatuerade i minnet kan man njuta mer oreserverat och lyssna utan att förutfattade meningar. Men ännu hellre kan man börja med skivorna The Kick Inside och The Hounds Of Love.

Samtidigt pratas det om ny skiva (kanske, eventuellt, möjligtvis). Hon har själv sagt i intervjuer att hon skriver och spelar in nytt material. Man kan hoppas att det leder till en ny skiva. Intervjuer förresten? Ja, faktiskt. Både på radio och i tidningar - bl a Mojo, som det ovanstående citatet är hämtat från. Det känns lika absurt som om Kikki inte skulle vara i tidningen. Och det är nog inte den förstnämndas mentala hälsa vi behöver oroa oss för.

Men i alla fall. En ny skiva skulle innebära Bushs första nya material sedan 2005 års finfina Aerial. Under tiden kanske nytillkomna hinner upptäcka vad som är grejen med Kate Bush. Hoppas det.

Läs mer om liknande:

Graeme Thomsons utmärkta biografi Under The Ivy, The Life & Music Of Kate Bush

Regina Spektor har samma lekfulla sätt att närma sig musiken

Regina Spektor Live In London

Jennie AbrahamsonThe Sound Of Your Beating Heart också

Paul McCartney också

Kanske kan passa på att nämna PJ Harveys skiva Let England Shake också?


Fleet Foxes bygger på Helplessness Blues upp inre landskap precis som Kate Bush

Flermusikbiografier? Bob Dylan, Patti Smith, Neil Young och Kate igen

Här lyssnade jag på samlingen The Whole Story


Skivomslag gjorda i lego

Rolig och udda fakta om skivbolag


Vinylskivan - master of the universe

Country för nybörjare


Krautrock för nybörjare


Texten publicerades ursprungligen i Smålandsposten i en kortare version.

Etiketter:

onsdag, maj 18, 2011

Norwegian Wood nu även som film

Tran Anh Hungs "Norwegian Wood"

1965 släpper The Beatles albumet Rubber Soul med låten Norwegian Wood (This Bird Has Flown). Förövrigt ansedd som den första poplåten med sitar på. Det blev en liten trend som ingen tröttnade på.

1987 släpper den japanska författaren Haruki Murakami romanen Norwegian Wood. Det är en lågmäld bok med vackert språk (förtjänstfullt översatt till svenska av Eiko och Yukiko Duke) som handlar om några ungdomar med komplicerat och/eller avtrubbat känsloliv. Boken utspelas 1967. Berättartempot är långsamt, men berättelsen gripande. Det börjar med att en av personerna i en vänskapstriangel begår självmord. Filmen/boken handlar om hur de andra hanterar förlusten och försöker gå vidare. Man kan säga att John Lennons öppningsrad från låten, med en väldigt lennonsk knorr, sammanfattar grundfrågan. I once had a girl, or should I say - she once had me.

2010 kommer regissören Anh Hung Trans filmversion. Undertecknad både vill och inte vill se. Vill se för att boken var väldigt bra och för att jag redan när jag läste den tänkte att den borde vara nästan omöjligt att filma, inte minst på grund av tempot. Det är också en anledning till att inte se den. Boken bygger mer på vad som inte sägs än på vad som sägs. Filmen är en bit över två timmar. Det tar lång tid när det är så mycket som inte ska sägas, även om filmen håller högre tempo än boken. Och det ska vi vara tacksamma för. Visuellt är den bitvis nästan bedövande snygg och det kan behövas i alla tysta scener. Miljöerna hade rent av kunnat utnyttjas mer.

Trots bra skådespelare griper inte filmen lika hårt som boken, men den är bättre än jag trodde. Vad som definitivt bidrar till stämning är Jonny Greenwoods vackra, aviga och känslofyllda filmmusik. Radioheadgitarristen gjorde även musiken till Paul Thomas Andersons There Will Be Blood.

Har ni varken läst boken eller sett filmen rekommenderar jag att ni läser boken och sedan går direkt på musiken. Filmen måste nog trots sina uppenbara kvaliteter ses som överkurs.

Lyssna på soundtracket till Norwegian WoodSpotify

Lyssna på soundtracket till There will Be Blood på Spotify

Läs mer om liknande:

Alla The Beatles skivor finns numera väldigt remastrade

I Philip Normans biografi John Lennon - The Life får man eventuellt veta inspirationen till texten


James Clavells tjockis Shogun utspelas också i Japan

Akira Kurosawa är Japans mest aktade regissör utomlands, men inte i hemlandet

Den Tunna Röda Linjen är också långsam och vacker

Sofia Coppolas senaste film Somewhere också

Tyska regissören Werner Herzog är inte känd för snabba filmer

Mega Piranha är varker långsam eller vacker


Before The Devil Knows You´re Dead är också intressant

Vi blinkar samtidigt på bio - forskningspengar gör nytta


Radiohead för nybörjare

Radioheads senaste skiva The King Of Limbs


I favoriten Eva Dozzis bok Jävla John spelar Lennon en huvudroll


Namnet Anh Hung Tran kan på engelska tolkas som "en välhängd transa", men det är nog mest en slump.

Etiketter: , ,

måndag, maj 16, 2011

Lite perspektiv, tack

Om tjugo år kommer våra barn inte undra varför Finland vann hockey-VM, men de kommer - förhoppningsvis - fråga varför vi röstade in ett parti med nynazistisk grund i riksdagen.

Etiketter:

lördag, maj 14, 2011

Fleet Foxes fortsätter växa på Helplessness Blues


Undrar hur många sömnlösa nätter Robin Pecknold haft under arbetet med den här skivan. Den har flyttats fram ett flertal gånger och var ursprungligen planerad att släppas i november förra året efter att inspelninarna börjat redan i april. När bandet debuterade 2008 dröjde det inte länge innan musikpressen gjorde dem till Det Nya Hippa. Särskilt i England anses Fleet Foxes i många kretsar redan vara en klassiker. Och inte helt oförtjänt. Bandet från Seattle har en förmåga att skriva låtar, spela varma akustiska gitarrer och mandolin och inte minst sjunga stämmor som med samma självklarhet kan värma en kylslagen vinterdag och svalka en solig sommardag.

Hur står det då till på album nummer två? Jo då, alldeles utmärkt. Men de har alla ögon på sig. Musiken är mer låtbaserad, även om här finns en påtaglig atmosfär. Det låter, även denna gång, som om det är inspelat i en kyrka. Texterna är möjligtvis mer konkreta och planterade i Pecknolds vardag. Han har själv sagt att vissa av texterna på debuten formulerades för att låta bra, snarare än för sitt innehåll - t ex White Winter Hymnal. Om man gillar Crosby, Stills & Nash, som det är lag att nämna i samband med rävarna (men inte den mer elgitarriska upplagan där Neil Young ingick), vet man var rötterna finns. Här hörs även inslag av engelsk folkrock och bandet själva pratar om Van Morrisons folkjazziga solodebut Astral Weeks, se t ex Bedouin Dress som har ett ledigt sväng som bandets debut inte var i närheten av. Det är mindre öppen brasa på stranden och mer fingerknäppningar denna gång. Det finns också små snubblingar här och där, detaljer som många andra hade valt att ta bort. Men det är också inslag som gör att musiken andas och lever.

Skivans andra singel Battery Kinzie och Lorelai är kanske det mest rytmiska de gjort och något som pekar på en väg framåt. Åtta minuter långa och smått pårökta jazzövningen The Shrine/An Argument pekar också, men jag vet inte åt vilket håll. Den måste i alla fall sägas sticka ut från mängden, men är kanske hur jag hoppas att deras nästa skivan ska låta. Första singeln Helplessness Blues låter mer typisk och hade lika gärna kunnat vara med första skivan. Är Fleet Foxes ny färdigåldrad retromusik för det-var-bättre-förr människor? Nej, bara klassiskt tidlös pop gjord i nuet. Finns det någon ny Tiger Mountain Peasant Song, Your Protector eller Blue Ridge Mountains? Nej, men låtar som visar att de inte var en engångshändelse och bygger vidare på dem. Robin Pecknold var smart nog att inte försöka hoppa på en trend. Han dök ner i sin skivsamling och skapade en egen istället.

Spotify kan man lyssna både på debuten Fleet Foxes och Helplessness Blues. Missa inte smygdebuten med EPn Sun Giant.

Läs mer om liknande:

Innan Helplessness Blues blev framflyttad hoppades jag på en vinter med bandet


The Band la grunden till skäggrocken


Deras låt The Night They Drove Old Dixie Down är förmodligen skäggrockens nationalsång


Skäggrock för nybörjare

Kanske även lite country för nybörjare? (tyvärr inte mycket skägg)


Är du nyfiken på Neil Young har jag gjort en trevlig samling

Youngs senaste skiva Le Noise är en personlig favorit


Favoriten Bon Iver släpper eventuellt nytt i juni


Hans debutskiva For Emma, Forever Ago är en av de senaste årens höjdpunkter


Han sjöng Skinny Love hos Letterman


Missa inte EP:n Blood Bank

Två sorgligt underskattade skivor med The Beach Boys är delvis skäggrock

Texten publicerades ursprungligen i Smålandsposten i en kortare version.

Etiketter:

måndag, maj 09, 2011

Motowns hitfavorit Holland/Dozier/Holland hyllas

Holland/Dozier/Holland in the '60s

Gordy visste verkligen vad han gjorde när han sammanförde de tre. Eller också måste han ha blivit väldigt glatt överraskad. - Lennart Persson
Berry Gordy är legendariska skivbolaget Tamla/Motowns grundare och överste. Bröderna Eddie och Brian Holland och Lamont Dozier hörs dagligen på alla nostalgiradiokanaler man kan och inte kan tänka sig. De skrev och producerade, bland många andra (djupt andetag) Where Did Our Love Go, Baby Love, Stop! In The Name Of Love, You Can´t Hurry Love till The Supremes och Baby I Need Your Loving, I Can´t Help Myself, Reach Out I´ll Be There, Bernadette till The Four Tops och How Sweet It Is (To Be Loved By You) till en ung Marvin Gaye. The Isley Brothers gjorde This Old Heart Of Mine. Jimmy Mack, (Love Is Like A) Heat Wave och Nowhere To Run blev hits med Martha & The Vandellas. Känns titlarna igen? Listan kan göras längre, men solen skiner ute. Trion skrev och producerade för Tamla/Motown under endast fem år, men hann under den perioden med sammanlagt 4o hits. 25 låtar nådde topp tio på listan (70 om man även räknar den "svarta" listan). Tolv (20) blev etta. Vissa av de här låtarna gjorde senare om till P4-pop och blev åter stora hits med t ex Rod Stewart och Phil Collins.

Både Eddie och Lamont började sina karriärer som sångare på Motown innan de fick större framgång bakom kulisserna. Tillsammans skrev de till och med låtar åt Smokey Robinson och hans The Miracles, trots att Smokey själv också skrev hits i sömnen under samma period. Brian hade redan varit med som producent och låtskrivare på bl a The Marvelettes Please Mr Postman, som var skivbolagets första etta hösten 61, både på den "vita" poplistan och den "svarta" R&B-listan. Låten tolkades även av The Beatles på deras första LP.

Holland/Dozier/Holland första framgång blev Come And Get These Memories våren 63. Hösten samma år fick Eddie en mer blygsam framgång med Leaving Here, som nådde plats 76. Kritiken mot dem brukar vara att deras låtar tenderade att vara, ska vi säga, snarlika. Och ja, det var de. Om de var nöjda med en refräng i en låt kan man ofta känna igen samma melodislingan som intro eller trumpetslinga i nästa hit. Delar togs, monterades ner och sattes ihop igen. Helt olikt och likadant. Det var inte för inte som en av The Four Tops allra mest fulländade skapelser fick namnet It´s The Same Old Song - jämför den med I Can´t Help Myself.

The Supremes, på skivbolaget kända som The No Hits efter några floppar, tackade först nej till Baby Love. De tyckte den var för löjlig och inte värdig som uppföljare till deras första - och ja, snarlika - etta Where Did Our Love Go. Det blev deras andra etta av fem i rad och sammanlagt tolv. Vissa av deras ettor skrevs av andra och de blev därmed ett av få band som fick fragångar även efter samarbetet med H/D/H upphörde.

Trion har sagt i intervjuer att deras favoritartist var de eller den som hade den störta hiten för tillfället.
I was basically coming up with titles and establishing figures on the piano. Whatever music and lyrics I had I´d pass on on to Eddie to work with. Brian and I would go to the studio with the group and cut the track with the musicians. Eddie would finish the song and teach it to the artists, which freed us to go on to the next song before he finished. - Lamont Dozier
1967 lämnade de Motown efter en bitter strid med Berry Gordy, men hans långsiktiga planering gjorde att några av deras låtar inte släpptes förrän året efter. H/D/H fortsatte skriva hits för sina egna skivbolag Hot Wax och Invictus, men inte i samma tempo. En epok gick i graven men har visat sig få evigt liv.

Motown sjunger Holland/Dozier/Holland på Spotify!

Mer om liknande:

Motown fyllde 50 år 2009

Smokey Robinson kan både sjunga och prata

The Four Tops sångare Levi Stubbs avled 2008

Det var inte bara Motown som gjorde bra soul på sextiotalet (kan innehålla spår av Spotifylistor)

Och inte på sjuttiotalet heller (kan innehålla spår av funkiga Spotifylistor)


Mavis Staple sjunger soul, men inte på Motown

Dusty Springfield gjorde vit soul


Det gjorde Wille DeVille också

Det gör Nick Lowe fortfarande

Jerry Wexler var tillsammans med Ahmet Ertegun skivbolaget Atlantics motsvarighet till Berry Gordy

Sextiotalspop för nybörjare

Engelbert Humperdinck har INGENTING med Motown att göra

Skivor du gillar i genres du inte gillar

Läs en intervju med trion in English

Etiketter:

fredag, maj 06, 2011

Patti Smith får Polarpris

http://kulturbloggen.com/wp-content/uploads/2010/04/patti-smith-horses.jpg

Det är många som har lagt märke till att en av årets Polarprisvinnare är kvinna, minsann, och kanske rent av en stark kvinnokaraktär, minsann. Men framförallt var och är Patti Smith en stor artist och poet. Dessutom var hon en av centralgestalterna kring den punkscen som växte fram i New York kring klubben CBGBs i mitten av sjuttiotalet. Med sitt nu klassiska debutalbum Horses gjorde hon 1975 en av de mest inflytelserika skivorna rockmusiken begåvats med (men redan året innan hade hon och hennes band debuterat med en kanske inte fullt lika klassisk version av Hey Joe och egenskriva Piss Factory). Även Horses inleds med en cover av Thems hit Gloria, skriven av Van Morrison, och Smith lägger till några egna rader under låtens intro.

Senare skivor som Easter (1978, innehåller hennes enda egentliga hit i Bruce Springsteen-samarbetet Because The Night) och Dream Of Life (1988, föregicks av en nio år lång paus och följdes av en åtta år lång paus) har kanske inte gjort samma kulturella intryck, men tillhör mina personliga favoriter. 1996 gjorde hon Gone Again efter att på kort tid ha förlorat sin make Fred "Sonic" Smith, sin bror Todd och vännen och före detta partnern Robert Mapplethorpe. Sedan dess har hon gjort ytterligare fyra skivor, varav den senaste kom 2007 och tyvärr var en ganska onödig coverskiva.

Smith har också sedan länge varit poet även utan musik och skrivit en rad poesisamlingar. Förra året gav hon ut den hyllade självbiografin Just Kids som handlar om hur hon som ung flyttar från New Jersey till New York för att, som det heter, prova lyckan med sin kreativitet som nyckel. Boken är också en vacker och gripande skildring av livet med likaledes kreativa blivande fotografen Mapplethorpe. Intressant nog slutar boken när hon närmar sig sitt genombrott. Sequel!

Vill ni veta mer om Patti Smith rekommenderas även dokumentären Dream Of Life från 2008. Regissören Steven Sebring filmade över elva år av Smiths liv och resultatet är egentligen mer ett filmat porträtt än en dokumentär.
Jesus died for somebody´s since, but not mine
Och ibland hamnar Polarpriset hos någon som förtjänar det.

Bilden föreställer omslaget till hennes debutskiva, som förmodligen är den stora anledningen till att hon ska få pris av självaste knugen. Citatet ovan är den klassiska öppningsraden på den klassiska skivan. Fotot togs förresten av Mapplethorpe.

Den 30 augusti får hon priset av Hans Majonnäs Honungen och dagen efter bjuder Patti och hennes band upp till rock på Stockholms Konserthus.

Om du är nyfiken - varför inte testa utmärka samlingen Land 1975-2002Spotify?

Läs mer om liknande:

Dokumentären Dream Of Life följer Smith både till vardag och fest

Just Kids är en gripande och vacker självbiografi

Punk för nybörjare - läs om bl a Horses

Boken Please Kill Me handlar om platsen och tiden för Smiths genombrott

Är det sant att hon planerar tre nya böcker?


Bob Dylan är en stor förebild, kanske en nybörjarkurs?


Bruce Springsteen för nybörjare

Neil Youngs aviga taggighet känns också nära till hands när man pratar Patti

Patti var 14 när sextiotalet började - en nybörjarkurs till!


Patti medverkar på en blandskiva


Punkens enkelhet finns även i countrymusik

Hon har gjort en cover på The Beatles låt Within You Without You


Och på en låt av Paul Simon, som är aktuell med So Beautiful Or So What

Etiketter: , ,

tisdag, maj 03, 2011

The Who för nybörjare

När The Who var som bäst och bandets hjärna Pete Townshend var som mest pretentiös gjorde de unik musik. Townshend (gitarr), John Entwistle (bas) och Keith Moon (trummor) hade alla ett unikt sätt att närma sig sina instrument och tillsammans skapade de ett ljud som ingen hört innan. Roger Daltrey har sagt att hans högljudda sång var ett sätt att försöka hålla jämna steg med den oväsenkakafoni han varje kväll hade som jobb att sjunga framför. Men var ska man börja med detta band? De har faktiskt "bara" gjort elva studioskivor och en av de mest klassiska liveskivor rockhistorien skådat. Här är mina tips!

The Who Sell Out (1967, ursprungligen 13 spår)

På det tredje och sista av bandets tidiga relativt popiga album börjar det på allvar märkas att Pete Townshend är trött på att bara skriva kommersiella poplåtar. Han vill skapa något större som, tja, säger något mer än vad popformatet egentligen tillåter. Han vill leka med formen. Ett halvår efter Sgt Pepper´s Lonely Hearts Club Band hade höjt, målat om och rökt ribban med söt doft kunde man göra nästan vad man ville. Frågan var bara om de skrikande tonåringarna skulle förstå vad man höll på med. Skivan är upplagd som en piratradiosändning komplett med reklaminslag. Skivans relativa misslyckande i England avgjorde bandets framtid. Den nådde bara trettondeplatsen i hemlandet och singeln I Can See For Miles, som Townshend ansåg var det bästa han skrivit, blev tia. Det var han inte nöjd med och sa i ett ofta förekommande citat att han spottade på de engelska skivköparna. Här finns också Mary Anne With The Shaky Hand (när kommer samling The Who Sing About Masturbation?), Our Love Was, I Can´t Reach You och Rael 1. Även om skivan ansågs som något av ett misslyckande när den släpptes har den omvärderats i efterhand och är nu officiellt deras mest underskattade LP.

Live At Leeds (1970)

Efter det kommersiella misslyckandet - och den kreativa framgången - med The Who Sell Out och de följande singlarna, både Magic Bus och Dogs försvann spårlöst, såg Townshend slutet på bandets karriär och bestämde sig för att de i alla fall skulle gå under på sina egna villkor. Han skrev därför en rockopera om en pojke som traumatiseras i sin barndom, blir dövstum, får övernaturliga krafter och blir något av en profet som inte får det erkännande han förväntar sig. Ja, det handlar delvis om Pete själv. Förmodligen den mest ambitiösa skiva (senare även film och scenmusikal) ett rockband dittills gjort. Pojken och skivan döptes 1969 till Tommy och plötsligt var The Who större än någonsin och slog igenom även i USA, vilket innebar att bandet blev skuldfritt för första gången i sin karriär. Året efter gjorde de sin första liveskiva. När den spelades in på universitet i Leeds (därav At Leeds, snarare än In Leeds) är de ett av de bästa livebanden världen skådat, möjligtvis inspelade när de var som allra bäst. Sprängfyllda av självförtroende spelar de låtar från sina första fem år i versioner som får de flesta andra band att låta som Göingeflickorna på valium. Keith Moon använder verkligen samtliga åtta armar och John Entwistle spelar snabbare toner på sin bas än de flesta sologitarrister hinner med. Höjdpunkten är möjligtvis åtta minuter långa A Quick One, While He´s Away från 1966 som anses vara Townshends första (men definitivt inte sista) försök till ett längre, mer sammansatt stycke. Här finns också ett medley bestående av hitsen Substitute, Happy Jack och I´m A Boy. The three easiest, enligt Townshend. Live At Leeds släpptes först på vinyl och då med bara sex låtar, varav tre covers - Young Man Blues, Summertime Blues och Shakin´ All Over. Förvisso klockar My Generation in på nästan 15 minuter. Skivan har senare även släppts som enkel-CD med fjorton låtar, dubbel-CD med hela konserten - vilket även innebär att hela Tommy framförs, och förra året kom en version med fyra CD där även hela konserten från Hull, som anses ÄNNU bättre, ingår. Men Live In Hull hade inte varit en lika bra titel.

Who´s Next (1971, ursprungligen 9 spår)

Efter Tommy var det dags för nästa rockopera som gick under namnet Lifehouse. Ännu mer pretentiös, ännu mer ambitiös och helt obegriplig. Bara Townshend själv förstod - nästan - vad han ville berätta. Men han fick aldrig handlingen att fungera och tvingades ge upp. Grundidén påminde om den existentiella delen av Matrix (alltså inte de evighetslånga biljakterna och allt pang-pang, utan det där med att man är uppkopplad till ett större gemensamt medvetande, men egentligen aldrig behöver lämna hemmet eller sin lilla lufttäta glasbubbla. Typ). Men det bidde ingen Lifehouse. Det blev bara nästa skiva istället - Who´s Next. Townshend har sagt att det förmodligen är bandets bästa och jag är beredd att hålla med. Syntar används på ett intressant sätt mitt i orkanen. Tommy har förmodligen en större myt och definierade bandet i större utsträckning, men som en samling väldigt bra låtar är Who´s Next svårslagen. Här finns Baba O´Riley, som alltså inte heter Teenage Wasteland, här finns Behind Blue Eyes, som också är känd via Limp Bizkits mordförsök och här finns avslutande kolossen Won´t Get Fooled Again som under sina nästan nio minuter hinna tröttna på den stundande revolutionen och slutar med att konstatera meet the new boss, same as the old boss. Missa heller inte Bargain och Going Mobile. Skivans omslag är en pik mot Stanley Kubricks film 2001. Mer säger jag inte.

Mer?

2006 släppte återstående duon Daltrey/Townshend Endless Wire, deras första studioskiva på 24 år. Även om den inte är lika bra som de ovanstående är den bättre än vad någon har rätt att begära. Och jodå, självklart innehåller den en liten rockopera (Wire & Glass).

I år är det dessutom tänkt att de ska ut och turnéra med rockoperan Quadrophenia (1973) igen. Om Tommy i vissa läger kan vara lite överskattad är nog snarare Quadrophenia lite underskattad. Jag har ett flertal gånger fått för mig att jag förstår vad den handlar om, men till slut kommit fram till att jag nog inte har en aning, trots allt. Jag förstår handlingen, men den ska nog tolkas symboliskt. Det är trots allt Pete Townshend vi pratar om. Den utspelas på sextiotalet och handlar om ett ungt mod (en ungdomskultur som bråkade med rockare - det gällde att välja sida) som heter Jimmy. Han blir diagnostiserad med personlighetsklyvning. Varje del av hans personlighet symboliserar en av The Whos fyra medlemmar. Den handlar också om modkulturens uppgång och fall, på ett annat plan (möjligtvis) också om sextiotalets popkultur i det stora hela. Och om The Whos historia. Och om motsättningarna i det engelska klassamhället. Det kanske rentav är dags att se om filmen från 1979? Vill man bara njuta av skivan som en samling bra låtar kan man nog göra det också.

Och någonstans sitter förmodligen Pete och klurar på hur han ska kunna knyta ihop Lifehouse en gång för alla.

PS. Keith Moon exploderade en sista gång i sömnen 1978 och John Entwistle dog av hjärtattack när han tillsammans med lite kokain umgicks med två prostituerade på ett hotell i Las Vegas 2002. Och han var den tyste av de fyra. DS.

Mer om liknande:

Biografin Dear Boy ger inblick i Keith Moons liv


The Who vann slaget om The Rolling Stone Rock And Roll Circus

Fler liveskivor rekommenderas

Sextiotalspop för nybörjare


I början av sin karriär gjorde The Who ofta covers på amerikansk soul

The Beach Boys för nybörjare

Bob Dylan för nybörjare


Krautrock för nybörjare

Led Zeppelin för nybörjare

Punk för nybörjare
, med bl a Patti Smith (när punken slog igenom var Townshend en av få sextiotalsikoner som inte avfärdades)

Joy Division bestod också av fyra personer som närmade sig sina instrument lite avigt

The White Stripes väsnas också


1000 låtar alla måste höra, del 2

Etiketter: