Inför The King Of Limbs - Radiohead för nybörjare

Många band/musiker pratar om att vara sig själva och gå sin egen väg, men väldigt få gör det. Särskilt bland band som upplevt en viss nivå av framgång brukar det finnas en rädsla att utmana sig själv och lyssnaren. Men Radiohead har alltid varit på väg framåt. Deras ganska ojämna debutskiva Pablo Honey (1993) innehöll hiten Creep, uppföljaren The Bends (1995) visade betydlig mognad. Där många av deras samtida kollegor (britpop, någon?) var nöjda med att leka The Beatles, T Rex, The Kinks, David Bowie och Roxy Music fanns det hos Radiohead redan från början en vilja att göra något eget som inte följde en given utstakad mall. The Bends kan förvisso sägas ha lagt grunden för såväl Travis som Coldplay med sina stillsamma akustiska ballader, men där fanns också en antydan om att bandet var mer än ett i mängden. Inte minst för att Thom Yorke hade andra intressen än att supa sig full, slåss med sin brorsa och supa sig ännu fullare (även om sagan om Oasis är betydligt mer underhållande). I veckan har Radiohead via sin hemsida berättat att nya skivan The King Of Limbs (beskriven som högljudd och kaotisk) kommer finnas tillgänglig för nerladdning från och med lördag 19 februari. För dem av er som inte är bekanta med Oxfordbandet följer en liten nybörjarguide till deras hittills tre bästa skivor och tre Spotifylänkar.

OK Computer (1997)

Efter den stora framgången med The Bends pratades det om att skivbolaget (ja ungdomar, det fanns sådana då på nittiotalet) inte gillade gruppens nya inriktning. Det saknades "riktiga" låtar och som första singel valdes dessutom Paranoid Android, sex och en halv minuter utan refräng. Men bandet gav sig inte. Och varför skulle de? Det är oklart varifrån de fick sitt självförtroende, men ska man misslyckas kan man lika gärna göra det på sina egna villkor. Vad som hände var att den märkliga och mäktiga blandning av Pink Floyd, Miles Davis och några av nittiotalets vackraste låtar - Exit Music (For A Film), Karma Police, No Surprises - mindre än ett år efter den släpptes började vinna omröstningar om bästa skivan någonsin. Den blev nyligen framröstad som den bästa skivan de senaste 25 åren. Engelsk rock handlade mycket om bredbent macho under den här perioden, tom Blur vred upp gitarrerna till elva i Song 2 och då gör Radiohead något som förvisso skramlar, men som ändå är vackert och nyskapande och har texter som tål att funderas på och älskas av kritikerna och älskas av publiken och låter som något från framtiden. Samtidigt. Lyssna i hörlurar för maximal effekt.

Kid A (2000)

När man ser dokumentären Meeting People Is Easy ser man också framgångens baksida. Samma frågor om och om igen, samma låtar om och om igen, och en Thom Yorke som lägger sig i mer och mer manisk fosterställning. Under stor möda och förmodligen inte helt utan sömnlösa nätter blev det dags att spela in en uppföljare. Bandet valde att försvinna upp i sina egna rumpor. Kommersiellt självmord återigen, men ett smart sätt att hoppa av karusellen för att överleva mentalt. Här blandas Aphex Twins smarsmakade elektroniska musik med David Bowies, eh, smarsmakade elektroniska musik cirka Low och de i sammanhanget förmodligen oundvikliga jämförelserna med Kraftwerk lät heller inte vänta på sig. Lite förenklat kan man säga att hälften av låtarna saknar både melodier och hörbara texter. Vers/refräng-struktur ska vi inte ens prata om. Men här finns också Everything In Its Right Place, The National Anthem, How To Disappear Completely och Idioteque. Vad trummisen Phil Selway roade sig med under inspelningarna är oklart. Likaså gitarristerna Ed O´Brien och Jonny Greenwood. Även basisten Colin Greenwoods sysselsättning i studion är oklar. Men ärligt talat satt de ofta böjda över samma syntar, effektboxar och knapptryckningsmojänger som Thom roade sig med. Det är bara Optimistic som lät som det Radiohead vi var vana vid. The best you can is good enough, löd Yorkes flickväns tips när låtarna inte ville komma. Det gick sådär med det kommersiella självmordet - skivan sålde platinum i England på en vecka och debuterade på förstaplatsen i USA.

In Rainbows (2007)

Skivan är kanske mest känd för att den såldes via nerladdning och köparen själv fick bestämma priset. Detta experiment berodde på att skivkontraktet med EMI var uppfyllt och avklarat. Senare släpptes den förvisso också i fysisk form i olika versioner, bl a den numera obligatoriska CD-boxen. Rent musikaliskt låter den som en mer koncentrerad version av föregångaren Hail To The Thief (2003). Den är avslappnad och, tja, begreppet spelglädje framstår lätt som ironiskt i Radiohead-sammanhang, men det låter onekligen som om de hade kul när de gjorde den. Därmed inte sagt att det är glädje-tema i Idol vi pratar om. Vi pratar snarare laptoprockglädje i inledande 15 Step och Bodysnatchers innan den vackert drömska Nude drar ner persiennerna och kryper ner under täcket. Låtstrukturerna är tydligare än på länge och skivan är emellanåt väldigt melodisk. I All I Need kombineras detta med skruvade elektroniska ljud. En sak som jag gillar med bandets senare låtar är att det ofta är svårt att höra vad som är syntar och vad som är gitarr-genom-ett-filter-eller-två. Å ena sidan kan man tycka att de har blivit konstiga, å andra sidan blev de det redan på OK Computer. Å tredje sidan kan jag inte låta bli att lockas av deras nyfikenhet, även när de trampar snett.

En Spotifylista med några av mina Radiohead-favoriter! I stereo!

Besök Radioheads officiella hemsida.

Läs mer om Radiohead och nära eller avlägset besläktat:

Ett litet inlägg om In Rainbows

En bland-CD där Radiohead medverkar

1000 låtar alla måste höra, del 2

På tal om britrock - fler korkade namn på musikstilar

Kraftwerk spelar krautrock (nu är vi där igen...)

David Bowie för nybörjare

Depeche Mode för nybörjare

Joy Divison för nybörjare

Miles Davis skiva Kind Of Blue fyllde 50 och firade med box

Om du gillar Kid A kanske Fever Ray kanske kan vara något