Fula Fula Ord: Punkhistoria i Please Kill Me skrämmer och roar

http://meetthepete.files.wordpress.com/2010/02/the-stooges.jpg

Om man ska ta sig till det som ofta kallas punkens kärna hamnar man hos New York-bandet Velvet Underground som 1967, med Andy Warhol som manager och största (och länge enda) supporter, släppte The Velvet Underground & Nico. Den är möjligtvis än idag mest känd för sitt omslag med bananen på och går förmodligen att köpa som t-shirt på JC. Nico var egentligen modell och kunde inte nödvändigtvis sjunga i traditionell bemärkelse, men det kunde å andra sidan inte bandets egentliga sångare Lou Reed heller. Hon var i alla fall onekligen snyggare än honom. Skivan sålde väldigt dåligt men skulle få ett oanat inflytande senare.

Kärnan skulle också kunna vara Detroit-bandet The Stooges första skivan från 1967. Iggy Pop är idag både kult, legend och ikon. Då sågs han mest som en väldigt stökig ung man och var känd för att skära sig med glas på scenen. Om Iggy är våldsam och högljudd verkar hans alter ego James Osterberg, som han är döpt till, vara en väldigt blyg och intelligent människa. The Stooges första skiva, som bl a innehåller klassikern I Wanna Be Your Dog som blivit översatt till svenska av bob hund, producerades av före detta Velvet Underground-medlemmen John Cale. Skivan sålde väldigt dåligt men skulle få ett oanat inflytande senare.

Det här och mycket annat kan man läsa om i Legs McNeil och Gillian McCains bok Den Ocensurerade Historien Om Punken - Please Kill Me. Den utgår från punkklubben CBGBs i New York och förutom de redan nämnda spelar The MC5, The New York Dolls, Patti Smith, Television, Ramones och Blondie stora roller. Av dessa blev Blondie onekligen kommersiellt störst med lite mer putsade poplåtar. Gillar man knark (och heroin i armen ska det vara - inget mesigt Hem & Skola-knark), transvestiter och avancerad bögsex finns det gott om det också.

Boken berättas i citat från intervjuer gjorda med dem som var där när det hände. Förvånansvärt många har överlevt och persongalleriet i slutet av boken utgör en imponerande samling. Dessutom är det trevligt att det inte bara är jag som tycker att Sex Pistols får mer ära än de förtjänar och gjorde mer skada än nytta. Innan dem var punken en attityd och ett förhållningssätt - både mot livet och musiken - snarare än en frisyr. Plötsligt blev spektaklet viktigare än musiken. Med managern Malcolm MacLaren, som tidigare försökt göra samma sak med The New York Dolls, jobbade de sig högljutt rakt in i sin egen undergång.

Lou Reeds andra soloalbum Transformer kom 1972 och anses som hans mästerverk och är hans största kommersiella framgång vid sidan om New York från 1989. Transformer innehåller hans mest kända låtar Walk On The Wild Side, Perfect Day och Satellite Of Love. The Stooges tredje skiva Raw Power kom 1973, men blev ingen framgång. Ett band som nu anses vara grundkurs i rock/punk-historien släppte tre skivor på fyra år som inte sålde mycket mer än fem exemplar var. Iggy Pop och David Bowie, som ursprungligen mixade skivan, har debatterat den sedan dess. Bowie ville hjälpa bandet till en större publik, Pop tyckte skivan lät för snällt. I alla utgåvor av den som kommit sedan 1973 i takt med skivans stigande status (nu senaste även som box) är det den lite tyngre mixning av Pop som använts. Ibland tillsammans med Bowies. 1976 flyttade grabbarna grus förresten till Berlin tillsammans för att sluta knarka och lära sig laga mat. Det resulterade 1977 i skivorna Low och "Heroes" för Bowie samt Pops två första soloskivor The Idiot och Lust For Life. Med det är en helt annan historia.