Skrik för Iron Maidensson

Efter några dagars intensivlyssning börjar jag misstänka att Iron Maidens näst senaste alster Dance Of Death är nästan lika bra som favoriterna Piece Of Mind och Seventh Son Of A Seventh Son. Klassikern Number Of The Beast är förstås också bra, men trots toppar som titelspåret (med ganska jämna mellanrum framröstad till världens bästa hårdrockslåt), stadiumvältaren Run To The Hills och rysaren Hallowed Be Thy Name är den inte lika jämn (Gangland, någon?).

Dance Of Death är en jämn skiva utan någon riktigt dålig låt. Nästan alla Maiden-skivor innehåller några klassiska låtar och deras bästa skivor ska därför inte dömas efter hur bra de bästa låtarna är utan hur bra/dåliga de svaga låtarna är. På denna punkt håller Dance Of Death utmärkt. Tom de mindre framträdande New Frontier, Face In The Sand (stråkarna!) och Age Of Innocence är fullt godkända. Balansen mellan de kortare refränglåtarna och de långa tempobytarlåtarna är också bättre än på senaste A Matter Of Life Of Death, som förvisso är nästan lika bra och kanske mer imponerande rent kompositionstekniskt, men inte håller för lika regelbunden lyssning.

Att sedan Rainmaker, No More Lies, Montsegur, Dance Of Death, Paschendale och Journeyman samtliga skulle platsa på vilken Best Of Maiden som helst är ett gott tecken på att bandet snart trettio år efter sin första skiva och trots svackor på vägen fortfarande har en lika hög lägstanivå som någonsin.

Det var nästan lite otippat att Iron Maiden, av alla band jag växte upp med, skulle åldras med värdighet. Måste vara Eddies förtjänst.

En sak bara. Har jag slarvat med lyssningen eller innehåller skivan verkligen ingen galoppbas? Några låtar innehåller förvisso lätt haltande dito, men det räknas inte. I såna fall: vem låste ute general Steve Harris medan de andra spelade in?