fredag, mars 18, 2011

Vad handlar The Band-låten om?


band420.jpg
1968 debuterade The Band med skivan Music From Big Pink och uppfann samtidigt skäggrocken. Året efter släppte de nu klassiska skivan som hette just The Band. Den innehåller bl a låten The Night They Drove Old Dixie Down där en fattig sydstatsbonde ser tillbaka på det amerikanska inbördeskriget (1861-65) och hur det har påverkat honom.

Bonden heter Virgil Caine och han brukade jobba på the Danville Train tills Stoneman´s kavalerie rev upp spåren igen. George Stoneman (1822-1894) var general på nordstatssidan och befann sig i slutet av kriget, verkar det, allt som oftast i de trakterna där Virgil Caine levde. Att Stonemans män rev upp tågspår, vilket påstås i texten, vågar jag däremot inte svära på. Vi befinner oss i alla fall i vintern efter det amerikanska inbördeskrigets slut.
In the winter of ´65, we were hungry, just barely alive
By may the tenth, Richmond had fell, it´s a time I remember oh so well
Richmond är huvudstad i Virginia och slaget som avgjorde kriget till nordstaternas fördel ägde rum där. Kriget vände i juli 1863 och efter det kända slaget vid Gettysburg lyckades södern inte skapa någon ny offensiv. Nordstatsgeneralen William T Sherman, som förvisso inte nämns i texten, påbörjade sin marsch till Atlanta, från Atlanta till havet och från Savannah mot norr. Det var den marsch som slutligen bröt ned den redan knästående motståndsviljan i södern.

Nordsstaternas general Ulysses S Grant tvingade i april 1865 sydstaternas general Robert E Lee att utrymma Richmond och detta avslutade kriget efter fyra års strider och mer än 600 000 döda. Med dessa fakta behöver man inte betvivla sanningshalten i orden hungry, just barely alive ovan. Däremot är inte 10 maj rätt datum. Richmond föll den andra april och Lee erkände sig besegrad den 9 april. Vi ska återkomma till detta. Låtens andra vers börjar med att Virgil Caine återvänder från kriget.
Back with my wife in Tennessee, when one day she called to me
“Virgil, quick, come see, there goes Robert E. Lee!”
Now I don´t mind choppin´wood, and I don´t care if the money´s no good
Ya take what ya need and ya leave the rest
But they should never have taken the very best
Robert E Lee överlevde sitt nederlag och dog 1870, 63 år gammal. Virgil Caine berättar att han inte oroar sig för att hugga ved och han bryr sig heller inte om att betalningen är dålig. Man tar det man behöver, förklarar han, but they should never have taken the very best. Vad detta betyder får vi veta i sista versen. Caine berättar här om de traditioner som finns i släkten med raderna like my father before me, I will work the land. Sedan avslöjas att:
Like my brother above me, who took a rebel stand,
He was just eighteen, proud and brave,
But a Yankee laid him in his grave.
Caines bror dog i kriget, 18 år gammal. They should never have taken the very best. 250 000 människor dog på Syd-sidan, ca 100 000 färre än för Nord-sidan. De flesta var unga män. Som i alla krig påverkar det samhället när en, eller fler, generationer decimeras. Ännu fler lär ha skadats. Virgil Caine var inte den enda som förlorade en familjemedlem. Den sista raden i texten är något svårtolkad. I swear by the mud below my feet, you can´t raise a Caine back up when he´s in defeat. Kanske ska detta tolkas som att de och det som förlorades aldrig kommer tillbaka, men värderingarna finns kvar. Kriget var, bland mycket annat, en kamp mellan det industrialiserade Nord och det agrara Syd och Virgil Caine har valt sida när han svär by the mud below my feet – snarare än the factory floor. I en dokumentär om skivan uttalar sig bandets låtskrivare och gitarrist Robbie Robertson om ett möte med trummisen Levon Helms pappa. Samtliga bandmedlemmar var från Kanada utom just Helm som har sina rötter Arkansas. Helms pappa hade pratat med Robertson, som mindes:
I remember one specific moment, actually, where I was at Levon´s house. And I was there with him and his mom and his dad and at one point in the conversation his dad said, just kiddingly, but there was some sincerity in it at the same time, and he said to me: “Well you know Robbie, one of these days the South is gonna raise again”.
Det var några detaljer i texten jag inte förstod mig på förrän jag på The Bands officiella hemsida hittade en artikel om låten. Artikeln skrevs av journalisten Peter Viney 2000. När det gäller låtens refräng, som jag länge funderat över, fick jag hjälp att räta ut ett frågetecken. Jag undrade vad Dixie var för något. Det visade sig att det var ett smeknamn för den amerikanska södern. Viney skriver att Dixie is a popular name for those southern states that formed the Confederate States of America.
The night they drove old Dixie down and the bells were ringing
The night they drive old Dixie down and the people were singin´
They went la, la, la, la, la, la, la, la, la , la, la, la , la, la
Artikeln innehåller också intressanta diskussioner – diskussionen består av utdrag från forumet på The Bands hemsida - om vissa textrader som jag redan diskuterat. Bland annat den om the mud below my feet. Sjunger Levon Helm inte the blood below my feet? Detta diskuteras livligt, vissa argument är mindre genomtänkta än andra (vissa hävdar helt enkelt att det måste vara blood, för det har de alltid tyckt). På hemsidan (vilken jag utgår ifrån) står det the mud below my feet i texten (gruppens samtliga låtar finns utskrivna med text och ackord). Argumenten för detta menar att det är jorden som Virgil Caine plöjer han svär vid, andra menar att det är blodet från sin döde bror han svär vid. Diskussionen slutar med ett inlägg av A Fan Of The GB som skriver: Mud is the answer. I asked Levon yesterday. Ett bra argument med en säker källa.

Men raden there goes Robert E Lee kan inte kan vara sann. Efter kapitulationen satte Lee aldrig sin fot i Tennesse igen, han bodde i Virginia. I artikeln diskuteras om det istället är flodbåten Robert E Lee som Virgil Caines fru ser (detta styrks, om än marginellt, av Joan Baez coverversion där hon sjunger there goes the Robert E Lee). En annan textrad jag funderat på är you can never raise a Caine up when he´s in defeat. Jag hade viss misstanke om att det kunde vara en bibelreferens - Adam och Evas söner heter Cain och Abel. Men vad har Bibeln med saken att göra? Viney har en intressant teori.

Inbördeskriget beskrevs som The War Beetween Brothers. Cain (om vi inte hänger upp oss på stavningen) och Abel är goda representanter för detta släktförhållande (förvisso var det i Bibeln Cain som dödade Abel, i texten vinner ”Abel”). Ett flertal andra teorier på samma rad tillför däremot inget användbart. Nämnas bör också att uttrycket raising cain betyder att bråka eller föra oväsen.

Om vi ändå ska peta med detaljer finns det en rad till: by May the 10th Richmond had fell. Jag påpekade ovan att Richmond föll i april. Något speciellt borde ha hänt den 10 maj. Även detta diskuteras i artikeln. Vissa argument är mer historiskt belagda än andra. Pat Brennan påpekar:
On May 10, 1865, former Confederation President Jefferson Davis was captured near Irwinville, Georgia. On that same day President Andrew Jackson announced that armed resistance in the South had come to an end.
Brennan har också kommenterat om Stoneman och tågspåren.
Stoneman had been a Federal cavalry bigshot earlier in the Civil War but had been banished to the backwaters towards the end. His late war raid that Virgil Caine sings about was a rather small potatoes affair in the midst of the momentous events of the last months of war.
Det besvarar den sista frågan. President Abraham Lincoln (1809-1865) mördades den 14 april samma år av sydstatsfanatikern John Wilkes Booth (1838-1865). Men det är en helt annan låt.

The Night They Drove Old Dixie Down finns i en liveversion från 1978 på YouTube
(klippet är hämtat från filmen The Last Waltz som dokumenterar bandets avskedskonsert och regisserades av Martin Scorsese.)

Besök The Bands hemsida.

Läs mer om:

The Band var med på det första rocktåget

The Band har tydliga rötter i amerikansk folkmusik


PJ Harvey sjunger också om krig på vers
Country för nybörjare
Skäggrock för nybörjare
Favoriter från Kanada

The White Stipes turnérar i Kanada
Jazz lär oss också om historia
Blueshistoria av Martin Scorsese
2007 gjorde Levin Helm en av årets skivor

Etiketter: ,

2 kommentarer:

Anonymous Johannes sa...

Grym bloggpost om en av världens bästa låtar. Tack för det!

10:09 em  
Blogger Ola Claesson sa...

Tack själv!

10:03 fm  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida