Hoppas på en vinter med Fleet Foxes
Med jämna mellanrum dyker det upp ett band, ofta till synes från igenstans, som omnämns som det bästa sedan, eller, om de har riktig otur som det bästa någonsin. 2008 släppte Fleet Foxes från Seattle i USA:s nordvästra hörn sitt debutalbum och ganska omgående kunde de börja prenumerera på superlativ från i stort sett alla musiktidningar jag läser. Själv kände jag först vad jag brukar göra i sådana här sammanhang - så bra kan de inte vara.
Sedan hörde och såg jag dem framföra låten Blue Ridge Mountains hos David Letterman och, ja, de var precis så bra som alla försökte förklara. Att sedan nästan samtliga av de elva låtarna på skivan håller mer eller mindre samma klass var nästan overkligt. Sun It Rises, White Winter Hymnal, Ragged Wood radades upp som skivans tre första låtar och det fortsatte på samma nivå. Det fortsatte med Your Protector och Oliver James. Varje låt kändes som den självklara höjdpunkten. Det lät inte som en debut-CD. Det lät som ett band som spelat tillsammans sedan de lärde sig gå och inte gjort annat än odlat skägg och sjungit stämmor tillsammans.
Bandets sångaren och låtskrivare Robin Pecknold ser ut som en blandning av Jimmy Page och Brian Wilson och även i musiken hördes tydliga ekon av den senares pastorala körsång och kärlek för okonventionella ackordföljder, särskilt hans och The Beach Boys lite borttappade period i skarven mellan sextio- och sjuttiotal.
Fleet Foxes nådde även långsamt ut till publiken, vilket inte alltid är fallet med artister som ges guldbyxor och kungakrona av media. Men i England klättrade de till en imponerande tredjeplats.
Den stora frågan nu är om Pecknold, som hunnit fylla 24, ska lyckas skriva en uppföljare som håller samma nivå och visa att han är en man för framtiden. Någon gång i vinter är det tänkt att vi ska få svaret. Låttitlar som Bedouin Dress, Tripolee, Lorelai, Helplessness Blues och Blue Spotted Tail har avslöjats. Deepwater Horizon har nämnts som möjlig albumtitel.
Texterna har beskrivits som mer personliga, inte lika mycket metaforer.
Låtskrivartalangen har han uppenbarligen. Nu hoppas jag han kan hantera alla förväntningar hans musik skapat. Håll tummarna.
Läs om 2008-års bästa skivor
Sedan hörde och såg jag dem framföra låten Blue Ridge Mountains hos David Letterman och, ja, de var precis så bra som alla försökte förklara. Att sedan nästan samtliga av de elva låtarna på skivan håller mer eller mindre samma klass var nästan overkligt. Sun It Rises, White Winter Hymnal, Ragged Wood radades upp som skivans tre första låtar och det fortsatte på samma nivå. Det fortsatte med Your Protector och Oliver James. Varje låt kändes som den självklara höjdpunkten. Det lät inte som en debut-CD. Det lät som ett band som spelat tillsammans sedan de lärde sig gå och inte gjort annat än odlat skägg och sjungit stämmor tillsammans.
Bandets sångaren och låtskrivare Robin Pecknold ser ut som en blandning av Jimmy Page och Brian Wilson och även i musiken hördes tydliga ekon av den senares pastorala körsång och kärlek för okonventionella ackordföljder, särskilt hans och The Beach Boys lite borttappade period i skarven mellan sextio- och sjuttiotal.
Fleet Foxes nådde även långsamt ut till publiken, vilket inte alltid är fallet med artister som ges guldbyxor och kungakrona av media. Men i England klättrade de till en imponerande tredjeplats.
Den stora frågan nu är om Pecknold, som hunnit fylla 24, ska lyckas skriva en uppföljare som håller samma nivå och visa att han är en man för framtiden. Någon gång i vinter är det tänkt att vi ska få svaret. Låttitlar som Bedouin Dress, Tripolee, Lorelai, Helplessness Blues och Blue Spotted Tail har avslöjats. Deepwater Horizon har nämnts som möjlig albumtitel.
Texterna har beskrivits som mer personliga, inte lika mycket metaforer.
Låtskrivartalangen har han uppenbarligen. Nu hoppas jag han kan hantera alla förväntningar hans musik skapat. Håll tummarna.
Läs om 2008-års bästa skivor
Läs en skivlyssningsexistentiell fundering
Tips om bland-CD där Fleet Foxes dyker upp
Läs en nybörjarguide till Brian Wilson och The Beach Boys
Etiketter: musik, televisionsapparaten
upplagd av Ola Claesson
16:01:00
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida