Fula Fula Ord: Nick Lowes mästerverk fyller 10 år

http://store.yeproc.com/cached_images/covers/6142406902_lg.jpg

Redan när första låten Homewrecker försiktigt smög i gång med en orgel och textraden you look like butter wouldn´t melt in your mouth visste jag att den var en ny favoritskiva jag hittat. Det är svårt att förklara, men ibland vet man. Och ibland vet man att man är i trygga händer.

Vissa låtskrivare hävdar att de inte skriver sina låtar, att deras låtar finns där ute och att de bara måste ta sig till rätt frekvens och ta emot dem. Som om de hade en direktlinje till gud. Nick Lowe däremot är stolt över att vara hantverkare, även om det är ett uttryck som ofta används som ett nedsättande begrepp. Men Nick Lowe filar och filar och filar tills bara det absolut nödvändiga finns kvar i hans musik. Tyvärr jobbar han ganska långsamt - de senaste tio åren har han gjort två skivor. Tack och lov har de varit värda väntan. Hans låtar känns ofta väldigt spontana och har inte den känsla av överarbete som många andra långsamma kollegor lider av.

Vad gäller hans direktlinje kan det också ha varit så att gud blev irriterad när Lowe döpte sin första soloskiva till Jesus Of Cool. I USA tvingades han döpa om dem till Pure Pop For Now People. Även om det var hans solodebut var han redan erfaren låtskrivare efter att ha varit med i Brinsley Schwarz och gjort sex skivor på fyra år. Lowe bidrog här bl a med (What´s So Funny About) Peace Love And Understanding som inte bara gjordes av Elvis Costello, men 1992 dessutom hamnade på soundtracket till Kevin Costners ostfest The Bodyguard i en version av Curtis Stigers. Skivan köptes i minst två exemplar av alla västvärldens hushåll och gjorde Nick ekonomiskt oberoende. Det gjorde också att han kunnat göra exakt den musik han vill och tyvärr även när han vill - fyra skivor på 20 år. D´oh!

Lowe skrev också Dr Feelgoods enda egentliga hit Milk And Alcohol 1979 och hans fd svärfar Johnny Cash bjöds på The Beast In Me 1994 på den första av hans nu klassiska Rick Rubin-producerade American Recordings-serie. Samma år var den även med på Lowes skiva The Impossible Bird. Låten förekom också 1999 i det första avsnittet av maffiadramat The Sopranos.

Punkåret 1977 hade Lowe förresten en liten beef med David Bowie, som det året släppte skivan Low. Som hämnd, eller i alla fall "hämnd" för felstavningen, släppte Nick en EP kallad Bowi. Ett e för ett e?

2001 gjorde han The Convincer som möttes av stående ovationer. Den är ett svårslaget exempel på låthantverk av högsta rang. Inte en fot sätts fel, allt onödigt är bortskalat. Kvar finns bara tio låtar som inte behöver be om ursäkt. Att Lowe dessutom valt två utmärka covers i Poor Side Of Town och Only A Fool Breaks His Own Heart är ett bra tecken på att han fortfarande i första hand är en musikälskare. I låten Lately I´ve Let Things Slide berättar han att han vaknar med en yxa i huvudet innan han långsamt konstaterar att saker har spårat ur.

With a growing sense of dread
And a hammer in my head
Fully clothed upon the bed
I wake up to the world
That lately I've been living in

There's a cut upon my brow
Must have banged myself somehow
But I can't remember now
And the front door's open wide
Lately I've let things slide

Mycket av skivan handlar om saker och situationer som inte nödvändigtvis går som man vill eller hoppas att de ska göra, om den där sortens dagar när bollen går stolpe ut. Men Nick Lowe vore förstås inte Nick Lowe om han inte formulerade sig med sedvanlig skärpa. Det blir inte självömkande, det tycks finnas ljus att söka sig till - och det är i alla fall inte värre än att man kan fråga sin kompis som just hittat kärleken Has She Got A Friend? Låten Indian Queens handlar om en person som är en signatur från lyckan.

Drinking and brawling I drifted south
Where I worked the rigs off Galveston
One day a shark took a diver's leg
And I dove in and drug him out
He said he'd leave me everything
But he died before he could sign a will

Det handlar om en person som reser över hela världens innan det är dags att återvända till platsen med samma namn. Det låter onekligen som en exotisk dröm om en resa till en plats i Texas eller liknande. Med Indian Queens är en liten by i grevskapet Cornwall i sydvästra England. Jag har alltid tyckt att Storbritannien ser ut som en liten man med hög hatt som rider på en skuttande gris och Cornwall är, i så fall, grisens framben.

Skivan klockar in på mindre än 40 minuter, så när sista låten, den majestätiska Let´s Stay In And Make Love tonar ut är det bara att trycka på play igen.

Det finns oräkneliga musiktidningar som regelbundet firar att det har gått x-antal år sedan den ena eller andra klassiska skivan släpptes, men jag tvivlar på att The Convincer kommer få den äran. Världen är inte rättvis, bara jag.