Bob 2 - mannen, myten, sylten harder

Det här är en fortsättning på det förra inlägget. Köpte alltså No Direction Home, dokumentären om Bob Dylan, på DVD. Jag spelade förvisso in den på video när den gick på SVT, men DVD:n innehöll vissa framträdaden "i sin helhet" - varav några med The Hawks som senare skulle odla Lincoln-skägg och bli världens bästa The Band. Men grejen var att jag köpte DVD:n mest för att ha den. Den var billig, 99:-, och innehöll lite extragrejs. Det var det hela. Men nu har det visat sig att det inte alls var det hela. När den gick på tv var den ungefär 2x50 minuter och, tyckte jag, lite för hafsig. För lite Dylan och för mycket annat.

På DVD:n är de två delarna, till min förvåning, ungefär dubbelt så långa. Plötsligt är det mycket mer Dylan och lite mer sammanhang (folkmusikvågen och dyl). Men nu är inte sammanhanget i vägen för huvudpersonen eftersom även Dylan har fått en större roll. Dokumentären, som på tv mest av allt kändes som ett "var det allt?" har plötsligt blivit ett smärre "tjoho!". Och det är alltid trevligt med ett "tjoho!".

Bob själv pratar dessutom konsekvent om sig själv i presens - han vägrar bli en nostalgiakt som åker runt och spelar samma gamla låtar i samma gamla versioner som alltid och vill inte klappa publiken medhårs (inte sig själv heller, bevisligen, burret han har på huvudet är imponerande). He not busy being born is busy dying, som en vis man sjöng.

Avslutningsvis: Ett faktafel smög sig dessvärre in i det förra inlägget. Titeln på Dylans nya album Modern Times kommer inte från Charlie Chaplins film med samma namn, utan härstammar förstås från Gyllene Tiders eminenta treackordsfest Moderna Tider. Bobs favorit sägs vara Love Is Not Blind (But Rather Shortsighted), som han ibland spelar på sina konserter. Nu vet ni.

Dagens låt är Kurt - The Fastest Plumber In The West av Son Of A Plumber.