Fula Fula Ord: Dagens i-landsproblem: Bob Dylan

Just nu är Bob Dylan till allmänt rockarkeologiskt jubel aktuell med den nionde delen i The Bootleg Series. Temat på den här skivan är att Bob var utklädd till fladdermus, bara åt insekter och på helgerna ägnade sig åt att uppfinna judeafrot. Skivan kallas The Witmark Demos 1962-1964 och hittades långt in i en mörk grotta fylld med uppsamlad spillning från barden.

Men idag vill jag skriva om del fem i samma serie. Den heter Live 1975 - The Rolling Thunder Revue och kom 2002. Den här turnén ägde rum under en av hans många nytändningar. Låtarna på skivan är hämtade från en handfull olika konserter. Han hade just fått en stor kreativ och kommersiell framgång med Blood On The Tracks och skulle året efter följa upp med den nästa lika vassa Desire, som bl a innehåller duetten Oh, Sister med Emmylou Harris. Han gjorde under denna perioden också den fyra timmar långa filmen Renaldo And Clara som till slut gavs ut 1978 och inte helt utan anledning nu är omöjlig att få tag på.

Dylan var under den här perioden någon sorts zigenare och hans kompgrupp bestod mer eller mindre av alla musiker han någonsin skakat hand med (minus The Band, som han turnérat med året innan). I genomsnitt befann sig ett femtontal personer på scenen samtidigt. Det var förresten under denna turné Dylan envisades med att måla sig vit i ansiktet. Han har gett olika svar varje gång han blivit frågad varför, så jag tar mig friheten att hoppa över den diskussionen.

Jag köpte den där skivan samma dag som den släpptes, eller möjligtvis redan dagen innan - jag jobbade just då i skivaffär. Som nästan alla utgåvor i The Bootleg Series är det en dubbel-CD och nu, åtta år senare, har jag äntligen tagit mig tid att lyssna på CD 2. Och det är något fel på skivan. Låten Hurricane, som även den finns i originalversion på Desire, funkar inte riktigt som den ska. Den snabbspolar sig själv framåt. Nu är problemet att jag inte har något kvitto och det känns ganska svårt att reklamera en skiva efter åtta år även med kvitto.

Så nu sitter jag med skägget i en liten brevlåda. Det är här i-landsproblemet kommer in i bilden. Hurricane är inte och har aldrig varit någon av mina favoriter. Jag klarar mig utan den. Men på samma CD gör Dylan vassa versioner av It´s All Over Now, Baby Blue där han är ensam med gitarr liksom i Love Minus Zero/No Limit och Tangled Up In Blue. Här finns också storbandsversioner av One More Cup Of Coffee (Valley Below) och Sara. Det här tål att funderas på.

Vid inläggets pressläggning var det ännu oklart varför jag väntat i åtta år med att lyssna på skivan.