Fula Fula Ord: Rekommenderad lyssning: PJ Harvey

PJ Harvey Reveals Tracklisting

Den engelska artisten PJ Harvey har nyligen släppt sitt åttonde album Let England Shake. Samtliga låtar handlar om olika krig som England har eller är inblandande i. Det skulle kunna bli en tråkig och predikande skivan, full av Hem & Skola-moral om att krig är dumt och gör ont, men Harvey berättar inte vad vi ska tycka. Hon skildrar. Man kan tycka att språket ibland blir naivt och ibland onödigt hårt, men det blir också skivans styrka att den inte poserar. Det är ofta enklare att ta till sig ord som inte anstränger sig.

Skivan tog två år att skriva och den mesta av tiden lades på texterna och att läsa in sig på ämnet. Musiken både skrevs och spelades in under mer spontana förhållanden, kanske som en nödvändig motvikt till de tunga texterna. Om man inte vill sätta sig in i texterna står nämligen skivan sig utmärkt på egna musikaliska ben. Det är rentav en av hennes mer lättlyssnade, inledande titelspåret ger en avslappnad stäming, samma sak med Battleship Hill. Ljudbilden är varm med akustisk gitarr och melodierna är genomgående tydliga. Samtidigt blir det då än mer skrämmande om man tänker på vad texterna faktiskt handlar om.

The West's asleep, let England shake,
weighted down with silent dead
I fear our blood won't rise again

England's dancing days are done
another day, Bobby, for you to come home
& tell me indifference won

Skriver man en melodi som folk tycker är trevlig kan man göra texterna hur mörka som helst. Det är först när melodierna och musiken närmar sig texternas mörker som folk reagerar. Handklappsvänliga The Words That Maketh Murder påminner vid slarvig lyssning om trevlig gammal sextiotalspop. Och skulle förmodligen kunna passera som sådan på någon mysig nostalgikanal på radion.

Vad som brukar hända med Harveys skivor är att vissa låtar är favoriter vid de första lyssningarna och andra låtar passerar utan att göra något starkare intryck. Men när man lyssnat på skivan några gånger brukar det vara de låtarna som först inte gav något som börjar framstå som höjdpunkterna. Denna gång heter de bl a All & Everyone och England. Den sistnämnda låter som en barnvisa från helvetet. Hanging In The Wire är lika delar vacker och otäck.

Hon debuterade med Dry 1992 och har egentligen inte gjort två skivor som låter likadant. Hon har varierat sin röst väldigt mycket. Trots detta har hennes musik aldrig känts ansträngd eller konstlad. Hon är mest känd, eller kanske minst okänd, för Down By The Water och Nick Cave-duetten Henry Lee. Jag har hört resonemang om att det här är musik för elitister. Det finns folk som tycker så om alla artister som inte varit med i Idol. Tydligen byggde argumentet på att personen i fråga aldrig hört talas om PJ Harvey. Alltså kan hon ju omöjligt göra musik för vanligt folk. Med den sortens resonemang är det ju också omöjligt att upptäcka ny musik. Jag vet inte vilka dessa vanligt folk är, men jag tycker de kan ge Let England Shake en chans. Kanske blir de positivt överraskade.