Fula Fula Ord: Kate Bush släpper Director´s Cut

OBS! Den här skivan innehåller inte nya låtar! Kate Bush har gått tillbaka till The Sensual World (från 1989, bidrar med fyra låtar) och The Red Shoes (1993, sju låtar) och gjort om dem på den första skivan på eget bolag. Det är förmodligen de av hennes skivor som åldrats sämst. Vissa ljud/instrument är intakta, vissa är nya. Det är intressant att höra vad som är kvar respektive nytt, även om förändringarna är relativt små. Även de låtar som tycks vara helt nyinspelade är det med mjuka handrörelser. Hon har också gjort små men avgörande förändringar i vissa texter. I låten And So Is Love har hon ändrat now we see that life is sad till that life is sweet. Enligt egen utsago var hon inte riktigt nöjd första gången - I thought it was so bloody depressing.

Flower On The Mountain, vars titel jag inte känner igen, är en omarbetad version av låten The Sensual World och baseras på Molly Blooms inre monolog i James Joyce litterära mästerverk Odysseus. Det där sista fick jag läsa mig till. The Red Shoes innehåller svårdefinierade röstövningar. Före Kate Bush lät ingen som Kate Bush och än idag finns det bara en Kate Bush, trots alla efterföljare. 1978 blev hon som nittonåring den första kvinnan som toppade Englandslistan med en låt, Wuthering Heights, som hon själv skrivit. Dessutom en låt hon skrivit redan flera år tidigare. Två år senare, med albumet Never For Ever, blev hon den första kvinnliga engelska soloartisten som nådde förstaplatsen. Och den första kvinnan någonsin som gick direkt in som etta. Det här inget hon gjort en you go, girl-grej av. Man kan lugnt säga att hon inte är den sorten.

Vad ska man referera till? Ibland låter det som om Yoko Ono varit röstcoach, men om man skriver det skrämmer man iväg folk. Och det var, i det här fallet, menat som en komplimang. Avskalade This Woman´s Work och Moments Of Pleasure framkallar gåshud. Rubberband Girl är inte lika lyckad. Hon kanske får göra en Director´s Cut Director´s Cut?

Det finns ingen anledning att byta ut originalen om de redan är välspelade hemma. Inte för att Director´s Cut är inte dålig, tvärtom, det är bättre än jag vågat hoppas. Även om det är intressant att lyssna några gånger kommer man som fan nog snart återvända till originalversionerna. Har man däremot inte de gamla versionerna tatuerade i minnet kan man njuta mer oreserverat och lyssna utan att förutfattade meningar. Men ännu hellre kan man börja med skivorna The Kick Inside och The Hounds Of Love.

Samtidigt pratas det om ny skiva (kanske, eventuellt, möjligtvis). Hon har själv sagt i intervjuer att hon skriver och spelar in nytt material. Man kan hoppas att det leder till en ny skiva. Intervjuer förresten? Ja, faktiskt. Både på radio och i tidningar - bl a Mojo, som det ovanstående citatet är hämtat från. Det känns lika absurt som om Kikki inte skulle vara i tidningen. Och det är nog inte den förstnämndas mentala hälsa vi behöver oroa oss för.

Men i alla fall. En ny skiva skulle innebära Bushs första nya material sedan 2005 års finfina Aerial. Under tiden kanske nytillkomna hinner upptäcka vad som är grejen med Kate Bush. Hoppas det.